The Girl is mine

Jag skulle vilja nå 100 kapitel. Men vi får se :) 
----------------------------------------------------
Kapitel 82.

– Är han här än? Utbrast jag mitt under en värk.
Jag satt i en rullstol och försökte rulla mig framåt då Mira kom tillbaka med en läkare.
– Michael är på väg… oroa dig inte. Svarade Mira och hjälpte mig emot sjukrummet.
Kramperna blev värre och de hade en minuts mellanrum. Jag behövde honom vid min sida.

När jag precis hade blivit lagt i en säng och en av värkarna slutat så slängdes sjukrumsdörren upp och Michael kom andfådd in i rummet. Han kom genast fram och kysste min panna.
– I’m here. Sa han och försökte få luft. Jag log tills nästa värk började.
Doktorn sprang iväg för att hämta smärtstillande och se testresultat för att se så att allt gick bra hittills. Och nu var det bara jag, Michael och Mira kvar i rummet.
Michael försökte sjunga för att lugna ner mig, men han var själv uppe i varv.
– This is amazing. This is a miracle. We’re about to have our baby. Höll han på och var nog lyckligare än jag någonsin sätt honom. Han höll min hand och satte sig på en stol vid min sida.
– He’s in love with you! Utbrast plötsligt Mira efter att ha varit tyst en stund. Jag såg frågande på henne och hon suckade ut. Först trodde jag att hon menade Michael, men det gjorde hon inte.
– Dan. That’s why we broke up. He’s in love with you. He still is. Fortsatte hon.
Det blev tyst I rummet en stund.
– Why would you tell us this, on this day, at this time? Ifrågasatte Michael.
– Because I couldn’t keep it inside anymore.
– What the hell are you talking about? We don’t care if some guy loves her. She’s taken, alright?
– What’s wrong with you? Be a little bit more sensitive please. Utbrast Mira.
Nästa värk började, men ingen brydde sig längre. De fortsatte bråka.
– What’s wrong with me? YOU are the one who brings this up on our special day.
– EVERY DAY of yours is special! Sandra has always gotten everything and I have nothing. Do you have any idea how lucky you two are? You found the love of your life so early. You’re happily married, and now you’re about to have a baby. And here I am, babyless, working at some shitty restaurant and has just broken up with my boyfriend because he’s in love with Mrs. Perfect!
- Our lives aren’t perfect! Every move we make is out there in the public eye. There’s always a lot of drama going on with ex-boyfriends and girlfriends and friends and NOW… our baby might come out dead. The heart of it is very weak, and if it even survives, our child has to go through a lot of surgery. And… oh god… our child might die. Svarade Michael som om han först nu insett det. Han brast ut i gråt, och jag såg på Mira som genast kände sig skyldig.
– I’m sorry… I had no idea. Viskade hon och jag insåg att värkarna hade slutat under bråket.
– It’s going to be okay. Tröstade Mira och jag insåg att deras krig var över.
– I’m sorry too. And I’m not supposed to be crying because I’m sad. This is a magical day. Sa Michael och försökte le. Jag försökte att inte tänka så mycket, utan undrade mest varför värkarna slutat.
Doktorn kom tillbaka in i rummet och såg på oss tre. Med sig hade han mina föräldrar, och Katherine och Janet Jackson. De alla lämnade blommor och ballonger till oss och satte sig ner bredvid mig.
– This is so exciting! Utbrast Janet.
– I argue! I am glad. Hurrade pappa och log sitt gubbleende. Det kändes bra att ha alla vid sig.
De alla pratade med oss en ganska lång stund. Då plötsligt doktorn öppnade munnen.
– Okay, everybody needs to leave the room, except the mother and the father of this child.
Alla gick långsamt ut igen, även Mira. Och doktorn stängde sedan igen dörren.
– The child is going to be okay. It’s grown healthier since the time you were here last. And if everything goes the way it’s supposed to, it will survive and come out perfectly.
Jag och Michael såg på varandra och försökte inse vad vi just hört. Ett lyckosken spreds inom mig och jag skulle kunnat börja gråta direkt i den sekunden. Men när doktorn sedan öppnade munnen igen så rös jag till av obehag. Jag kände på mig att något annat var fel.
– The child will be born with a weak heart, and it’s something that runs in family. And according to our medical tests, it’s something that comes from your side, Sandra.
– Oh, yeah. My mother was born with a weak heart. Svarade jag tillbaka. Men jag började långsamt inse vad hon menade med det här.
– Sandra, you will lose a lot of blood, and if your heart doesn’t pump enough there’s a chance you might not be able to go through this. Svarade hon allvarligt. Jag slutade blinka.
– Are you saying, I might… die? Viskade jag lågt. Som om ingen fick höra.
– We will do anything we can to save you. But there’s a risk, and it doesn’t look very good. 
--------------------------------------------------------------------------------------
:o Glöm inte kommentera <3

Nu ger jag ifrån mig 2 kapitel, eftersom jag är så dålig på att uppdatera :)
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 80
Det hade varit en ganska vanlig morgon. Jag vaknade upp, helt stel i kroppen och illamåendes.
Sovrummet som enligt mig krympte varje natt var ganska tomt och jag saknade Neverland.
Varför var vi fast här? I Sverige, när vi egentligen skulle vara i USA? Tänkte jag hela tiden.
Michael stod och försökte göra frukost, men det hade tydligen inte gått så bra med tanke på hur köket vi hade såg ut just nu. Han försökte få bort våffelsmet ifrån golvet när jag steg in.
-”Michael, do you realize that the baby can arrive any day now?”
Han reste på sig och kysste mig lätt på läpparna.
-“It’s crazy. I feel like it was just yesterday I found out and we fought about those crisps…”
Sa han och jag fick en liten Flashback tillbaka till vårat barnsliga bråk vi hade då.
-”You’ve got mail.” Sa han sedan och höll ut ett vitt kuvert emot mig där det stod mitt namn.
Utan att tveka rev jag upp kuvertet och började läsa brevet som var på insidan.

Hej alla gamla elever! Nu är det dags för en återförening för din före detta klass m.m.
Alla dina gamla lärare kommer dyka upp, och vi ska ha massor av roligt igenom att se vad alla har för sig nu för tiden. Vi vill att så många som kan kommer, och det är på lördag klockan 17:00, i er gamla skola. Hoppas att vi kommer se dig där. Träffa dina gamla klasskompisar igen.
Vi ser fram emot att träffa di. Lördag, klockan 17:00 alltså. Vi bjuder på fika.
Med vänlig hälsning… Ingrid (nuvarande rektor).

-”What does it say?” Frågade Michael när jag äntligen läst klart.
-”My old class is having a reunion on Saturday. Do you think I should go?”
-”Well, today is a Friday. So that must mean that the reunion is tomorrow.” Upplyste han om.
Jag stannade upp och tänkte efter.
-”That’s right.”

Han drog ut en stol och visade att jag skulle sätta mig ner medan han serverade halvbrända våfflor till frukost, och sedan satte han sig mitt emot mig. Vi hann ungefär äta i 3 minuter innan det plötsligt ringde på dörren. Michael gjorde sig beredd att gå och öppna, men jag protesterade.
-”Michael, you already do everything for me. I’m pregnant, not in a wheelchair. Let me get the door.”

Väl framme vid vår temporära ytterdörr så låste jag upp den och öppnade långsamt.
-”Hej.” Sa Dan, som plötsligt stod framför mig.
-”Du blir fetare för varje dag…” Sa han sedan, och lät ledsen. Jag var ganska förvånad över att han var här. Vad ville han? Varför var han ensam och varför var inte Mira med?
-”Hej, Dan. Vad vill du?” Frågade jag och försökte verkligen att inte låta otrevlig.
-”Har du tid?” Frågade han och försökte kolla in i det lilla huset vi just nu bodde i.
-”Jag äter frukost, men om du har något att säga så är det bara att säga det.”
-”Okej. Mira och jag har gjort slut.” Berättade han rossligt och såg ner i marken.
Varför i hela friden kom han då hem till mig och berättade detta? Vi var inte ens vänner längre.
-”Så synd.” Sa jag och försökte ha medlidande. Varför var han den första som sa något, och inte Mira?
-"Men alltså, det finns någon annan som jag gillar… det är liksom därför.” Förklarade han och försökte se upp emot mig men stannade med ögonen på min gravida mage.
Michael dök plötsligt upp bredvid mig, lite förvånad över att se Dan.
Dan såg på mannen som tog min hand i sin, och blev plötsligt mer nervös än förut.
-”Jag tror att jag återkommer. Hejdå.” Svarade han då och gick sedan därifrån.

Något undrande över vad som precis hänt, så stängde jag ytterdörren och vände mig emot min man.
-”Let’s finish our breakfast.” Svarade jag och drog med mig honom emot köket.
-”No wait, you need to tell me what he was doing here.” Frågade Michael.
-“I’m not sure. He’s broken up with Mira.”
-“Why did he talk to you about that?”
-“I don’t know, let’s just eat.” 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 81
Vad skulle jag ha på mig? Jag hade inte speciellt mycket kläder att välja på, på grund av min kroppsförändring. Men jag valde emellan att ha byxor och att ha kjol.
-”Välj något bara!” Utbrast Mira som uttråkad satt på min säng och såg på mig.
-”Kjol eller byxor?” Frågade jag och vände mig om emot henne.
-”Fråga inte mig. Jag hade nog problem att välja mina egna kläder.” Svarade hon och jag såg avundsjukt på hennes vinröda klänning som satt perfekt runt hennes smala midja.
Sedan såg jag ner på min gravida mage och insåg att även efter att jag fått barnet så skulle min kropp aldrig vara sådär fin igen. Tänk om jag aldrig skulle kunna känna mig snygg igen?
-”Ta kjolen!” Utbrast Mira och avbröt mig i mina tankar.
-”Fast jag tar nog byxorna…” svarade jag tillbaka och fick henne sucka med ett leende.
-”Bra val. Ta nu på dig de så kan vi åka snart.”
Snart var klockan fem, och vi hade bestämt att vi skulle gå på klassåterföreningen när vi träffades igår kväll. Mira hade inte verkat ledsen efter att ha gjort slut med Dan, bara lite småtjurig.

När kläderna satt där de skulle, så gick vi båda ut på gatan och vandrade emot stället där vi alltid var för bara några år sedan, skolan. Det hade hänt så mycket sedan dess.
Mira hade lyckats ganska bra i sin karriär på en restaurang, men ville egentligen nå bättre i sin danskarriär. Jag hade inget jobb, värdelös som jag var. Men var just nu i nionde månaden gravid med Michael Jacksons första barn, och det var faktiskt som ett jobb det med.
Vi båda gick in på skolgården och möttes av folk som glodde på min mage.
Jag försökte ignorera alla gamla klasskamraters blickar, och gick med Mira istället in på skolan.

