The Girl is mine

Här kommer en uppdatering :D

------------------------------------------------------------------

Kapitel 75
Varenda tidning var fylld med bilder på honom, varenda en.
Om hur hans framträdande varit så underbart bra, hans moonwalk och vad som egentligen hänt där på scen. Jag var stolt över honom, det var jag tvungen att erkänna. Jag var riktigt stolt.
Jag satt ute vid en parkbänk med Mira och såg ut över det svenska vattnet samtidigt som pappa dansade runt till Thomas Ledin låtar och mamma försökte bada trots att det var iskallt.
-”Sandra ska du inte bada med mig?” Frågade mamma för att få stöd samtidigt som pappa började sjunga med i ”Sommaren är kort”.  Jag svarade mamma igenom att skaka på huvudet.
-”Sandra ska vi gå tillbaka till mitt hus så kan vi äta något?” Frågade Mira och reste sig.
-”Okej, det låter ganska bra.” Svarade jag och gick efter. Vi gick ut på vägen och i ögonvrån såg jag hur mamma simmade ut i vattnet och pappa applåderade. Vi gick helt vanligt och jag tog en blomma ifrån gräset bredvid och höll den mellan mina fingertoppar.
-”Kom! Vi kan gå förbi skolan.” Sa hon och knuffade på mig vid en vägkorsning som var emot vår förra skola där vi tagit studenten. Jag gav henne en frågande blick.
-”Varför då? Det är ju fel håll, det är väl onödigt?”
-”Nej! Kom nu!” Sa hon och drog med mig uppför backen på vägen. Jag gick efter med en suck.
-”Du är så onödig Mira.” Sa jag och flinade. Hon flinade tillbaka och vi gick sedan där vid vägen för att ta oss mot skolan. ”Vad vill du göra där?” Frågade jag sen.
-”Se hur det ser ut nu för tiden, se om någon är där.” Sa hon.
-”Det är helg, så förmodligen bara någon städare.” Sa jag och kände på mig att något var på gång.
-”Vi ser om det är låst!” Sa hon och drog med mig emot porten. Hon började dra våldsamt i dörren samtidigt som jag gick ner över skolgården igen. En boll låg en bit ifrån, som jag plockade upp och siktade mot basketkorgen en bit högre upp. Den missade, så jag fångade upp den igen och sköt ett nytt skott. Den träffade i, och jag tog den igen. Plötsligt hörde jag hur Mira fick upp dörren. Jag vände mig om och hann knappt se hur hon sprang in igenom dörren och iväg. Chockad stod jag kvar. Jaha?
Med basketbollen under en arm så gick jag och drog i dörren, som nu var låst igen.
Jag kastade bort bollen bakåt och började dra lika våldsamt som hon hade gjort. Vad höll jag på med?
Vad var det som hänt och varför stack hon bara in utan mig? Hon sa inget ens.
-”It’s not going to open up.” Hörde jag plötsligt en mjuk röst bakom mig. Jag vände mig om.
En man med svart vinterjacka stod där. Jag ville inte inse vem det var.
Basketbollen, som hamnat en bit ifrån honom, tog han upp emellan sina händer. Den ena handen hade en matchande ring till min, och han log smått mot mig. Nej… varför?
-”Is this some kind of weird joke?” Sa jag, nästan som en viskning.
-”This is a nice school…” Sa han och drog ner sin luva och knäppte upp jackan.
-“Why would you be here? Why?” Fortsatte jag I samma tonläge som förut.
-“I met a girl here, by that bench over there one time.” Fortsatte han.
-“I am not ready to give in to this yet. Why would you think so? You cheated.”
-“She had a nice smile and beautiful eyes. She had an amazing glow around her and to me she was just perfection. She had some attitude though. And asked me why I wore a winter jacket.”
-“Michael, I already know this story. I was there.” Sa jag lite högre.
-“I thought that was going to be the only time I saw her in my life. I thought she wouldn’t mean anything to me later. But something inside of me told me differently. A part of me knew that I would end up marrying this girl.” Jag gick bort ifrån dörren och tänkte ignorera honom, även om det kändes elakt. Han hade ju rest över havet för att se mig, han gav inte upp.
-”The point is, I loved her the first time I saw her, just here. And I never stopped loving her, even though I did something terrible, which I will never be able to forgive myself for. And now this girl won’t see me, talk to me or listen to me, and I understand why, but she has to forgive me.”
Helt skakig att han var här, med mig. Helt förvånad av allt han sa och alldeles rörd, kämpade jag för att kunna stå upp. Jag såg på honom.
-”Sandra, you have to forgive me. Not because I force you to. Not because we’re married. Not even because we’re expecting a baby. But because I know you still love me. And I know you want to be with me. I love you. We’re in a relationship. People mess up all the time and I know what I did was disgusting and awful, but at some point, you have to forgive me.”
Jag kände hur mina läppar bildade ett litet leende, nästan inte synligt.
-”No way you said that on your own.” Sa jag och snörvlade. Han log.
-“No way you spoke that right from your heart. No way Michael.” Sa jag och kände hur jag ville gråta.
-”I’m actually pretty good at improvising.”Sa han och log tillbaka åt mig. Han höll ut sina armar och försiktigt smög jag mig fram emot honom. Han höll om mig och kysste mig på huvudet.
Jag la mina armar runt hans midja och blundade.
-”I’ve missed you.” Sa jag.
-”I’ve missed you more fattie.” Sa han. Jag slog till honom på armen.
-”Too soon to joke about that you’ve grown?”
-“Yes!”
---------------------------------------------------------
Nu vill jag ha svar i kommentar på en jättefin fråga.
Vem av Tatum och Diana ogillar ni mest i den här novellen? xD
Skriv svaret i en kommentar Kram :)