The Girl is mine

Michael och jag hade inte hörts sedan vårat bråk. Jag visste inte vart han var och jag fick inte någon som helst kontakt med honom hur jag än gjorde. Han ignorerade mig.
Jag gick runt och grubblade på hur det skulle gå. Skulle det inte bli något bröllop nu? Skulle vi göra slut istället? Det kändes så fånigt, var det verkligen en sån stor deal? Varför överreagerade han så mycket? Jag oroade mig för honom, och jag skulle göra allt för att få se honom och få be om ursäkt.
Jag saknade honom, så mycket. Plötsligt, en dag… 2 dagar innan vi skulle haft vårat bröllop… så ringde det på min mobil ifrån ett okänt nummer. Och när jag svarade, hörde jag att det var Michael.
-”Hey, it’s me.” Sa han tyst. Jag kände hur jag blev rörd av hans röst, och placerade en hand i pannan samtidigt som jag kände hur tårarna samlades i ögonen.
-”I love you.” Pep jag och försökte få en normal röst.
-”Look, we need to talk about our situation. And I know we’ll get through this. Maybe I’m not ready to forgive you right now, but I know I will someday, hopefully soon. So I’m expecting you too show up at the wedding, and we’ll just… get married. And we need to act like we’re happy and nothing happened in front of those people. And then we’ll have our whole lives to make up on.”
-“Okay.” Var allt jag kunde få fram, jag hade fått tillbaka min vanliga röst… jag var så lycklig att höra honom.
-”I love you.” Sa jag igen.
-”Bye Sandra.” Sa han, sedan la han på luren.  Jag hade så många blandade känslor. Han dissade mig, men samtidigt ville han att vi skulle gifta oss. Jag la mig på rygg i sängen jag satt på och såg upp i taket. Plötsligt fick jag ett sms, från okänt nummer. ”U should know by now /M” stod det.
Jag förstod inte vad han menade, så jag skickade tillbaka ett svar där jag frågade vad det var jag borde veta. Jag kunde inte ringa upp, eftersom det var okänt nummer och hans telefon var tydligen avstängd.

-”Du är så vacker!” Pep mamma och tog tag runt mina handleder. Jag log mot henne.
-”Min bakdel har somnat.” klagade jag. Efter att ha suttit i några timmar för att få klart mitt hår och smink så var jag ganska stel. Jag hade fått på mig klänningen och gick nu fram till spegeln.
-”Michael is going to faint right by the altar.” Sa Janet och log. Jag log mot henne och såg mig i spegeln igen. Jag kände mig vacker, och jag kände mig vuxen. Jag kunde inte förstå att det här hände, jag var fortfarande så ung. En av vakterna rusade fram och tillbaka med scheman och talade i en telefon med öronsnäcka och mick.
-”Sandra, the music starts in five minutes… then you’re going to start walking.” Sa han till mig.
-“Is Michael out there?” Frågade jag, orolig och nervös. Killen himlade med ögonen och nickade.
Jag la handen på mitt bröst och kände hur mina hjärtslag gick i en väldigt hög hastighet.
Pappa dök upp vid min sida och tog min arm, sedan ställde vi alla upp oss på led. Jag tog emot buketten som bestod av vita och röda rosor. Sedan började jag gå på mina klackar.
Jag kom ut i salen, och såg hur alla blickar var riktade mot mig. Hjärtat slog hårdare, trots musiken och de som viskade och drog efter andan så hörde de säkert det. Jag drog upp blicken mot mitt mål, dit jag skulle gå. Där stod han, uppklädd och alldeles… glad. Jag kände hur jag bara släppte allt, all nervositet och hela hjärtklappningen. Jag andades normala andetag och kunde inte hjälpa att le. Vi gick upp för den lilla trappan och pappa släppte min arm. Han bockade mot Michael och försökte sedan ta sig därifrån. Han blev lite vilsen och kollade åt alla håll, gick fel och sedan rätt.
Jag försökte att inte bry mig om honom, och det var ganska lätt då jag såg in i Michaels ögon.
-”Why do you have to be so beautiful, I’m still mad at you.” Böjde han sig fram och viskade lite skämtsamt. Jag drog på munnen och kände hur jag blev tårögd. Sedan tystnade salen, och prästen började tala. Vi vände oss mot honom och såg sedan hur han predikade och talade. Michael höll hårt i min hand, och jag förstod att han var nervös. Förmodligen mer nervös än mig, för jag var nästan helt avslappnad. Vi stod där, och det kändes så bra. Så bra att hålla hans hand, så bra att stå sida vid sida med honom och så bra att kunna le mot honom och att han log tillbaka.
Michael var den som fick börja att upprepa orden som prästen sa, sedan var det min tur. Det här hade vi övat inför, den del som jag var nästan mest nervös för. Men jag höll mig lugn, hela tiden.
Jag stod där, och levde bara i nuet… jag struntade i vad som hänt och vad som skulle hända efter. Jag var här, nu, och jag var lycklig. Vi böt ringar och såg varandra i ögonen. Jag lyssnade inte vad prästen sa, utan stod där och såg på honom. Det kändes som om vi var de enda som var här, och hjärtklappningen började igen. Plötsligt böjde han sig försiktigt fram och kysste mig.
En försiktig och blyg kyss. Sedan började jag höra applåderna och såg ut över människohavet.
Michael drog mig närmare och log mot mig.
-“Michael.” Sa jag plötsligt och kom på en grej som undrade över.
-”Mh?” Svarade han.
-”What did you mean with you should know by now?” frågade jag.  Han log igen.
-“I meant, that you should know by now that I love you more.”
-------------------------------------------------
Wiiie <3 Kommentera nu :D