-”Mira Olsson, och Sandra Olofsson. Välkomna.” Hälsade rektorn, Ingrid, vid dörren och log emot oss.
Vi hälsade tillbaka och gick sedan in i salen där så många bekanta ansikten gick runt.
Jag blev ganska fort gratulerad för bebisen av en hel del personer som jag inte träffat på jättelänge, och vi började diskutera med några vad vi hade för oss nu för tiden. Jag sa aldrig något om att mannen jag var gift med var Michael Jackson, men de flesta visste redan om situationen igenom media. Vi gick alltså runt och minglade en hel del i ungefär en timme. Men sedan sprang Mira iväg på toaletten.

-”Hej Sandra.” Hörde jag bakom mig, där jag stod ensam och drack mineralvatten i ett martiniglas.
-”Hej Dan.” Suckade jag och undrade vad han gjorde här. Det var ju väldigt länge sedan han gått i min klass. Han tog inte ens studenten här, ändå stod han nu framför mig.
-”Jo, vi träffades ju igår liksom…” började han och blev sådär skum igen.
-”och jag avslöjade ju att jag hade känslor för någon annan.” Fortsatte han.
Jag började inse vart denna diskussion var på väg. Varför han tog den med just mig.
-”Dan, du vet att jag och Michael är gifta.” Svarade jag och såg med medlidande på honom.
-”Jag vet. Men det är så svårt att se er tillsammans, och jag vill bara att du ska veta, så att jag får det ur mig.”
-”Dan, jag är ledsen. Men det kan aldrig bli du och jag…”
En tyst sekund bröt ut, och plötsligt såg han ganska förvånad ut.
-”Du och jag?” Sa han ganska så chockat och jag märkte hur Mira kom tillbaka ifrån toalettbesöket.
-”Varför pratar du med den här idioten?” Frågade hon mig och såg på Dan.
-”Jag förklarar bara att han och jag aldrig kan bli tillsammans igen.” Sa jag ganska lågt tillbaka.
-”Är han kär i dig IGEN?” Utbrast Mira och kollade äcklat på sitt ex.
-”Tydligen…”
-”Det är jag inte alls.” Utbrast plötsligt Dan.
Vi båda såg förvånat på honom och han rynkade på ögonbrynen.

Jag kände plötsligt en hel del blickar riktas emot oss, och fler och fler människor klev innanför skoldörrarna. Ingrid hängde inte med på vilka alla var, utan lät de bara passera.

-”Det är inte dig jag är kär i.” Svarade Dan och lämnade mig oförstående.
-”Men, vem talar du då om?”

Kameror höjdes emot mig och journalister som klev in fick syn på mig och kom springandes.
Mina två livvakter ställde sig i vägen för folk som ville komma nära oss tre.
Kameror smattrade och frågor började frågas en bit ifrån mig.

-”Michael.” Svarade Dan.
Mira började skratta och jag såg lite förvånat på honom.
-”Åh vad kul. Hon trodde du var kär i henne men det var egentligen hennes man…” fnittrade Mira och såg på oss. Jag såg inte det humoristiska i situationen utan tyckte bara det blev obekvämt.
-”Så, du är kär i min man? Du är alltså… bög?” frågade jag och kände hur vissa journalister blev för närgångna även om mina livvakter jobbade.
-”Snarare, bisexuell.”
-”Mrs. Jackson, can you please escape the room while we still have somewhat control?” Frågade en livvakt.
-“Dan, du vet att han är gift han med. Det var väl bra, tror jag, att du vågade säga något. Men du känner redan till situationen.” Svarade jag.
-”Precis. Men Sandra, jag tycker inte vi ska ses mer eftersom jag bara kommer ställa till trubbel i ditt förhållande. Det är det enda jag har gjort hittills och…”
-”Du har nog rätt.” avbröt jag och livvakterna bad mig återigen att dra därifrån.
-”Kan vi, gå härifrån?” Frågade jag och tog några steg åt vänster.
-”Sandra, det här är förmodligen sista gången du ser mig. Så jag tänker bara gå härifrån.”
Plötsligt avbröt Mira i samtalet.
-”Herregud Dan, hon bryr sig inte! Gå bara. Hon skiter i dig.” Utbrast hon.
-”Vem gav dig tillåtelse att prata?” Frågade han henne.
-”Jag har rätt att prata när jag vill. Dra nu.”
-”Kom Mira, vi måste gå härifrån.” Sa jag och drog med henne. Dan gick efter och livvakterna hade fått förstärkning att hålla koll på journalisterna.
-”Mira du är så otroligt barnslig. Jag fattar inte att jag kunde vara tillsammans med dig.”
-”Om det är någon som är barnslig så är det du.”
De båda två började bråka medan vi försökte gå längre bort ifrån folkmassorna.
Hur visste journalisterna att jag skulle vara här?

Plötsligt stod Ingrid på scen och ropade att få ordning, men hördes knappt.
Jag vände mig ifrån blixtarna och orkade verkligen inte höra Mira och Dan bråka.
-”Hallå! Tysta nu. Det är så, att vi har en elev som inom bara några dagar ska få barn. Så därför tänkte jag att vi kunde gratulera henne. Kom upp på scen Sandra Olofsson.” Nästan gallskrek Ingrid ifrån scenen och jag blev genast ganska arg på henne.

Verkade det vara ett bra läge för mig att gå upp på scen nu? Med lokalen fylld med paparazzis, en bästa vän som bråkar med mitt ex och plötsligt smärtor vid mina höfter.

Jag ville bara stanna upp allt som hände, och gå därifrån.
Varför hade jag kommit hit? Vad gjorde jag här?

-”Kom,  Sandra!” Ropade Ingrid och jag skakade på huvudet medan journalister applåderade och ropade att jag skulle gå upp på skolscenen.

Smärtorna vid höfterna blev värre, och då hände det som inte fick hända.
Med allas ögon på mig och min bästa vän, så kissade jag på mig.
Det gick inte att stoppa, och plötsligt var mina byxor blöta. Panik uppstod och smärtorna försvann.
Mira stannade upp ifrån sitt bråk och märkte vad som hänt.
-”Sandra… du...” Sa hon nästan ohörbart i allt prat runt omkring.
Men sedan insåg jag vad som egentligen hänt.

-”Mira, ring Michael, fort.” Utbrast jag.
-”Vattnet gick precis. Jag tror att barnet är på gång.”
-------------------------------------------------------------------------------------
Kommer barnet att överleva födseln? :O
glöm inte att kommentera ♥

2 månader ungefär sedan jag skriv sist... heh... 
I alla fall... det här är ett kort kapitel, men det händer en rätt så avgörande sak... 
så jag hoppas att ni vill läsa i alla fall. Ska försöka uppdatera mer nu, har planerat in lite allt möjligt 
som kommer hända i framtiden, och jag tänker göra en mall för mig själv där jag planerar.
Så, vi får hoppas att det går bättre med uppdateringen i framtiden xD 
-------------------------------------------------------------------
Kaptiel 79. 

- Here you can see the baby’s toes… and fingers... Sa barnmorskan och pekade på ultraljudsskärmen.
Det var knappt synligt, det hon pekade på, men jag försökte se det lika mycket som Michael verkade se det. Hans ögon riktigt glänste, och jag kunde se tydligt hur lycklig han var. Ingenting kunde förstöra den här stunden, då vi båda såg på vårt barn på ultraljudet. Inget, trodde vi.
Den andra sköterskan gick in i rummet ganska stillsamt och svalde försiktigt. Vi hade träffat henne för en stund sedan, och hon verkade ganska avslappnad och lugn då. Men nu var hon förändrad.
- Jag har precis kollat hälsoresultaten av bebisen… började Gunilla och jag fick plötsligt en klump i halsen.
- English please. Bad den andra sköterskan och pekade på Michael.
- I just got the health results of the baby, and it doesn’t look very good to be honest.
Lyckan i Michael’s ögon försvann, och nu stod han bara där förvånad.
- What happened? What’s wrong? Frågade han och jag kände hur jag slutade andas.
- The baby’s heart isn’t growing with its body. The heart isn’t pumping enough blood. Svarade hon.
- Is there anything you can do? Is there anything we can do? Frågade jag i chock.
- There are some things we can do when the baby is born, surgeries and helping the blood move forward. But it’s most likely that she won’t survive the birth. I’m sorry.
Jag kände hur mina ögon blev suddigare, men jag bet ihop. Jag vågade inte ens se på Michael.
Vårt barn skulle förmodligen dö innan det ens fått se solljus.


Michael försökte hålla sig positiv, även fast vi fått de dåliga nyheterna dagen innan.
- Did you notice that the nurse said she about our baby. Most likely that SHE won’t survive the birth. That means that we’re having a baby girl. Sa han och log emot mig.
Jag fyllde min mun med Ben & Jerrys glass, I hopp om att må bättre. Men jag mådde bara illa.
- Yeah and we’re probably losing that baby girl too. Sa jag och nös.
Michael svarade inte med något “god bless you” för min nysning, utan suckade istället.
- Michael, we can’t pretend what we heard yesterday isn’t the truth… we need to stay realistic.
- No, we need to stay positive. There IS a chance, and if we stay positive that chance will seem bigger.
Jag höll tyst ett tag och slutade äta glass. Han hade ju rätt. Jag tänkte inte deppa, utan iså fall hålla mig positiv.
- We’re having a baby girl! Utbrast jag och Michael log tillbaka. Han kramade om mig och la bort glassen.
- She’s going to be the most beautiful baby girl there is. Fyllde jag sedan på.
- Of course, because she’ll probably look just like you. Svarade Michael och petade mig på näsan.
- Everything is going to be alright. It will work out fine. 
--------------------------------------------
Har verkligen skrivkramp på denna berättelsen... därför var kapitlet så amatör-aktigt. 
Men nästa kommer bli bättre, jag lovar. 

