Kapitel 70 + 71.
Heej! Nu var det RIKTIGT länge sedan ni fick en uppdatering, och därför lägger jag nu ut 2 kapitel.
Det sista kommer förklara en hel del.
Här är de iaf, kapitel 70 och 71.
-------------------------------------------
Kapitel 70
Vi var hos doktorn, och jag satt i en väldigt bekväm slags stol.
Det var i en sån här stol som jag skulle föda barnet om många månader. Det kändes skrämmande.
Jag hade fått tagit några prover. Urintest och så, och Michael och jag var själva i rummet just nu.
Michael satte sig bredvid mig på stolgrejen, som kanske mer liknade en långt fåtölj föresten.
Han tog min hand och log mot mig.
-”So, how are we going to tell our parents?” Frågade Michael.
Det hade jag inte tänkt så mycket på. Hur skulle mina föräldrar reagera?
Vi var i och för sig gifta, men de hade aldrig velat att jag skulle få barn såhär tidigt.
Pappa kanske var redo att bli morfar, men mamma ville nog inte bli mormor än. Hon gillade inte att känna sig gammal.
-”Michael, I don’t know if I want to tell them over the phone. It’s going to be weird, what if they just hang up on me?” Sa jag och bet nervöst på min nagel.
-“I don’t think they’re going to hang up on you, but if you want to we can invite them over. They can stay for the weekend or something.” Sa han. Jag kysste honom på munnen och kramade om honom.
-”Thank you.”
Plötsligt kom den kvinnliga doktorn in igen med ett anteckningsblock i sina händer.
Hon hade håret i en inbakad fläta och bar en vit rock.
-”Everything seems normal; the baby is developing and is just fine.” Sa hon och log vänligt.
Vi log tillbaka och jag kände hur Michael kramade om min hand.
Några timmar senare hade vi ringt dem, mina föräldrar. De hade inget planerat, och ville väldigt gärna komma. Jag sa bara att jag saknade dem, och de svarade att de saknade mig.
Michael var och duschade, och jag hörde hur hans telefon ringde för fjärde gången. Jag började bli trött på det och undrade vem det var som måste fått tag på hans nummer. Jag tog upp hans telefon ifrån byrån utanför och såg på skärmen hur den slocknade efter att de sista signalerna gått fram.
Skärmen lyste sedan upp igen och det stod att han hade fått ett nytt röstmeddelande.
Jag hade ingen rätt att lyssna, alls. Det var hans telefon. Man lyssnar inte på andras röstmeddelande, men helt plötsligt hade jag kommit in till röstbrevlådan, slagit koden som jag listat ut ifrån en kod som han ofta använder och satt telefonen vid mitt öra.
Det visade sig att han hade över 30 röstmeddelanden. Det senaste spelades upp.
-”Michael, it’s me.” Det var Diana.
-”Please, PLEASE pick up. I can’t stand this. I know you’re mad at me and all, but I need to talk to you. We need to work this through.” Jag höjde ett ögonbryn. Michael hade inte sagt att de bråkat.
-“I’m so sorry for what happened. And I hope you can someday trust me again.” Borde inte Michael säga en sån sak? Diana var ändå en ganska nära vän…
-”Please don’t tell your wife what happened. I haven’t told anyone about this yet. No one needs to know Michael. I didn’t mean to destroy your marriage! And I won’t tell her. We’ll keep it a secret just between the two of us.”
Nu var jag ännu mer förvirrad än förut, och jag var lite rädd. Vad hade hänt? Vad kunde ha hänt som gjort att hon var så rädd. Något som gjort att Michael underviker henne och inte vill tala med henne.
Något som gjort att hon förlorat hans tillit. Något som han inte vill att jag ska veta, för det kommer förstöra vårat äktenskap. Plötsligt kände jag en väldigt blöt kram bakifrån. Jag hoppade till och stängde ner telefonen.
-”hey, what are you doing with my phone?” Frågade Michael bakom mig och kysste mig i nacken. Jag kunde inte fråga honom om allt… då skulle han fatta att jag lyssnat på hans röstmeddelande. Varför hade jag lyssnat? Jag skulle bara må dåligt av det här.
