The Girl is mine

Kapitel 68
-”How drunk were I?” Frågade Michael.
-”Drunk.”
Han smakade lite på sitt te och kände direkt att det var lite för varmt fortfarande.
-”I’m sorry. I don’t know what happened. You know I’m not like that.”
-“Oh, it’s fine baby.”
Vi satt tyst ett tag. Han var nedbäddad i sängen och skulle ta det lugnt idag, även fast han inte ville och hade massor att göra.
-”Knock, Knock.” Sa jag plötsligt.
-”Who’s there?”
-”Rossy.”
-”Rossy who?”
-”I was going to ask the same question.” Svarade jag. Michael rynkade sina ögonbryn och drack lite på sitt te igen.
-”I don’t know anyone by the name of Rossy. Do you?” 
Jag ryckte på axlarna utan att säga något mer. Vem. Var. Rossy?!

Michael och jag spelade badminton.
Han sköt en hög boll över ett gammalt volleybollnät som vi satt upp.
Jag sprang efter bollen, sköt iväg den och Michael tog emot och sköt en snabb tillbaka.
Jag sköt tillbaka, han fick backa och sköt ner i marken på min sida.
-”You’re TOO good at this. I don’t have a chance.” Sa jag och flinade.
-“Oh c’mon girl, what happened to your condition?” Sa Michael och hoppade på plats.
Jag ville skrika att jag har en unge som växer i mig, som faktiskt har gjort mig store, även om det kanske inte syns. Jag skrattade lite lätt och satte mig ner. Michael gick över till min sida och satte sig framför mig i gräset.
-”You can’t be tired already. We’ve only played a few times!”
-“I’m sorry. We don’t all work out every day for hours and hours.” Suckade jag irriterat.
-“Sorry babe, it just seems something is up with you. It seems you’re not telling me everything.”
Det var nu eller aldrig. Det var nu jag måste berätta sanningen. Jag behöver bara säga det. Jag har ett barn i min mage och det är ditt, vad ska vi göra åt situationen?
Jag tog till mig modet och blundade i någon sekund. Sedan såg jag honom i ögonen. Nu.
-” Jag är gravid.”
Michael höjde ett ögonbryn. Jag insåg plötsligt att jag sagt det på svenska, och att han därför inte förstod vad jag menade. Jag skakade på huvudet och log för mig själv. Så klumpigt.
-”Sorry, the wrong language. Michael… I’m…”
Riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing
Hans telefon började ringa. Han drog upp den och jag såg hur det var Diana som ringde. Han tryckte avbryt.
-”You were saying?” Sa han och ville att jag skulle fortsätta.
Diana Ross…
Diana Ross var Rossy!
Stort hår, långa ben, och bara namnet… Rossy. Ross- Rossy. Vad hade hon gjort med min man?!
-”Uhm, who was that?” Frågade jag och pekade på fickan han hade telefonen i.
-”Oh, it was just… Quincy.”
Lögnare. Din… lögnare! Varför höll han det inne?
-”Aha. Why didn’t you answer?”
-”Because I’m talking to you, and you were saying something, continue what you were going to say.”
Sa lögnaren.
-“Yeah, sure. I’m gaining weight.” Sa jag. Jag ljög iallafall inte.
-”Oh, okay. That’s okay. Do you want my help to stop, gaining weight?”
-“Uhm, yeah, sure.”
-“Okay babe. I’m doing this out of love, get back on your feet and we’ll play more badminton. Rougher and harder this time.” Sa han och reste sig.
Jag suckade, varför hade jag kommit på världens dåligaste ursäkt?
Jag tog upp mitt racket och ställde mig upp. Jag kunde inte konfrontera honom om Diana än, när jag själv höll en hemlighet så stor som denna. Det fick vänta tills den var avslöjad, och den måste nog avslöjas snart.

Senare:
Jag satt och han höll mig nära. Jag var arg över att han inte sa något om Diana, men försökte att inte låtsas om det. Vi satt i soffan, efter att ha haft en dag utan jobb och kämpande från hans del.
Själv satt man med världens träningsverk efter vad han gjort mot mig.
Varför sa jag inte bara som det var?
Jag reste mig upp och började gå emot köket.
-”Where are you going?” Frågade Michael.
-”I’m just going to get some crisps.” Sa jag och försökte att inte halta. Plötsligt stod han i dörröppningen, han spände ögonen i mig. Vad gör han?
-”Lady, I can’t let you have crisps. If you want to lose weight again, which you don’t need but it’s your decision. You can’t have sweets and other products that will be against your goal.” Sa han.
Jag himlade med ögonen och suckade. Jag har behov!
-”Just let me through, I won’t eat many.” Sa jag och försökte ta mig igenom dörren. Han var stark.
-”No, I won’t let you. This is for your own sake.” Sa Michael lugnt. Jag försökte knuffa undan honom, sedan blev jag riktigt arg.
-”LET ME THROUGH!”
-”No!”
-”STOP IT! I NEED CRISPS!!”
-”YOU AIN’T GETTING THEM ANYWAY, GIVE UP!”
-”MOVE IT!”
Bråka ALDRIG med en gravid kvinna….
Känslorna tog över. Jag knuffade ner honom på golvet och drog mig fram till skåpet.
Han tog tag vid mina ben och drog ner mig också. Jag hade fått tag i chipspåsen, och slog den i huvudet på honom så att den rev honom på kinden. Jag reste mig upp och såg på vad jag gjort.
-”Gee, calm down! Just give me the crisps.” Bad Michael.
-“Fine! Have your stupid crisps!” Sa jag och kastade dem hårt mot honom, den exploderade av krashen och jag rusade ut ur köket. Jag ville inte se honom, prata med honom.
Jag ville bara försvinna. Jag satte mig, överdramatisk, i badrummet och lät tårarna komma.
-”I hurt him, I actually HURT him.” Viskade jag till mig själv och tänkte på revan på kinden.
-------------------------------------------------------------------------------------
Glöm inte kommentera <3 Kram!