Detta blir ett ganska konstigt kapitel xD Men jag skrev hälften för kanske någon månad sen och hälften nu. Så... eh... ja... :D Sorry att jag inte skrivit något på 8375983 år, jag hoppas ni fortfarande vill läsa i alla fall. <3 
------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 78

-----------------------------------------------------------------------------

Kapitel 77

Jag såg på mannen som stod framför mig samtidigt som det han nyss sagt sköljdes över mig.
– ”But, that can’t be right…” Sa Michael och försökte komma på något.
– “Vi måste tillbaka till USA!” Utbrast jag åt den svenske biljettförsäljaren.
– ”Men nu går inte det tyvärr… ni får vänta.” Svarade han och vinkade åt några andra kunder att gå före oss. Jag såg på Michael och skakade på huvudet. Ingen av oss hade en aning om vad vi skulle säga eller göra. Vi kunde ju inte stanna här… eller kunde vi?
Han i luckan för flygbiljetter menade inte att vi skulle vänta någon timme, något dygn eller så… nej.
Det var en liten regel som förhindrade oss att kunna ta oss till USA inom en ganska lång period.
Inga gravida får gå ombord.
Vi knuffades bak av en familj som skulle till Thailand, och gick till en bänk och satte oss.
-”Maybe we can fly with a private jet, or a helicopter. Maybe we can go overseas!”  Föreslog jag och kollade desperat på Michael. Men han skakade på huvudet.
-”They are right… and I know that you know that they’re right too. It can hurt the baby, and it would just break my heart if our child would be born with damage because we had to give birth in America. We have money; we can just find a place where we’ll settle until it’s born.” Sa han och jag bet mig i innerkinden. Det kändes så dumt. Antingen skulle jag behöva tvinga Michael vara hos mig, men då skulle han behöva lämna allt sitt arbete som han höll på med… eller så skulle jag vara själv under hela graviditeten. Jag tuggade nervöst på en nagel och hoppades han kunde läsa mina tankar.
-”Besides, I don’t want to leave you for a second anymore. Work is going to have to wait. I want to be there when the baby starts kicking and when you start taking mama’ classes!”
Jag kunde inte hjälpa att fnissa lite.
-“My mother got me some papers about mama’ classes and they actually start tomorrow if I’d like to go.” Svarade jag och knuffade till honom lätt i sidan. Det var lite kul att se hur han lät så mycket som sig själv men såg ut som någon annan. Hans kropp var smord i väldigt mörk brunkräm, han hade ett svart skägg och ett svart afro, sedan en grå kostym och fönsterglas i ett par ganska smala bågar.
-”Vänta… Sandra? Är det du?!” Utbrast plötsligt någon bakom mig, jag kände en hand på min axel.
Jag vände mig om och möttes av en välkänd blick.
-”Dan… Hej! Det var länge sedan!” Utbrast jag och försökte låta trevlig.
Dan, jag kom ihåg honom mycket väl... även om det gått en lång tid.
Dan och jag hade ju varit tillsammans när vi var 15 till 16 år, sedan hade vi träffats när Michael och jag var tillsammans. Dan bodde ju i USA, och efter att Michael och jag gjort slut en kort period så använde jag Dan för att göra Michael avundsjuk, och Michael försökte göra mig avundsjuk med Tatum. Dan och jag blev tillsammans men sedan gjorde jag slut. Sedan dess tror jag inte vi träffats.
-”Det var det verkligen… jag hörde att du och världens största artist ska ha en unge? Hoppas barnet får dina gener.” Sa han och skrattade åt sig själv.
-”Vad menar du med det? Tycker du inte Michael ser bra ut?” Frågade jag besvärat.
Han såg plötsligt den väldigt mörka mannen bakom mig.
-”Eh… Du har blivit fin sen vi sågs sist! Ditt hår… jag gillar det. Och ja, du verkar glad.” Sa han nervöst och försökte ignorera Michael, som han inte förstod var Michael utan bara trodde var en livvakt.
-”Hur går det i ditt liv då?” Frågade jag och log lite lätt.
-”Bra faktiskt! Jag har börjat dejta en svensk tjej… hon är underbar. Fast vi har liksom inte gått ut med att vi dejtar än inför våra familjer och vänner.” Sa han och kliade sig i bakhuvudet. Jag nickade. Det var ganska lättande att han hittat någon, och jag var såklart glad för hans skull.
Han hade inte förändrats något, förutom att han förmodligen ogillade Michael mer nu efter allt som hänt. Dan nickade och kollade sig omkring.
-”Vi är faktiskt bara här och köper korv. Korv med bröd är väldigt billigt precis innanför dörrarna och den är god också. Lite som IKEAs, samma smak… men billigare.” Sa han och log.
Jag hade bara ätit IKEAs korv med bröd en gång, och då var det Mira som släpat mig dit… hon ÄLSKAR deras korv av någon anledning. Jag tyckte inte den var jättespeciell.
-”Men där kommer hon ju…” Sa plötsligt Dan och jag följde hans blick emot en tjej som kom gående med två korv med bröd i händerna. Hon läste på en tavla och gick nästan in i någon.
Ju närmare hon kom desto mer gick det upp för mig.
Det var Mira…
-------------------------------------------------------------------
Glöm inte kommentera :D <3

Hej! Jag har helt enkelt inte orkat skriva ett kapitel på ett tag, men sedan såg jag att jag faktiskt hade skrivit kapitel  redan, och hade det sparat i datorn. Så jag kan lägga ut det och jag hoppas jag får mer skrivarlust snart så att jag kan ge er mycket uppdatering :) Jag älskar er som läser The girl is mine, och orkar vänta. Vi har nu kommit en lång bit i den här historien, och jag är bestämd att jag inte tänker sluta på den här berättelsen förräns den är klar. 
Anyway, här är kapitel 76... 
---------------------------------------------------------------------------
Kapitel 76
-”This doesn’t mean I forgive you though, I’m not that easy.” 
-“Then what does it mean?” Frågade han. 
-“That I know I can’t hide anymore, so I want you near and I want to be with you. Forgiveness is a big thing and there’s probably going to come one day where I’m over it. But not yet.” 
-“I understand.”

Jag låg och tänkte på vad som egentligen hänt, då jag hörde hur sovrumsdörren öppnades och Michael kom in. Vi var hemma hos mina föräldrar, men tänkte åka tillbaka till USA idag.
Jag stängde ögonen och låtsades sova. Jag lyssnade hur han gick fram emot sängen där jag låg och han satte sig. Jag tänkte att han säkert skulle lägga sig och somna om, eftersom klockan var ungefär 5 på natten i Sverige, men när jag inte hörde något var jag tvungen att kolla. Jag vände mig mot honom. Han satt med penna och ett block. Han skrev försiktigt något.
-”What are you doing? go to sleep.”  Sa jag lågt och tände sänglampan.
-”I woke up and this song popped in to my head. I just need to write it down.” Sa han och skrev.
Han nynnade lite tyst och skrev lite till. Jag suckade och la mig ner igen.
-”How can you even write in the dark?” Frågade jag och släckte.
-”It’s not that hard.” Svarade han och la sedan ifrån sig blocket och pennan.
-”Go to sleep.” Muttrade jag och var väldigt trött.
-”I can’t.” Sa han. ”Why not?” frågade jag. ”I don’t have my sleeping pills.” Svarade han.
-”Why do you need sleeping pills? Try to rest and you’ll fall asleep.”
-“I need them because I have insomnia.”
Jag satte mig upp och tände lampan och såg på honom. ”You do?” For ur mig.
-”I had it a lot of the years when I was a teenager because of flashbacks from my father. And it went back to me when you went away. I have several thoughts in my head that has brought concern to me. So I’ve been using sleeping pills on prescription so I could keep going.”
-“Honey, I’m here. You don’t have to worry about anything. Now try going to sleep.”
-“Well after using those pills it becomes a habbit, a bad habbit. But I’ll try.”
Han la sig ner och jag släckte. Sedan höll jag om honom och hoppades att han skulle somna.
Det slutade med att jag vaknade vid klockan 7 och att han då inte somnat än. Så vi såg på en film.

Samma morgon, satt vi och talade då plötsligt pappa började bulta på dörren.
-”Hellu? Hellu! Barn! Hellu? Wakna!”
-”Dad, we’re awake. Just step inside, the door is open.” Svarade jag och efter några försök att öppna dörren och sedan efter att ha lyckats så gick han in, iklädd underkläder och en öppen morgonrock.
-”Does you wanna frukost? Jag made ägg.” Frågade han och kollade runt i rummet.
Michael låtsades förstå och nickade lite lätt samtidigt som han kollade på mig.
-”SUPER!” Sa sedan pappa och försvann ut i hallen igen. Michael vände huvudet mot mig.
-”What did just happen’?” Frågade han lite oroligt.
-”He asked if you wanted to shower with him.” Skojjade jag och försökte se seriös ut.
Michaels ögon blev större än de förmodligen någonsin varit.
-”What?!” Sa han och kippade efter andan. Då kunde jag inte hålla mig för skratt.
-”No, he asked if we wanted breakfast. He made eggs.” Sa jag och petade på honom för att se om han fortfarande var vid liv samtidigt som jag skrattade. Michael andades ut igenom näsan och kollade ilsket på mig, men sedan kunde han inte hjälpa att le.
-”Girl, why did I believe he actually said that he wanted to shower with me for even a second?” Sa han och tog tag runt mina handleder och brottade ner mig. Han satte sig på mina ben och höll fast mina armar samtidigt som jag skrattade och försökte komma loss.
-”Don’t call me girl, I’m a woman.” Sa jag och höjde ögonbrynen.
-”I’ll call you whatever I want.” Sa han lågt och mörkt, vilket orsakade att jag rös över hela ryggen.
Han böjde sig ner över mig och kysste mina läppar försiktigt samtidigt som han fortfarande höll fast mig. Plötsligt stod pappa i dörröppningen och snyftade.
-”Kärleken, är den inte fin?” Sa han och log. Den där gubben var som en tecknad komedifigur hela han. Michael släppte mig och vi båda reste oss ifrån golvet.
-”Uhm, Michael, should we go and get breakfast?” Frågade jag generat och skämdes för min pappa. Även om Michael förmodligen vant sig vid hans beteende vid det här laget.
Vi gick och tog frukost och satte oss i köket där mamma satt och läste i en tidning.
-”Hmm… here’s an add about men who cheats. It says they can’t be trusted if they cheat once and…”
-“Mamma!” Avbröt jag och skämdes ännu mer.
-“I’m just saying, they might be right. But since Michael is such an honest and perfect man, you don’t have to worry about him cheating on you with some other celebrity friends.” Sa hon och såg på Michael med sin mun spänd som ett svart streck.
-”Michael, ignore her.” Bad jag och suckade.
-”I’m guessing you’re aware of what happened. And I just want to apologize to you too. I NEVER wanted to hurt your daughter and I’m very sorry over what happened.”
-“Oh Michael, ignorera her! You are ung and attraktiv. It happens in many relationer. Pluss, den där Diana Rås got you full, eller hur? It happens den best. It happened to me too with another kvinna när I was ung.” Sa pappa som kom in i köket. Pappa hade alltid varit ganska förlåtande, och det var en bra sak med honom. Michael förstod hälften, men såg ändå tacksamt på honom.
-”Jaja,Rolf. Jag förlåter honom när Sandra förlåter honom. Men vad han gjorde var fel.” Sa mamma och såg också på pappa. Jag och Michael åt klart, och jag såg sedan på klockan och visste att vårat flyg tillbaka till USA skulle gå om några timmar, så vi behövde börja packa. 
-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Här kommer en uppdatering :D