Hur som helst behövde jag en ursäkt att gå härifrån, en ursäkt till varför jag höll i hans telefon.
-”Oh nothing, I wanted to see if you had any… games… on your phone.” Svarade jag och försökte ta mig loss. Han vände mig runt och såg att han var påklädd men hade blöta armar.
-”Silly, you know I don’t keep games on my phone. I have no time for games.” Sa han och flinade.
Han gick på det.
-“So, Michael. How are things going with your friends while you work? Like, Diana. How is everything working out for you two?” Frågade jag och bytte ämne. Michael stannade upp och såg på mig.
Han bröt sedan ögonkontakt och såg omkring sig. Han gömde något, helt klart.
-”Good. Uhm, I need to get socks. I didn’t put on a pair of socks.” Sa han och gick långsamt iväg.
Jag följde efter honom uppför trappan.
-“I was thinking, maybe we should also tell her that I’m pregnant? She’s your very good friend and since you trust her so much, she won’t go out in the press with it, right?” Retades jag.
-“Hey, do you know where I keep my white low socks I wear all the time?” Försökte han.
-“I don’t know Michael. I know that I’m not hiding them. Because remember, we don’t HIDE anything from each other anymore. We don’t hide socks, clothes, SECRETS. Right Michael?”
Michael försvann in I sovrummet och rotade igenom en byrå efter ett par strumpor.
-”You don’t keep secrets from me Michael, I hope. But if you do, that’s okay. Just come clean right now. Tell me whatever is on your chest.”
-“I don’t know where I could have put them. I mean, I have plenty of white socks but…” Sa han utan att kolla upp. Jag kände hur jag nästan började bli arg.
-”You are hiding something. I know you Michael. And if you won’t tell me, I will find out on my own.”
Samtidigt som jag gick ut ifrån rummet så hörde jag Michael sucka högt.
-”How will I ever tell her what happened?” Mumlade han för sig själv så fort jag var ute ur rummet.
---------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 71
Michaels Perspektiv, några veckor tidigare:
-”Please, I need your advice Diana. Which song do you like the most?” Sa jag. Hon hällde upp vin i ett glas till sig själv. Hon hade tagit med ett glas till mig, men jag hade förklarat, som hon mycket väl vet, att jag inte dricker. Det är inte bra för hälsan.
Det sista kommer förklara en hel del.
Här är de iaf, kapitel 70 och 71.
-------------------------------------------
Kapitel 70
Vi var hos doktorn, och jag satt i en väldigt bekväm slags stol.
Det var i en sån här stol som jag skulle föda barnet om många månader. Det kändes skrämmande.
Jag hade fått tagit några prover. Urintest och så, och Michael och jag var själva i rummet just nu.
Michael satte sig bredvid mig på stolgrejen, som kanske mer liknade en långt fåtölj föresten.
Han tog min hand och log mot mig.
-”So, how are we going to tell our parents?” Frågade Michael.
Det hade jag inte tänkt så mycket på. Hur skulle mina föräldrar reagera?
Vi var i och för sig gifta, men de hade aldrig velat att jag skulle få barn såhär tidigt.
Pappa kanske var redo att bli morfar, men mamma ville nog inte bli mormor än. Hon gillade inte att känna sig gammal.
-”Michael, I don’t know if I want to tell them over the phone. It’s going to be weird, what if they just hang up on me?” Sa jag och bet nervöst på min nagel.
-“I don’t think they’re going to hang up on you, but if you want to we can invite them over. They can stay for the weekend or something.” Sa han. Jag kysste honom på munnen och kramade om honom.
-”Thank you.”
Plötsligt kom den kvinnliga doktorn in igen med ett anteckningsblock i sina händer.
Hon hade håret i en inbakad fläta och bar en vit rock.
-”Everything seems normal; the baby is developing and is just fine.” Sa hon och log vänligt.
Vi log tillbaka och jag kände hur Michael kramade om min hand.
Några timmar senare hade vi ringt dem, mina föräldrar. De hade inget planerat, och ville väldigt gärna komma. Jag sa bara att jag saknade dem, och de svarade att de saknade mig.
Michael var och duschade, och jag hörde hur hans telefon ringde för fjärde gången. Jag började bli trött på det och undrade vem det var som måste fått tag på hans nummer. Jag tog upp hans telefon ifrån byrån utanför och såg på skärmen hur den slocknade efter att de sista signalerna gått fram.
Skärmen lyste sedan upp igen och det stod att han hade fått ett nytt röstmeddelande.
Jag hade ingen rätt att lyssna, alls. Det var hans telefon. Man lyssnar inte på andras röstmeddelande, men helt plötsligt hade jag kommit in till röstbrevlådan, slagit koden som jag listat ut ifrån en kod som han ofta använder och satt telefonen vid mitt öra.
Det visade sig att han hade över 30 röstmeddelanden. Det senaste spelades upp.
-”Michael, it’s me.” Det var Diana.
-”Please, PLEASE pick up. I can’t stand this. I know you’re mad at me and all, but I need to talk to you. We need to work this through.” Jag höjde ett ögonbryn. Michael hade inte sagt att de bråkat.
-“I’m so sorry for what happened. And I hope you can someday trust me again.” Borde inte Michael säga en sån sak? Diana var ändå en ganska nära vän…
-”Please don’t tell your wife what happened. I haven’t told anyone about this yet. No one needs to know Michael. I didn’t mean to destroy your marriage! And I won’t tell her. We’ll keep it a secret just between the two of us.”
Nu var jag ännu mer förvirrad än förut, och jag var lite rädd. Vad hade hänt? Vad kunde ha hänt som gjort att hon var så rädd. Något som gjort att Michael underviker henne och inte vill tala med henne.
Något som gjort att hon förlorat hans tillit. Något som han inte vill att jag ska veta, för det kommer förstöra vårat äktenskap. Plötsligt kände jag en väldigt blöt kram bakifrån. Jag hoppade till och stängde ner telefonen.
-”hey, what are you doing with my phone?” Frågade Michael bakom mig och kysste mig i nacken. Jag kunde inte fråga honom om allt… då skulle han fatta att jag lyssnat på hans röstmeddelande. Varför hade jag lyssnat? Jag skulle bara må dåligt av det här.
Hur som helst behövde jag en ursäkt att gå härifrån, en ursäkt till varför jag höll i hans telefon.
-”Oh nothing, I wanted to see if you had any… games… on your phone.” Svarade jag och försökte ta mig loss. Han vände mig runt och såg att han var påklädd men hade blöta armar.
-”Silly, you know I don’t keep games on my phone. I have no time for games.” Sa han och flinade.
Han gick på det.
-“So, Michael. How are things going with your friends while you work? Like, Diana. How is everything working out for you two?” Frågade jag och bytte ämne. Michael stannade upp och såg på mig.
Han bröt sedan ögonkontakt och såg omkring sig. Han gömde något, helt klart.
-”Good. Uhm, I need to get socks. I didn’t put on a pair of socks.” Sa han och gick långsamt iväg.
Jag följde efter honom uppför trappan.
-“I was thinking, maybe we should also tell her that I’m pregnant? She’s your very good friend and since you trust her so much, she won’t go out in the press with it, right?” Retades jag.
-“Hey, do you know where I keep my white low socks I wear all the time?” Försökte han.
-“I don’t know Michael. I know that I’m not hiding them. Because remember, we don’t HIDE anything from each other anymore. We don’t hide socks, clothes, SECRETS. Right Michael?”
Michael försvann in I sovrummet och rotade igenom en byrå efter ett par strumpor.
-”You don’t keep secrets from me Michael, I hope. But if you do, that’s okay. Just come clean right now. Tell me whatever is on your chest.”
-“I don’t know where I could have put them. I mean, I have plenty of white socks but…” Sa han utan att kolla upp. Jag kände hur jag nästan började bli arg.