------------------------------------------------------------------

Kapitel 75
Varenda tidning var fylld med bilder på honom, varenda en.
Om hur hans framträdande varit så underbart bra, hans moonwalk och vad som egentligen hänt där på scen. Jag var stolt över honom, det var jag tvungen att erkänna. Jag var riktigt stolt.
Jag satt ute vid en parkbänk med Mira och såg ut över det svenska vattnet samtidigt som pappa dansade runt till Thomas Ledin låtar och mamma försökte bada trots att det var iskallt.
-”Sandra ska du inte bada med mig?” Frågade mamma för att få stöd samtidigt som pappa började sjunga med i ”Sommaren är kort”.  Jag svarade mamma igenom att skaka på huvudet.
-”Sandra ska vi gå tillbaka till mitt hus så kan vi äta något?” Frågade Mira och reste sig.
-”Okej, det låter ganska bra.” Svarade jag och gick efter. Vi gick ut på vägen och i ögonvrån såg jag hur mamma simmade ut i vattnet och pappa applåderade. Vi gick helt vanligt och jag tog en blomma ifrån gräset bredvid och höll den mellan mina fingertoppar.
-”Kom! Vi kan gå förbi skolan.” Sa hon och knuffade på mig vid en vägkorsning som var emot vår förra skola där vi tagit studenten. Jag gav henne en frågande blick.
-”Varför då? Det är ju fel håll, det är väl onödigt?”
-”Nej! Kom nu!” Sa hon och drog med mig uppför backen på vägen. Jag gick efter med en suck.
-”Du är så onödig Mira.” Sa jag och flinade. Hon flinade tillbaka och vi gick sedan där vid vägen för att ta oss mot skolan. ”Vad vill du göra där?” Frågade jag sen.
-”Se hur det ser ut nu för tiden, se om någon är där.” Sa hon.
-”Det är helg, så förmodligen bara någon städare.” Sa jag och kände på mig att något var på gång.
-”Vi ser om det är låst!” Sa hon och drog med mig emot porten. Hon började dra våldsamt i dörren samtidigt som jag gick ner över skolgården igen. En boll låg en bit ifrån, som jag plockade upp och siktade mot basketkorgen en bit högre upp. Den missade, så jag fångade upp den igen och sköt ett nytt skott. Den träffade i, och jag tog den igen. Plötsligt hörde jag hur Mira fick upp dörren. Jag vände mig om och hann knappt se hur hon sprang in igenom dörren och iväg. Chockad stod jag kvar. Jaha?
Med basketbollen under en arm så gick jag och drog i dörren, som nu var låst igen.
Jag kastade bort bollen bakåt och började dra lika våldsamt som hon hade gjort. Vad höll jag på med?
Vad var det som hänt och varför stack hon bara in utan mig? Hon sa inget ens.
-”It’s not going to open up.” Hörde jag plötsligt en mjuk röst bakom mig. Jag vände mig om.
En man med svart vinterjacka stod där. Jag ville inte inse vem det var.
Basketbollen, som hamnat en bit ifrån honom, tog han upp emellan sina händer. Den ena handen hade en matchande ring till min, och han log smått mot mig. Nej… varför?
-”Is this some kind of weird joke?” Sa jag, nästan som en viskning.
-”This is a nice school…” Sa han och drog ner sin luva och knäppte upp jackan.
-“Why would you be here? Why?” Fortsatte jag I samma tonläge som förut.
-“I met a girl here, by that bench over there one time.” Fortsatte han.
-“I am not ready to give in to this yet. Why would you think so? You cheated.”
-“She had a nice smile and beautiful eyes. She had an amazing glow around her and to me she was just perfection. She had some attitude though. And asked me why I wore a winter jacket.”
-“Michael, I already know this story. I was there.” Sa jag lite högre.
-“I thought that was going to be the only time I saw her in my life. I thought she wouldn’t mean anything to me later. But something inside of me told me differently. A part of me knew that I would end up marrying this girl.” Jag gick bort ifrån dörren och tänkte ignorera honom, även om det kändes elakt. Han hade ju rest över havet för att se mig, han gav inte upp.
-”The point is, I loved her the first time I saw her, just here. And I never stopped loving her, even though I did something terrible, which I will never be able to forgive myself for. And now this girl won’t see me, talk to me or listen to me, and I understand why, but she has to forgive me.”
Helt skakig att han var här, med mig. Helt förvånad av allt han sa och alldeles rörd, kämpade jag för att kunna stå upp. Jag såg på honom.
-”Sandra, you have to forgive me. Not because I force you to. Not because we’re married. Not even because we’re expecting a baby. But because I know you still love me. And I know you want to be with me. I love you. We’re in a relationship. People mess up all the time and I know what I did was disgusting and awful, but at some point, you have to forgive me.”
Jag kände hur mina läppar bildade ett litet leende, nästan inte synligt.
-”No way you said that on your own.” Sa jag och snörvlade. Han log.
-“No way you spoke that right from your heart. No way Michael.” Sa jag och kände hur jag ville gråta.
-”I’m actually pretty good at improvising.”Sa han och log tillbaka åt mig. Han höll ut sina armar och försiktigt smög jag mig fram emot honom. Han höll om mig och kysste mig på huvudet.
Jag la mina armar runt hans midja och blundade.
-”I’ve missed you.” Sa jag.
-”I’ve missed you more fattie.” Sa han. Jag slog till honom på armen.
-”Too soon to joke about that you’ve grown?”
-“Yes!”
---------------------------------------------------------
Nu vill jag ha svar i kommentar på en jättefin fråga.
Vem av Tatum och Diana ogillar ni mest i den här novellen? xD
Skriv svaret i en kommentar Kram :)

Kapitel 74
-”Kolla Mira!” Sa jag högt och pekade på colaburken jag ställt på den kulle som var min mage.
-”Du förvandlas mer och mer till din pappa” Svarade hon och log. Hon tog colaburken och drack upp det sista. Vi bytte kanal på tv:n eftersom programmet vi kollat på tog slut. Plötsligt dök det upp en väldigt speciell reklam.
-”På lördag, firar Motown bolaget 25 år. Och det kommer de göra med stora artister som: Lionel Richie, Marvin Gaye, Stevie Wonder, The miracles, Junior Walker, Diana Ross och the Supremes, The temptetions, The Jacksons och Michael Jackson. Missa inte detta legendariska…” Tv:n stängdes av.
JAG stängde av tv:n och kollade bort ifrån Mira som satt och kollade på mig.
-”Sandra, det är okej…” Började hon.
-”Okej? Jag sitter här med ett barn i magen, och jag vill inte se barnets pappa, alls. Och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna se honom på samma vis igen som jag såg förut. Jag vet inte om allt kommer lösa sig. Det är som att jag läser en bok, jag vet inte hur det kommer sluta och jag vet inte om jag vill läsa den delen. Ifall det inte slutar bra… ifall allt slutar dåligt. Jag vill ta en paus ifrån boken, men det går inte. För det här barnet och den här ringen på mitt finger gör att jag måste fortsätta vare sig jag vill eller inte.” Berättade jag och hormonerna drog igång. Tårar rann.
Mira kramade om mig och försökte lugna ner mig.
-”Det har snart gått en tredjedel av graviteten. Jag saknar honom men vill inte träffa honom.”
-”Har han försökt ringt dig?” Frågade hon. Jag släppte taget om henne och såg ner i golvet.
-”Inte ens en enda gång.” Sa jag, lågt som en viskning. Hon såg förvånat på mig.
Michael:
Michael stod med sin glitterjacka på och bet nervöst på sin underläpp.
Han hade bett sina bröder få gå ut i hallen och få lite luft, och han hade bett en som jobbar med honom att springa och köpa en låg filthatt, och sedan ge honom hatten medan han talar med publiken. Plötsligt kom hon, han visste att de behövde tala, och nu kom hon emot honom.
-”Michael, I know you hate me… but we can’t show the audience what happened. Just, act happy and no one will know. The press knows you hate me, but if you smile and walk up to me at the end, and we hug and seem fine, I think they will think differently.” Sa hon.
Michael nickade lågt och slickade sig om läpparna.
-”I need to…” började han säga och försökte sedan gå iväg. Diana stoppade honom.
-”How much did I mess things up?” Frågade hon försiktigt. Han såg henne i ögonen och gick sedan därifrån utan att säga ett ord. Quincy Jones dök upp bakom henne plötsligt.
-”The guy can’t sleep without her. He left Neverland to stay with his mother because if he’s left alone he doesn’t eat anything but sleeping pills. Sandra’s gone to Sweden and they haven’t spoken since she left. He’s not even calling her because he wouldn’t be able to take it if she was still upset. What do you think Diana?” Sa han och suckade. Diana såg på honom förvånat.
Michael satt i logen med sina bröder runt sig. Han såg på sig själv i spegeln. Allt han hörde var hans pappas röst i hans huvud som sa att han inte fick svika publiken i alla fall. Plötsligt ringde hans mobil.
Sandra:
-”Michael.” Hördes en ganska svag röst i andra änden. Jag försökte andas tyst.
-”Hey…” Sa jag och kände mig tom på ord. Allt var bortblåst och jag satt tyst.
-”Sandra, is that you?” Svarade han. Vad skulle jag säga nu?
-”No.” Sa jag, och ville lägga på. Men jag kunde inte röra mig.
-”I mean, maybe. You haven’t called me.” Fortsatte jag.
-”I.. I thought I needed to give you some time. I miss you.”
Hans ord var som slag emot mig, och jag kunde inte längre andas.
-”I’m, falling apart without you. And if there’s anything I can do to make you and the baby come back, I’ll do it in a heartbeat…” Sa han och jag kunde bara inte svara. Tystnad…
-“I’m going on stage in like half an hour. Will you atleast wish me good luck?” Frågade han.
-”Make the best performance you’ve ever made yet.”
-”I promise.” Svarade han och jag bara visste att han log.
-”I miss you too.” Svarade jag och log lite lätt.
-”Will you be back soon?” Frågade han. Jag satt tyst ett tag till och försökte fundera.
-”Good luck with the performance Michael.” Svarade jag, sedan la jag på. 

------------------------------------------------------------------------

Här kommer kapitel 73 :D

----------------------------------

Det hade gått en vecka, och jag var inte säker på vad Sandra höll på med. Hon var tyst, kollade alltid på mig misstänksamt och ställde frågor. 

Hon var mig på spåren... och jag visste att jag var tvungen att berätta. Om hon tog reda på vad som hänt själv så skulle det bara bli värre. 

Jag jobbade, som vanligt, men det var mest inför turnén just nu. Mina skuldkänslor höll på att döda mig innifrån, och de varken lät mig sova eller skratta. Men jag grät inte heller. Jag gick runt, med samma min, försökte bete mig proffisionellt, och tog sömnpiller för att inte ligga vaken hela nätter. 

Jag hade skrivit förslag på hur jag skulle berätta på små lappar och gick runt och försökte välja vilket som lät bäst. Inget passande. Det fanns inget man säger i en sån situation. Man kan inte få det att låta bra. Man kan inte göra det mindre skonsamt. Det är bara att säga som det är och vänta på reaktion.

Jag hoppas hon inte tänkt slå mig. 

-"I love you." Sa jag och ställde mig bakom henne, hon såg på mig igenom spegeln som hon stod inför. Hon höll på att sätta upp sitt hår. 

-"Great, now make yourself ready. We're leaving in a few minutes." Påminde hon mig och tog bort mina händer. Jag gick därifrån. 

Vi skulle äta middag med Quincy Jones, hans fru och ett annat par. Jag gick och tog på mig kläderna jag skulle ha och tog på mig mina solglasögon. 

Klar stod jag sedan vid ytterdörren och såg hur Sandra tog sin handväska och gick emot mig. Hon hade en svart klänning, rött läppstift, klackar och uppsatt hår med några hårslingor längs hennes kindben. Jag log smått emot henne, med tanken i huvudet att jag inte förtjänade henne. 

Hon log mot mig tillbaka och jag öppnade ytterdörren. Hon tog sin jacka och vi gick ut till bilen. 

-"Are you nervous?" Frågade jag. 

-"No, should I be nervous?" Frågade hon tillbaka med ett leende. Jag ryckte på axlarna och log tillbaka. 

-"You've met Quincy before, and I'm sure the other ones are really nice too." 

-"Do you know what their names are?" Frågade hon. 

-"The guy is a tennis player named John McEnroe. We're meeting them because they're friends with Quincy and John also do commercial and might help us let the whole world know we're doing this tour." 

-"mhm." Sa hon och kollade ut igenom fönstret. Hon lyssnade inte ens vad jag sa. Jag kollade ut igenom mitt fönster och väntade på att vi skulle komma fram. Bilresan kändes som om den varade alldeles för länge. 

-"Hi, I'm John McEnroe. My woman is in the lady's room, she'll be right here." Hälsade John. Jag sa mitt namn. Sandra hälsade också med ett leende. Quincy kramade mig och hans fru log vänligt och tog i hand. Plötsligt kom John's flickvän fram till oss. 

-"Tatum?!" Utbrast jag samtidigt som Sandra. 

-"Hello Michael." Hälsade Tatum O' Neal och log. Om jag inte burit solglasögon hade jag gett Quincy den blicken han förtjänade. Hur hade han tänkt nu? 

-"This is our table." Sa Quincy's fru och vi gick bort till ett stort bord och satte oss. Sandra mumlade något på svenska. Hennes föräldrar skulle komma nästa helg tydligen, eftersom Rolf fick något på sitt jobb och därför inte kunde åka den här helgen. 

-"Tatum, om du rör min man ska jag döda dig." Sa Sandra och log mot Tatum. Jag förstod att det var något elakt, men det gjorde inte Tatum. 

-"Thank you, I'm so glad you seem to be over what... happened..." Log Tatum tillbaka. Vi tog upp menyerna och började läsa i dem. 

Middagen pågick och vi alla pratade och hade ganska trevligt, Tatum satt nästan med sina ben i mitt knä under bordet, men annars var det helt okej. 

Sandra höll i min hand, och såg på mig med ett leende lite då och då. Vi delade efterätt, och åter igen kände jag att jag inte förtjänade henne. 

-"Michael, I'm so much better at kissing now. You have no idea, right baby?" Sa plötsligt Tatum och log mot John. John tuggade med öppen mun och svarade att hon hade rätt. 

-"Just, try me. Just a kiss on the cheek, you'll notice." Sa hon och sträckte sig över bordet. 

-"I don't think we should..." Sa jag och backade undan. 

-"Oh comon, we're just friends." Sa hon och låg på bordet. Hon gav mig en kyss på kinden och sedan en på munnen. Jag reste på mig hastigt. 

-"I need to use the bathroom." Sa jag, för att komma bort ifrån situationen. Jag släppte Sandra's hand och gick därifrån för att komma till herrarnas. 

Plötsligt tog någon tag i mig, när jag stod i kön till toaletterna, våningen under vårat bord. 

-"Seriously Michael?" Sa Sandra, jag vände mig om och mötte henne. Hon la sina händer på sina höfter. 

-"I can tell you wanted to kiss her, and just because I was there..." 

-"Are you out of your mind? No! I'm done with her. She's cra..." 

-"Michael, I know you! You got so uncomfortable because you wanted her to do it, but I was there..." 

-"No! I promise! I would never want that. I don't like her at all. I had no idea she was going to be he..."

-"STOP INTERUPTING ME!" 

Jag stannade upp. En gubbe gick förbi i korridoren och såg på oss. Sandra öppnade dörren till toaletten efter att en kille gått ut därifrån, och knuffade in mig och låste dörren. 

-"Listen. You set me up on this. This was your change meeting her, I'm sick of you hiding things for me." Suckade hon och satte sig på toalettlocket. 

-"Please..." Började jag... men blev avbruten igen. 

-"Why aren't you honest with me Michael? Why won't you tell me things? Like... that thing with Diana?" Sa hon. Jag stelnade till. 

-"What... thing?" Frågade jag. Visste hon? Skulle jag dö? Skulle hon mörda mig, här, på en toalett?" 

-"I know you guys fought over something. You could have come to me right away, we could talk about it and you could tell me what happened..." 

-"Sandra, we didn't really fought..." 

-"We could have talked and I could make you feel better. I want you to be honest with me. I'm honest with you, you know." 

-"It wasn't just a fight." Avbröt jag. Hon såg förvirrad ut.

-"Yes, I'm mad at her. Sandra, there's something I need to tell you" Sa jag och kollade emot väggen. Här kom det. 

-"She was helping me with... some work, and I kind of got drunk." Började jag. 

Hon satte en hand framför sin mun och andades in ett andetag. Tårar formades i hennes ögon. 

-"Did you kiss her?" Viskade hon fram. Hur skulle jag nu berätta resten? 

-"I... I.... I slept with her." 

-----------------------------------
Kommentera. :)

-”Honestly, I think you should perform the classics together.” Svarade hon och drack en klunk. 
-“Yeah, that’s what I thought too. Because that’s what the public probably wants to hear, you know? But I’m just not sure whether we should do the Never can say goodbye performance or one of Jermaine’s songs. He wanted to have one of his songs in it too he said.” Svarade jag och kollade igenom kontraktet med Motown. Motown 25 uppträdandet skulle inte vara förrän nästa år, men ändå ville de ha vilka låtar som skulle vara med klart på lördag. Och mina bröder och Joseph tyckte att jag skulle ansvara för vilka vi skulle ha med. Vi är upptagna hade de sagt. Som att inte jag var det. 
Det var inte bara allt arbete som frustrerade mig, det var också att jag för ett tag sen fått reda på att min fru var gravid. Att vi skulle få ett barn. Hur skulle vi få tid? Och varför berättade hon inte?
-”This is seriously killing me, for real. I love when I have pressure. But I have all of these things to do, and I can’t work when I just don’t feel like it. I love my job though.” Suckade jag och masserade min tinning med ett pekfinger samtidigt som jag lutade mig bak i soffan. 
-”Michael, you’re in charge. You can do whatever you want to do. The question is, what do you want to do?” Sa Diana och la sin hand på min lår och såg in i mina ögon. Jag suckade igen. 
-”I want to be home. Just spend time with Sandra. Be with her. I’m just afraid… afraid she will leave me.” Jag kände hur tårar samlades innanför mina ögon. Tänk om hon ville göra en abort? Tänk om hon tänkt sticka ifrån mig för att jag jobbar så mycket. Jag hade så gärna velat bli en pappa, men det var så mycket just nu och då hade inte ens oron över att faktiskt bli pappa kommit än. 
Jag var så trött, och irriterad på att allt bara hände och jag inte visste hur jag skulle kontrollera det. Diana hällde upp ett vinglas till mig. 
-”Michael, she won’t leave you. Please have this; it will at least keep your mind on something else. It will make you relax more. You need it. You’re a wonderful person, and she loves you.” 
Jag tog emot vinglaset och höll de i min hand. Jag hade gjort det förut. Kanske att hon hade rätt? 
-”I don’t know. It destroys my health and I don’t want to get drunk.” Tvekade jag. 
-“Michael, trust me, I’m right here. We will drink in moderation.” 
Jag smakade på det och drack sedan upp det. Det smakade dåligt, och jag kände mig inte ett dugg lugnare. Jag bestämde mig för att inte alls dricka mer. Men på något vis så satt jag sedan där, några minuter, och vinglas, senare och skrattade åt något. Det tog över min kropp och vi vart plötsligt båda lugnare och fnittrigare. Jag minns knappt vad som hände, men vi talade och skrattade om allt möjligt. 
-”I’ll call you Rossy. Because your last name is Ross and it sounds cool.” Skrattade jag. 
-“Rossy. I like that Michael. Rossy the… errr…. Rossy.” Svarade hon och jag skrattade tills jag nästan inte kunde andas. Hon skrattade med mig. 
-”You know Michael, when you were little; I never imagined you would turn out so… hot.” Sa hon allvarligt och med ett blygt leende. Jag stannade upp och gav henne en vad håller du på med min. 
Jag suckade och föll ihop i soffan. 
-”I miss Sandra. I want to be with her, all the time.” Jag gjorde ett bittert ansiktsuttryck och drack sedan lite mer. Diana började plötsligt klä av sig. 
-”Rossy… are you Sandra?” Sluddrade jag och kunde knappt se. 
-”I’m all you want me to be Michael.” Svarade hon och började kyssa mina läppar. 
I hopp om att Diana egentligen var Sandra, så fortsatte vi kyssas. Det gick över ifrån att kyssas till nästa steg, där jag inte minns något mer än att det hände. Efter någon timme eller så, så bestämde jag mig för att jag måste åka hem. Jag vet inte hur jag tog mig tillbaka, men jag lyckades på något vis. 
Jag klev innanför dörren och ramlade in i ett bord med en lampa. Lampan och bordet for i golvet. 
-”Schhh!” Väste jag med pekfingret framför mina läppar. Jag tog mig fram igenom mörkret och viskade till mig själv att jag inte skulle väcka Sandra. Efter att jag gått in i en vägg och skrattat tyst åt min klumpighet insåg jag att jag inte kunde gå och lägga mig såhär. Inte så packad och inte efter vad jag gjort. Jag var en idiot. Jag hade varit otrogen. Jag insåg inte riktigt allt det då. Men något i mig sa att jag inte förtjänade att gå upp dit till henne. Jag förtjänade henne inte alls. Jag gick och tog ett glas med Juice och en macka och satte mig sedan i biblioteket med en gammal bok jag aldrig orkat läsa. 
Där måste jag sedan ha somnat.