-”You are hiding something. I know you Michael. And if you won’t tell me, I will find out on my own.”
Samtidigt som jag gick ut ifrån rummet så hörde jag Michael sucka högt.
-”How will I ever tell her what happened?” Mumlade han för sig själv så fort jag var ute ur rummet.
---------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 71
Michaels Perspektiv, några veckor tidigare:
-”Please, I need your advice Diana. Which song do you like the most?” Sa jag. Hon hällde upp vin i ett glas till sig själv. Hon hade tagit med ett glas till mig, men jag hade förklarat, som hon mycket väl vet, att jag inte dricker. Det är inte bra för hälsan.
-”Honestly, I think you should perform the classics together.” Svarade hon och drack en klunk.
-“Yeah, that’s what I thought too. Because that’s what the public probably wants to hear, you know? But I’m just not sure whether we should do the Never can say goodbye performance or one of Jermaine’s songs. He wanted to have one of his songs in it too he said.” Svarade jag och kollade igenom kontraktet med Motown. Motown 25 uppträdandet skulle inte vara förrän nästa år, men ändå ville de ha vilka låtar som skulle vara med klart på lördag. Och mina bröder och Joseph tyckte att jag skulle ansvara för vilka vi skulle ha med. Vi är upptagna hade de sagt. Som att inte jag var det.
Det var inte bara allt arbete som frustrerade mig, det var också att jag för ett tag sen fått reda på att min fru var gravid. Att vi skulle få ett barn. Hur skulle vi få tid? Och varför berättade hon inte?
-”This is seriously killing me, for real. I love when I have pressure. But I have all of these things to do, and I can’t work when I just don’t feel like it. I love my job though.” Suckade jag och masserade min tinning med ett pekfinger samtidigt som jag lutade mig bak i soffan.
-”Michael, you’re in charge. You can do whatever you want to do. The question is, what do you want to do?” Sa Diana och la sin hand på min lår och såg in i mina ögon. Jag suckade igen.
-”I want to be home. Just spend time with Sandra. Be with her. I’m just afraid… afraid she will leave me.” Jag kände hur tårar samlades innanför mina ögon. Tänk om hon ville göra en abort? Tänk om hon tänkt sticka ifrån mig för att jag jobbar så mycket. Jag hade så gärna velat bli en pappa, men det var så mycket just nu och då hade inte ens oron över att faktiskt bli pappa kommit än.
Jag var så trött, och irriterad på att allt bara hände och jag inte visste hur jag skulle kontrollera det. Diana hällde upp ett vinglas till mig.
-”Michael, she won’t leave you. Please have this; it will at least keep your mind on something else. It will make you relax more. You need it. You’re a wonderful person, and she loves you.”
Jag tog emot vinglaset och höll de i min hand. Jag hade gjort det förut. Kanske att hon hade rätt?
-”I don’t know. It destroys my health and I don’t want to get drunk.” Tvekade jag.
-“Michael, trust me, I’m right here. We will drink in moderation.”
Jag smakade på det och drack sedan upp det. Det smakade dåligt, och jag kände mig inte ett dugg lugnare. Jag bestämde mig för att inte alls dricka mer. Men på något vis så satt jag sedan där, några minuter, och vinglas, senare och skrattade åt något. Det tog över min kropp och vi vart plötsligt båda lugnare och fnittrigare. Jag minns knappt vad som hände, men vi talade och skrattade om allt möjligt.
-”I’ll call you Rossy. Because your last name is Ross and it sounds cool.” Skrattade jag.
-“Rossy. I like that Michael. Rossy the… errr…. Rossy.” Svarade hon och jag skrattade tills jag nästan inte kunde andas. Hon skrattade med mig.
-”You know Michael, when you were little; I never imagined you would turn out so… hot.” Sa hon allvarligt och med ett blygt leende. Jag stannade upp och gav henne en vad håller du på med min.
Jag suckade och föll ihop i soffan.
-”I miss Sandra. I want to be with her, all the time.” Jag gjorde ett bittert ansiktsuttryck och drack sedan lite mer. Diana började plötsligt klä av sig.