Nästa dag, när jag var nykter, så insåg jag vad som hänt. Jag hatade mig själv och visste inte vad jag skulle göra. Jag insåg sedan att det inte bara var mitt fel precis. Sandra nämnde Rossy, som jag kallat Diana, vilket gjorde mig orolig. Jag måste berätta, men jag kunde bara inte. Det skulle förstöra allt.
Jag försökte att glömma allt, men under dagens gång gick jag hela tiden och sa till mig själv att jag inte förtjänade allt jag fått. Innan vi sedan spelade badminton,  ringde jag Diana.
Efter att ha riktigt ilsket försökt förklara vad jag tyckte så insåg jag att jag lagt min tillit i hennes händer. Det enda hon försvarade sig med var ”I couldn’t help it, I’m sorry.” Förbannad, sa jag att hon förstört mitt liv och att jag aldrig skulle tala med henne igen. Efter att ha lagt på i hennes öra, så bröt jag ihop i tårar. Jag kände mig utnyttjad, samtidigt som mitt inre skyllde allt på mig själv.
Jag var trots allt en vuxen människa, som ska ta ansvar för mig själv och vad jag gör.
Men vad skulle hända om Sandra fick reda på allt? Det gick inte att berätta en sån sak.
Hon skulle aldrig förstå.
--------------------------------------------------------------
Nu får ni kommentera extra mycket eftersom jag la ut 2 kapitel :D Kram på er!
Kommentera <3

-------------------------------------------
Kapitel  69.
Flashback:
Vi var i Sverige, det var innan jag slutat skolan, innan jag lärt känna Michael på riktigt och innan de där regnmolnen kom som gjorde att vi fick springa hem.
Vi låg i gräset, såg upp mot himlen och åt på våra glassar.
-”Hey, goat- girl.” Sa Michael och log.
-”Oh no, don’t start calling me that again!” Sa jag och flinade jag också.
Jag hade fjärilar i min mage, och jag var bara så lycklig.
-”Okay, Sandra. I was thinking… please don’t freak out about this, it’s just a thought. Anyway, I was thinking, what if we’d someday in a couple of years would still be together, what if we actually did get married, and we’d someday be back here with a child in between us.”
Jag log åt tanken. Bara att han kunde se en framtid med mig, efter en sån kort tid.
-”What would that childs name be?” Frågade jag intresserat.
-”Something special, fun and beautiful.” Svarade han och tog min hand. Vi såg på varandra.
-”It would be the most gorgeous child ever.” Sa jag.
-“It would.”
End of flashback.
Jag kollade ner på min mage och la en hand mot den.
Vad som än hände, vad som än skulle hända. Hur mycket Michael än skulle jobba, hur mycket Diana skulle lägga sig i och hur mycket skit vi skulle behöva ta för att kunna ha vårat förhållande, så skulle vi få ett barn. Den största välsignelse man kan få.
Jag var så lyckligt lottad. Jag hade världens bästa man, och vi skulle få ett barn.
Varför var jag så rädd att berätta för honom? Vad skulle han göra?
Om han inte är redo, får han bli redo. Det här är situationen, och den är perfekt som den är.
Jag log för mig själv och blinkade bort några tårar. Plötsligt såg jag hur badrumsdörren öppnades och Michael steg försiktigt in. Han hade satt ett plåster för revan på kinden, eftersom det blödde.
-”Hey, I’m sorry honey. If you want to have crisps you should have crisps.”  Sa Michael och satte sig bredvid mig mot väggen. Jag höll fortfarande min hand på min mage.
-”I’ll go out and buy a new bag of crisps if you want to.” Sa han lugnt.
-“Michael, this is my fault. I know you think I’m crazy… but there’s something I need to tell you.”
Sa jag. Nu, nu skulle jag berätta. Inga distraktioner, inget avbrytande. Jag skulle berätta nu!
-”Michael, I’m pregnant.”
Flashback:
-”This is not Michael…. This is, a ghost!” Sa Michael med en mörk röst och höll för mina ögon med sina vantar. Jag snurrade runt mot honom och fnittrade.
-”Hello ghost, I have to admit you’re not as pale as I thought.”
-“Heey, is something wrong with my skin color or what are you saying?” Sa Michael. Han tog upp lite av snön i sina vantar och började forma en boll.
-”Not at all my chocolate man.” Sa jag och täckte för ansiktet innan han försökte trycka upp snöbollen i min panna. Helt oberörd såg jag på honom igen.
-”If we ever get a child, then what color would it be? You’re white and I’m black.” Sa Michael och bet sig i underläppen.
-”Michael, we don’t need to think about kids now. It’s only been a half year since we started dating.”
-“I know, but what if he turns out green or something?” Sa Michael. Jag skrattade.
-“Maybe he’ll turn out as a ghost.” Svarade jag och flinade.
End of flashback:
-“I know.” Var Michaels svar.
Hur? Va? Visste han? Jag såg undrande på honom och väntade på en förklaring.
-”I found the pregnancy test in the garbage can a few nights ago. I’ve waited for you to tell me.”
Jag skämdes. Jag borde ha berättat. Varför höll jag det inne så länge? Han var ändå pappan, och behövde ändå få veta. Det kändes lättande att han visste i alla fall.
-”So, what do you think?” Frågade jag oroligt och la båda händerna på min mage.
-”I’ve been thinking about that question for days now. But my conclusion is that I think it’s great!”
Sa Michael och log stort. Jag kunde inte hjälpa att le jag också. Jag var så lättad.
-”But what about all your work and…”
-“Who cares? I can always MAKE time somehow, we’re having a baby. It’s the greatest blessing anyone can ever receive.”
Jag började gråta igen och kramade om honom. All oro och ångest var bortblåst.
-”I don’t know why I’m crying, I just do.” Pep jag.
-“It’s okay, I’m going to be here the whole time. We’ll get through this. And we will have the most gorgeous child ever.”
-------------------------------------------------------------------------
Kommentera gärna :D

Kapitel 66
Positivt.
Mitt gravitetstest visade positivt!
Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kunde inte hända. Inte nu, inte såhär.
När hade det hänt? Hur skulle jag berätta för de andra? Mamma, pappa… Michael?
Vad tyckte jag själv om det här?
Plötsligt hörde jag hur ytterdörren for upp. Klockan var redan 5, och Michael var tillbaka.
-”Hello?” Sa Michael.
-”Hey.” Svarade jag ganska högt. Han började gå emot köket, där jag stod…
med ett gravitetstest som visade positivt i handen! Jag ville inte tala om det här nu. Det gick bara inte. Snabbt öppnade jag skåpet till soporna och kastade ner det, stängde luckan och ställde mig normalt. Michael kom in i dörröppningen. Han var svettig och såg trött ut.
-”We started practicing for our tour today. How are you?” Sa han utmattat. Jag log.
-“I feel better. I’m sure it was something I ate. But I’m fine now.” Sa jag och försökte le ännu mer.
-”That’s great. Ugh, I need to take a shower.” Sa Michael och gick iväg.
Jag försökte samla mig efter att han lämnat rummet. Jag hade ett BARN i mig.
Som skulle växa, och sedan födas och sedan tas hand om tills jag blir en gammal tant.
Michael hade lämnat sin telefon på köksbänken. Jag tog upp den och tänkte gå iväg och lämna den på bordet utanför badrummet. Men efter ungefär 3 steg fick han ett sms. Och av en reflex kollade jag på skärmen. Från Diana: ”M. TALK TO ME!!! I’m Sorry. K?” Jag kollade undrande på telefonen och av ren nyfikenhet gick jag in bland sms. Det var elakt, man ska inte läsa andras sms. Men Michael döljde något för mig, det visste jag. Och ni vet hur kvinnor kan bli när de är avundsjuka. Det var fler sms i samma stil ifrån Diana. ”M. Please, forgive me!!!” ”Let’s just forget what happened.” och ”No one needs to know what happened. Please forgive me!!!”
Jag kunde inte precis fråga Michael om det här, eftersom jag precis läst hans sms, så jag lämnade telefonen utanför badrummet och gick sedan iväg.
Jag låg och läste då Michael kom in i sovrummet. Han var påklädd och log mot mig. Han ställde sig framför sängen som jag satt i och tog på sig sina solglasögon.
-”Dress up, I’m taking you out tonight.”

-”MICHAEL, HOW DOES IT FEEL THAT YOU’RE THE BEST SELLING ARTIST RIGHT NOW?”
-“WHEN DID YOU KNOW THRILLER WAS GOING TO BE SUCH A SUCCESS?”
-“Michael, ARE YOU REALLY MARRIED?”
-“IS YOUR WIFE EXPECTING A CHILD?”
Skrik och rop, blixtar som höll på att göra mig blind och en himla massor med klickande.
Michael gick, rak i ryggen och vinkade åt de runt honom. Men han svarade inte på frågorna.
Jag gick efter, höll i hans hand och kände mig ynklig. Jag hade varit med i tidningar förut, och tyckte inte det var speciellt kul. Vi tog oss in på restaurangen, med vakter runt oss som stängde dörrarna ifrån resten av folket. Sedan blev vi visade upp några våningar. Man kunde höra hur de skrek utanför.
Vi fick beställa vad vi ville ha, och sedan satt vi där själva.
-”They know we’re married, you’re my wife. And I hope you know that my fans, my hard work and those paparazzies are all included with the Michael Jackson package. They will hurt you, but I know you’ll learn how to ignore the liars.”
-“I know. I won’t listen to what people say about this anyway. I got you, and you’re worth the price of being hated for nothing. I’m 100% sure.”
Vi fick maten till bordet, samtidigt som Michael satt och log mot mig. Han tog av sig sina solglasögon.
-”I love you.” Sa jag.
-”I love you more.”
Han tog min hand och kollade på fingret med ringen på, han hade en lika dan ring.
-”Falling in love with someone isn’t always going to be easy… anger… tears… laughter. It’s when you want to be together despite it all. That’s when you truly love each other. I really believe that.”
-“That’s beautiful… who said that?”
-“I did.” Sa Michael.
Efter middagen så smög vi ut igenom en trapputgång på sidan av byggnaden. Flummiga försökte vi smyga bort ifrån de runt oss. Michael satte ett finger framför sin mun och flinade.
Vi tog oss förbi en byggnad och en bit bort, till en folktom gata. Sedan vidare till en biosalong.
Vi hade inga vakter med oss, och ingen förklädnad heller. Michael satte sina solglasögon upp och ner och drog sin skjorta som sjalett över huvudet. Jag fnissade åt honom och vi gick sedan in till biografen. Vi ställde oss för att kolla bland filmerna, och trots för att Michael inte var så mycket för skräckfilmer så blev det en sån. Jag gick fram och beställde biljetter samtidigt som Michael stod still och försökte att inte märkas. Sedan satt vi där, hand i hand och såg på filmen. Längst bak, i en av sofforna. Jag tryckte mig upp mot Michaels arm. Han hade inte på sig solglasögonen eller sjaletten längre eftersom det var hyfsat folktomt här, och väldigt mörkt. Han tuggade på ett popcorn med öppen mun. En tjej i klänning svarade i telefon på filmen, en mörk röst sa att han gillade hennes nattlinne. Hon frågade skrämt vart han var, och han sa åt henne att gå in i sitt sovrum, annars skulle hon dö. Hon gick dit, och en gubbe hoppade ur hennes garderob och dödade henne brutalt.
Både Michael och jag hoppade till.
-”Janet and I used to go to the movies all the time as little kids.” Viskade han.
-“Do you know what we should do? We should go to a hotel and do those pranks you used to do as a kid. With the balloons and stuff.” Viskade jag tillbaka.
-“I don’t know.” Viskade han tveksamt.
En stund senare hade vi tagit oss till ett hotell. Det var inget femstjärnigt precis, men det var ganska mysigt. Vi tog oss upp till vårat rum med hjälp av en slö hiss.
-”Do you really want to do this?” Frågade Michael tveksamt och låste upp våran dörr till hotellrummet. Jag nickade. Vi gick in i rummet och såg oss först omkring. Vi sparkade av oss våra skor och sedan kastade jag ut alla ballonger vi köpt som jag lagt i min väska. Vi började fylla dem med vatten ifrån kranen på toaletten, och sedan knyta ihop dem. Skrattandes fyllde vi så många som möjligt, sedan gick vi ut på balkongen. En tant och en farbror var ute och gick, och precis när de passerat under oss så kastade vi en av vattenballongerna precis framför dem. Vi dök sedan bakom staketet och såg igenom springorna hur de förvånat och skräckslaget såg sig omkring. Vi höll oss för skratt och tog sedan upp nästa ballong. Precis när de börjat gå igen så kastade vi en ballong, som skulle träffat bakom dem, men som träffade gubbens huvud.
-”What the…” började han. Sedan dök vi in i rummet och stängde dörren och brast ut i ett gapflabb.
-”Poor guy.” Sa jag och försökte lugna ner mig.
-”Don’t feel sorry for him, I bet he enjoyed it.” Skrattade Michael.
-“Oh yeah, would you enjoy if someone threw a random water balloon at you... like this?” Sa jag, och tog en vattenballong och kastade den mot honom. Han tog emot den i sina händer, där den gick sönder och sprätte ut över honom.
-”Apologize…” Sa han allvarligt, men jag kunde se hur han höll sig för skratt nu igen.
-“No way.” Sa jag och reste mig från golvet med ett fnitter. Han reste sig också.
-”Sandra, please apologize. Don’t take the risk.” Sa han och bet sig i underläppen för att försöka att inte le. Jag skakade på huvudet. Michael tog upp en av vattenballongerna.
-”I don’t care if you shoot that thing at me. So go ahead.”
Michael gick närmare med det där leendet. Jag försökte att inte börja skratta.
Han gick ännu närmare, tills hans fötter nuddade vid mina. Sedan böjde han sig fram och kysste mig.
Och utan att jag märkte det, så spräckte han vattenballongen över mitt huvud och backade snabbt bak. Det for över mitt hår, och det kalla vattnet nuddade min nacke. Jag drog håret ur ögonen med handen och gapade mot honom.
-”That was mean!” Pep jag.
-”You told me it was okay.” Skrattade han.
-”I didn’t think you were going to do it for real” Jag tog upp några av vattenballongerna och sköt en emot honom. Han aktade på sig så att den flög in i väggen. Sedan tog han själv upp några och vi började skjuta mot varandra. Jag tog upp en kudde och försökte skydda mig, samtidigt som han tog sig närmare. Jag backade in i hörnet och höll kudden för mitt ansikte. Michael knyckte åt sig kudden och kastade iväg den över sängen. Jag smet emellan honom och väggen och började kasta ballongerna på honom. Med två leenden for vi runt som galna höns i det där lilla hotellrummet, vi gjorde det så blött det kunde bli. Han lyfte tag om min midja och slängde mig sedan över sängen och la sig på mig. Han skrattade fortfarande, men en del av mig blev plötsligt livrädd.
-”WATCH IT! YOU COULD HURT THE BABY!” Skrek jag och knuffade bort honom lite för hårt. Han for upp, helt förvånad och förvirrad. Jag var själv förvånad. Varför sa jag sådär?!
-”What baby?” Sa han och rynkade ögonbrynen. Jag blev tyst.
-”Uhm… well… me! I’m your baby, right?” Sa jag och försökte skratta lite. Michael pustade ut.
-”Oh god! I thought you were pregnant or something. I got sooo scared!” Sa Michael och skrattade han också.
-”Really? Why? Uhm… I’m just wondering… because you said you wanted kids. Not that I AM pregnant or something… I just want to know why you would be scared if… something WOULD happen. I’m not saying it will. Because, you know, I’m not ready and..” försökte jag nervöst förklara mig.
-“Yeah I understand. It’s just because I’m going to be so busy the following year. When I wanted a baby so bad I thought I was ready. I didn’t know this tour was going to happen, I had no idea there would be all these commercials and stuff. But a baby now would just, whew, I think it would be too much to handle. I want children with you. But all I’m saying is that you’re probably right. We’re not ready yet, not now.” Berättade han. Varenda ord fick mig att må sämre och sämre. Mina ögon fylldes i tårar. Jag visste inte riktigt varför. Kanske för att det var en ganska tuff situation att hamna i. Vad skulle jag nu säga? Varför hade jag inte sagt det från första början? Jag kommer förstöra hela Michaels värld om jag berättar.  Jag försökte nicka förstående utan att se på honom.
-”I just need to use the bathroom and… take a shower or something.” Sa jag och gick upp ifrån sängen. Innan Michael förstod något gick jag in till badrummet, låste dörren och slog på duschen väldigt högt. Jag satte mig på toalocket och grät ljudlöst. Om mina hormoner redan börjat hålla på såhär tidigt, hur skulle jag då överleva dessa 9 månader?

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------------------------------
Kapitel 65

-”Sweetie, how do you feel?” Sa Michael och strök sin hand över mitt hår. Jag vilade mig emot hans axel och höll hans andra hand.
-”Better.”
-”What happened? Are you ill or have you eaten something?” Frågade han. Jag ryckte på axlarna.
-“I don’t know.”
Jag kollade ut igenom flygplansfönstret och såg hur vi var över molnen.
Jag ville inte bli sjuk. Jag orkade inte vara sjuk. Det var så länge sedan jag varit sjuk, att jag bara inte kunde tänka hur det var. Och nu hade jag ingen mamma som köpte gamla ”Kalle – anka” tidningar till mig och gick in till rummet med varm choklad och tröstade mig. Nu var det ingen skola man kunde vara glad att få komma ifrån en liten stund. Men det kanske skulle gå över snart?
Varken Michael eller jag sov på resan hem, vi satt och pratade istället, sedan såg vi på en film.
Jag mådde bättre och bättre. Det var nog bara min mage som reagerade på något, men det var förmodligen över nu och kommer inte tillbaka igen.

The next day:
Michael bultade på dörren. Jag satt och grät, varför visste jag inte. Mest för att jag mådde dåligt, och precis fått upp maten jag åt igår. Jag var hungrig och grinig, jag orkade inte med något.
-”Sandra, it’s okay! Open up.” Bad Michael. Mina snyftningar ekade i badrummet. Jag försökte sluta.
-”Please, I don’t want you to cry.” Det var tidigt på morgonen… och jag var tröttare än vanligt.
Jag hörde ett plingande med en skruvmejsel och plötsligt for badrumsdörren upp.
Michael kom in och satte sig på golvet framför mig.
-”Hey, it’s okay. Don’t worry. I’m here with you. You need to rest in bed.” Sa han lugnande och försökte torka bort mina tårar. Jag satt där med knäna uppdragna till hakan, medan Michael försökte få mig att andas neutralt.
-”I’m sorry.” Sa jag svagt.
-”You have nothing to apologize for. Now c’mon, you need to stay in bed today.”
Michael bar upp mig, trots att jag kunde gå själv. Sedan bar han in mig till sovrummet där han sedan bäddade ner mig så bekvämt som möjligt. Han hämtade en handuk och en hink och rusade sedan iväg igen. Jag kände i min panna, och jag hade i alla fall ingen feber. Efter en stund kom Michael tillbaka med en bricka med mat på. Sedan kysste han mig på kinden, trots att jag förmodligen var sjuk, och sa att allt kommer snart bli bra. Han kysste mig sedan på huvudet innan han var tvungen att åka iväg för att jobba.
-”Call me if something happens, I’ll be here as fast as I can, even if it’s just something little.”
ÅH så mycket jag älskar honom!

Jag vaknade lite senare av att pappa ringde, och då mådde jag helt plötsligt bra igen.
-”Hej gumman! Hur är det?” Sa han. Jag hade nästan glömt hur man talade på svenska.
-”Hej… pappa…. Jo, det är väl okej. Hur är det själv?”
-”Det är bra. Tänk att min dotter är gift nu, med Majkel Jexon också!” Sa han. Jag kunde nästan inte hålla mig för skratt, även om jag tyckte lite synd om honom. Uttal och språk var inte pappas grej.
-”Du… jag tänkte på en grej. Här har jag hört att ni är hemma igen. Och jag har också hört att Majkel är vän med Dejana Ros. Och du vet ju vilket stort fän jag är av henne!” Sa pappa. Jag himlade med ögonen. Vad ville han nu då?
-”Jo, jag vet. Hurså?”
-”Jo alltså… både mamma och jag är lediga om cirka en månad, tror du att vi skulle kunna upp till Usa då? Och hälsa på lite. Så kanske jag skulle kunna få träffa henne, och så vill jag ju träffa er. Jag har faktiskt tränat på min Engelska.” Sa han.
-”Ja, det går säkert. Jag måste höra det med Michael i och för sig. Men det får ni väl göra.”
-”Gud så bra. Men jag är på jobbet, så jag måste gå nu. Gåd Baj!”
-”Hejdå.”

Jag la på telefonen, och bestämde mig för att ta mig till ett apotek för att köpa något som skulle hjälpa mig mot mitt illamående. Eftersom det förmodligen skulle vara tillbaka igen imorgon.
Min kropp kanske sätter det som en vana, att bara må illa på morgonen.
Jag stannade upp. Vänta lite…. 
kan det vara så att…?
Jag kollade ner på min mage.
Nej… nej så kan det inte vara. Eller?
Det kan jag ju inte veta nu… det hade ju bara varat i typ två dagar. Eller hade det?
---------------------------------------------------------------------------------
Det hände inte speciellt mycket i det här kapitlet kanske, men det är viktigt för handlingen som kommer sen :D

Lämna jättegärna en kommentar!  Poss <3

--------------------------------------------------------------------
Kapitel 63

Vi satt en bit ifrån de andra, han satt i skuggan och jag i solen.
Jag tyckte synd om honom. Men jag visste ju att han hade vitiligo som sprider sig i solen.
Hans telefon ringde precis när jag skulle säga något. Jag suckade och blev lite besviken att han tagit med den hit till stranden.
-”Hello…” Sa han först. Tänk om Michael vore vampyr… han var ju ”allergisk” mot solljuset, och han har en extrem talang som nästan är övermänsklig…
-”Oh, Hi Berry! Thank you for calling. What’s up?” Sa han.
Det var Berry Gordy som ringde. Berry var den som egentligen fick in Jackson 5 i show buisniess på riktigt då han hade en audition med dem där de valdes ut. De blev signerade på skivbolaget han jobbade på med namn ”Motown”. Sen dess jobbade de ihop under Jackson 5 tiden och han var mer som än pappa för Michael än Joseph någonsin varit.
-”It’s been such a while…. Oh. Well, I don’t know.” Jag försökte att inte tjuvlyssna på min vampyr, men det var ganska svårt.
-”Is it THAT soon? I’m not home or anything. I don’t think I can do it. I mean, I don’t want to get up there again. I don’t even work for Motown anymore. Yes…. I don’t know. So I’m ONLY going to perform with my brothers? I’m sorry Berry. I don’t have the time to do such a thing and I just have to say no. It would feel pretty strange. I’m sorry. Okay, I’ll think about it at least. Bye.” Han la på.
Jag såg på honom, i väntan på att han skulle förklara vad som precis hänt.
-”Are you a vampire?” frågade jag. Michael höjde ett ögonbryn och flinade lite.
-”I don’t think vampires even exist. So no, I’m not a vampire.” Sa han. “Okay”. Sa jag och nickade.
-”That was Berry Gordy. He wanted me to perform on a Motown Celebration next week. I don’t think I’ll do it. It would feel weird, since I don’t even work for them anymore.” Sa han och bet sig i innerkinden. Jag log lite lätt mot honom.
-”I think you should do it. I know how much you miss performing, and it’s not going to be weird. I’m sure there are a lot of other stars there who doesn’t work for them anymore. And your brothers are going to be there.”
Michael ryckte på axlarna.
-“As I said, I’ll think about it. I get so nervous when I just get one performance.”
Nästan hela dagen hängde vi på stranden. Vi tog det lugnt och slappnade av helt enkelt. Det var skönt att inte behöva göra någonting.
-”So what do you want to do tonight?” frågade Michael. Jag ryckte på axlarna och drack av min drink.
-”I don’t know, do you have any ideas?” Frågade jag tillbaka. Michael tänkte en stund.
-“Maybe, we could walk down the beach and go to club I saw before. It’s like half an hour away.”
Jag log.
-“You sure know how to be romantic Mr. Jackson.” Fnittrade jag.
-“I’m going to be the best husband you’ve ever had.” Log Michael.
-“You’re the only husband I’ve ever had.” Sa jag.
-“That’s right.”