-”Rossy… are you Sandra?” Sluddrade jag och kunde knappt se.
-”I’m all you want me to be Michael.” Svarade hon och började kyssa mina läppar.
I hopp om att Diana egentligen var Sandra, så fortsatte vi kyssas. Det gick över ifrån att kyssas till nästa steg, där jag inte minns något mer än att det hände. Efter någon timme eller så, så bestämde jag mig för att jag måste åka hem. Jag vet inte hur jag tog mig tillbaka, men jag lyckades på något vis.
Jag klev innanför dörren och ramlade in i ett bord med en lampa. Lampan och bordet for i golvet.
-”Schhh!” Väste jag med pekfingret framför mina läppar. Jag tog mig fram igenom mörkret och viskade till mig själv att jag inte skulle väcka Sandra. Efter att jag gått in i en vägg och skrattat tyst åt min klumpighet insåg jag att jag inte kunde gå och lägga mig såhär. Inte så packad och inte efter vad jag gjort. Jag var en idiot. Jag hade varit otrogen. Jag insåg inte riktigt allt det då. Men något i mig sa att jag inte förtjänade att gå upp dit till henne. Jag förtjänade henne inte alls. Jag gick och tog ett glas med Juice och en macka och satte mig sedan i biblioteket med en gammal bok jag aldrig orkat läsa.
Där måste jag sedan ha somnat.
-“Yeah, that’s what I thought too. Because that’s what the public probably wants to hear, you know? But I’m just not sure whether we should do the Never can say goodbye performance or one of Jermaine’s songs. He wanted to have one of his songs in it too he said.” Svarade jag och kollade igenom kontraktet med Motown. Motown 25 uppträdandet skulle inte vara förrän nästa år, men ändå ville de ha vilka låtar som skulle vara med klart på lördag. Och mina bröder och Joseph tyckte att jag skulle ansvara för vilka vi skulle ha med. Vi är upptagna hade de sagt. Som att inte jag var det.
Det var inte bara allt arbete som frustrerade mig, det var också att jag för ett tag sen fått reda på att min fru var gravid. Att vi skulle få ett barn. Hur skulle vi få tid? Och varför berättade hon inte?
-”This is seriously killing me, for real. I love when I have pressure. But I have all of these things to do, and I can’t work when I just don’t feel like it. I love my job though.” Suckade jag och masserade min tinning med ett pekfinger samtidigt som jag lutade mig bak i soffan.
-”Michael, you’re in charge. You can do whatever you want to do. The question is, what do you want to do?” Sa Diana och la sin hand på min lår och såg in i mina ögon. Jag suckade igen.
-”I want to be home. Just spend time with Sandra. Be with her. I’m just afraid… afraid she will leave me.” Jag kände hur tårar samlades innanför mina ögon. Tänk om hon ville göra en abort? Tänk om hon tänkt sticka ifrån mig för att jag jobbar så mycket. Jag hade så gärna velat bli en pappa, men det var så mycket just nu och då hade inte ens oron över att faktiskt bli pappa kommit än.
Jag var så trött, och irriterad på att allt bara hände och jag inte visste hur jag skulle kontrollera det. Diana hällde upp ett vinglas till mig.
-”Michael, she won’t leave you. Please have this; it will at least keep your mind on something else. It will make you relax more. You need it. You’re a wonderful person, and she loves you.”
Jag tog emot vinglaset och höll de i min hand. Jag hade gjort det förut. Kanske att hon hade rätt?
-”I don’t know. It destroys my health and I don’t want to get drunk.” Tvekade jag.
-“Michael, trust me, I’m right here. We will drink in moderation.”
Jag smakade på det och drack sedan upp det. Det smakade dåligt, och jag kände mig inte ett dugg lugnare. Jag bestämde mig för att inte alls dricka mer. Men på något vis så satt jag sedan där, några minuter, och vinglas, senare och skrattade åt något. Det tog över min kropp och vi vart plötsligt båda lugnare och fnittrigare. Jag minns knappt vad som hände, men vi talade och skrattade om allt möjligt.