20:14:
Jag hade en klänning och en hög tofs och Michael hade svarta byxor, en vit tröja och en blå jacka på sig.  I ena handen höll jag mina skor, och i andra handen höll jag Michaels hand.
Där gick vi, ensamma. Vi gick precis där vågorna svallade upp. Michael höll sina älskade loafers i sin ena hand och hade stoppat strumporna i dem. Sedan hade han vikt upp sina byxor.
-”This is my third question, right?” Frågade jag. Michael nickade.
-“Okay, um, what would you rather do… write a book or make a movie?”
-“Oh gee, I have no idea. Good question. I love to act and the movie world really fascinates me. But on the other hand, I would love to have that gift of being able to write a great book based on my imagination. I can’t choose one.” Svarade han.
-“Oh shamone.” Sa jag, och Michael skrattade till.
-“You have to choose!”
-“You didn’t pick an answer on my last question!” Sa Michael.
-“Fine. It’s your turn.” Flinade jag.
-“wait.” Sa plötsligt Michael, och släppte min hand. Sedan rusade han iväg. Jag stannade med fötterna i det varma vattnet och såg hur han sprang iväg. Jag la armarna i kors samtidigt som en vind träffade mig. Han kom tillbaka. ”Close your eyes” Sa han. Jag blundade. Han gjorde något i mitt hår, och sedan pussade han mig på kinden. Jag öppnade ögonen och kände med handen  i håret.
Jag såg undrande på honom. Och såg sedan  i spegelbilden i vattnet att han satt en blomma på något vis där jag höll min hand. Jag log och pussade honom på munnen. Vi fortsatte sedan att gå, hand i hand. Och ställa varandra så svåra frågor som möjligt.

-”This is the place I was talking about.” Sa Michael och pekade mot ett ställe. Det var några hotell längre ifrån, och här var det ett tak och en bar och ett dansgolv. Men annars var det ganska öppet.
Det var ganska stort, och det var väldigt tomt. En kille som såg hög ut satt vid ett bord, ett par satt vi ett annat bord och pratade och sedan var det en bartender där. Det spelades hög musik.
Vi tog på oss våra skor och sedan gick vi dit. Ingen verkade reagera på att det var Michael Jackson.
Vi tog varsin tropisk drink med sugrör som vi inte hade någon aning om vad de innehöll och dansade runt på golvet. Jag såg in i hans ögon och blev ganska yr av allt snurrande  vi gjorde.
Under armen i en snurr, ut igen, in mot famnen, ut och ett steg hit och ett steg dit.
Jag skrattade till. Efter ett tag så började plötsligt en viss låt spelas. ”Wanna be starting something”.
Michael stannade upp och rodnade.
-”I’m proud of my work, but I can’t help but blush.” Sa han och letade nervöst efter ett par solglasögon. När han insåg att han inte tagit med några så rymde han illa kvickt.
Jag satte mig i baren med ett flin.
-”Do you like this song?” Frågade jag bartendern, som jag märkt diggade med huvudet i takt.
-”Oh yes, very much. Do you?”
-”Absolutely. Do you know who the artist is?”
-“I forgot his name.”

21:01:
Michael var tillbaka, och vi satt tillsammans ensamma (förutom bartendern) vid ett av borden medans en lugn låt spelades I högtalarna. Vi satt och delade på glass.
-”Don’t you think we should get back to the hotel soon? Barely no one’s around and it’s getting chilly. And I know you’ll get tired soon.” Sa Michael och tog en tugga med sin sked i glassen.
-”Maybe you’re right.” Svarade jag. Vi käkade upp glassen, och reste sedan på oss.
I takt med den lugna musiken drog vi av oss skorna igen och började att gå tillbaka längs stranden.
Det började bli kallt nu, precis som han sa. Och jag började huttra lite lätt. Utan att tänka så tog Michael av sig sin jacka och satte den över mina axlar. Jag log tacksamt mot honom.
-”I love you.” Sa jag. Han stannade upp. Jag stannade framför honom. Sedan kysste han mig, länge… tills han tappade sina skor i vattnet. Men även om det var hans älskade loafers, så såg han lugnt på mig och sa:
-”I love you more.” Innan han panikslaget drog upp sina skor ifrån vattnet och försökte få ur all sand och allt vatten ifrån innersulorna.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Stackars Michaels skor ;<
Iaf, förra gången lämnade ni inte kommentarer O_O Så nu får ni faktiskt göra det.
För det är roligare då och då uppdaterar jag oftare :D <3

-------------------------
Kapitel 61

Michael och jag hade inte hörts sedan vårat bråk. Jag visste inte vart han var och jag fick inte någon som helst kontakt med honom hur jag än gjorde. Han ignorerade mig.
Jag gick runt och grubblade på hur det skulle gå. Skulle det inte bli något bröllop nu? Skulle vi göra slut istället? Det kändes så fånigt, var det verkligen en sån stor deal? Varför överreagerade han så mycket? Jag oroade mig för honom, och jag skulle göra allt för att få se honom och få be om ursäkt.
Jag saknade honom, så mycket. Plötsligt, en dag… 2 dagar innan vi skulle haft vårat bröllop… så ringde det på min mobil ifrån ett okänt nummer. Och när jag svarade, hörde jag att det var Michael.
-”Hey, it’s me.” Sa han tyst. Jag kände hur jag blev rörd av hans röst, och placerade en hand i pannan samtidigt som jag kände hur tårarna samlades i ögonen.
-”I love you.” Pep jag och försökte få en normal röst.
-”Look, we need to talk about our situation. And I know we’ll get through this. Maybe I’m not ready to forgive you right now, but I know I will someday, hopefully soon. So I’m expecting you too show up at the wedding, and we’ll just… get married. And we need to act like we’re happy and nothing happened in front of those people. And then we’ll have our whole lives to make up on.”
-“Okay.” Var allt jag kunde få fram, jag hade fått tillbaka min vanliga röst… jag var så lycklig att höra honom.
-”I love you.” Sa jag igen.
-”Bye Sandra.” Sa han, sedan la han på luren.  Jag hade så många blandade känslor. Han dissade mig, men samtidigt ville han att vi skulle gifta oss. Jag la mig på rygg i sängen jag satt på och såg upp i taket. Plötsligt fick jag ett sms, från okänt nummer. ”U should know by now /M” stod det.
Jag förstod inte vad han menade, så jag skickade tillbaka ett svar där jag frågade vad det var jag borde veta. Jag kunde inte ringa upp, eftersom det var okänt nummer och hans telefon var tydligen avstängd.

-”Du är så vacker!” Pep mamma och tog tag runt mina handleder. Jag log mot henne.
-”Min bakdel har somnat.” klagade jag. Efter att ha suttit i några timmar för att få klart mitt hår och smink så var jag ganska stel. Jag hade fått på mig klänningen och gick nu fram till spegeln.
-”Michael is going to faint right by the altar.” Sa Janet och log. Jag log mot henne och såg mig i spegeln igen. Jag kände mig vacker, och jag kände mig vuxen. Jag kunde inte förstå att det här hände, jag var fortfarande så ung. En av vakterna rusade fram och tillbaka med scheman och talade i en telefon med öronsnäcka och mick.
-”Sandra, the music starts in five minutes… then you’re going to start walking.” Sa han till mig.
-“Is Michael out there?” Frågade jag, orolig och nervös. Killen himlade med ögonen och nickade.
Jag la handen på mitt bröst och kände hur mina hjärtslag gick i en väldigt hög hastighet.
Pappa dök upp vid min sida och tog min arm, sedan ställde vi alla upp oss på led. Jag tog emot buketten som bestod av vita och röda rosor. Sedan började jag gå på mina klackar.
Jag kom ut i salen, och såg hur alla blickar var riktade mot mig. Hjärtat slog hårdare, trots musiken och de som viskade och drog efter andan så hörde de säkert det. Jag drog upp blicken mot mitt mål, dit jag skulle gå. Där stod han, uppklädd och alldeles… glad. Jag kände hur jag bara släppte allt, all nervositet och hela hjärtklappningen. Jag andades normala andetag och kunde inte hjälpa att le. Vi gick upp för den lilla trappan och pappa släppte min arm. Han bockade mot Michael och försökte sedan ta sig därifrån. Han blev lite vilsen och kollade åt alla håll, gick fel och sedan rätt.
Jag försökte att inte bry mig om honom, och det var ganska lätt då jag såg in i Michaels ögon.
-”Why do you have to be so beautiful, I’m still mad at you.” Böjde han sig fram och viskade lite skämtsamt. Jag drog på munnen och kände hur jag blev tårögd. Sedan tystnade salen, och prästen började tala. Vi vände oss mot honom och såg sedan hur han predikade och talade. Michael höll hårt i min hand, och jag förstod att han var nervös. Förmodligen mer nervös än mig, för jag var nästan helt avslappnad. Vi stod där, och det kändes så bra. Så bra att hålla hans hand, så bra att stå sida vid sida med honom och så bra att kunna le mot honom och att han log tillbaka.
Michael var den som fick börja att upprepa orden som prästen sa, sedan var det min tur. Det här hade vi övat inför, den del som jag var nästan mest nervös för. Men jag höll mig lugn, hela tiden.
Jag stod där, och levde bara i nuet… jag struntade i vad som hänt och vad som skulle hända efter. Jag var här, nu, och jag var lycklig. Vi böt ringar och såg varandra i ögonen. Jag lyssnade inte vad prästen sa, utan stod där och såg på honom. Det kändes som om vi var de enda som var här, och hjärtklappningen började igen. Plötsligt böjde han sig försiktigt fram och kysste mig.
En försiktig och blyg kyss. Sedan började jag höra applåderna och såg ut över människohavet.
Michael drog mig närmare och log mot mig.
-“Michael.” Sa jag plötsligt och kom på en grej som undrade över.
-”Mh?” Svarade han.
-”What did you mean with you should know by now?” frågade jag.  Han log igen.
-“I meant, that you should know by now that I love you more.”
-------------------------------------------------
Wiiie <3 Kommentera nu :D