-”I’ll call you Rossy. Because your last name is Ross and it sounds cool.” Skrattade jag.
-“Rossy. I like that Michael. Rossy the… errr…. Rossy.” Svarade hon och jag skrattade tills jag nästan inte kunde andas. Hon skrattade med mig.
-”You know Michael, when you were little; I never imagined you would turn out so… hot.” Sa hon allvarligt och med ett blygt leende. Jag stannade upp och gav henne en vad håller du på med min.
Jag suckade och föll ihop i soffan.
-”I miss Sandra. I want to be with her, all the time.” Jag gjorde ett bittert ansiktsuttryck och drack sedan lite mer. Diana började plötsligt klä av sig.
-”Rossy… are you Sandra?” Sluddrade jag och kunde knappt se.
-”I’m all you want me to be Michael.” Svarade hon och började kyssa mina läppar.
I hopp om att Diana egentligen var Sandra, så fortsatte vi kyssas. Det gick över ifrån att kyssas till nästa steg, där jag inte minns något mer än att det hände. Efter någon timme eller så, så bestämde jag mig för att jag måste åka hem. Jag vet inte hur jag tog mig tillbaka, men jag lyckades på något vis.
Jag klev innanför dörren och ramlade in i ett bord med en lampa. Lampan och bordet for i golvet.
-”Schhh!” Väste jag med pekfingret framför mina läppar. Jag tog mig fram igenom mörkret och viskade till mig själv att jag inte skulle väcka Sandra. Efter att jag gått in i en vägg och skrattat tyst åt min klumpighet insåg jag att jag inte kunde gå och lägga mig såhär. Inte så packad och inte efter vad jag gjort. Jag var en idiot. Jag hade varit otrogen. Jag insåg inte riktigt allt det då. Men något i mig sa att jag inte förtjänade att gå upp dit till henne. Jag förtjänade henne inte alls. Jag gick och tog ett glas med Juice och en macka och satte mig sedan i biblioteket med en gammal bok jag aldrig orkat läsa.
Där måste jag sedan ha somnat.
Nästa dag, när jag var nykter, så insåg jag vad som hänt. Jag hatade mig själv och visste inte vad jag skulle göra. Jag insåg sedan att det inte bara var mitt fel precis. Sandra nämnde Rossy, som jag kallat Diana, vilket gjorde mig orolig. Jag måste berätta, men jag kunde bara inte. Det skulle förstöra allt.
Jag försökte att glömma allt, men under dagens gång gick jag hela tiden och sa till mig själv att jag inte förtjänade allt jag fått. Innan vi sedan spelade badminton, ringde jag Diana.
Efter att ha riktigt ilsket försökt förklara vad jag tyckte så insåg jag att jag lagt min tillit i hennes händer. Det enda hon försvarade sig med var ”I couldn’t help it, I’m sorry.” Förbannad, sa jag att hon förstört mitt liv och att jag aldrig skulle tala med henne igen. Efter att ha lagt på i hennes öra, så bröt jag ihop i tårar. Jag kände mig utnyttjad, samtidigt som mitt inre skyllde allt på mig själv.
Jag var trots allt en vuxen människa, som ska ta ansvar för mig själv och vad jag gör.
Men vad skulle hända om Sandra fick reda på allt? Det gick inte att berätta en sån sak.
Hon skulle aldrig förstå.
--------------------------------------------------------------
Nu får ni kommentera extra mycket eftersom jag la ut 2 kapitel :D Kram på er!
Kommentera <3
Kommentarer
Postat av: Saraa.
Din svamp, lär dig uppdatera oftare. <3
fortfarande lika bra i allafall. :DD
Postat av: Isabell
Super bra men håller med sara måste uppgradera oftare! =D <3
Postat av: Isabelle
Oooh vad spännande. :D Kan inte bärga mig för nästa ^^
Postat av: Michael jackson<3
jättebra! kan nt vänta på nästa kapitel!:D<3
Postat av: Johanna
maah! gud va bra du e;)
hoppas du skriver mer snart^^<3
Trackback
