The Girl is mine

Kapitel 66
Positivt.
Mitt gravitetstest visade positivt!
Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kunde inte hända. Inte nu, inte såhär.
När hade det hänt? Hur skulle jag berätta för de andra? Mamma, pappa… Michael?
Vad tyckte jag själv om det här?
Plötsligt hörde jag hur ytterdörren for upp. Klockan var redan 5, och Michael var tillbaka.
-”Hello?” Sa Michael.
-”Hey.” Svarade jag ganska högt. Han började gå emot köket, där jag stod…
med ett gravitetstest som visade positivt i handen! Jag ville inte tala om det här nu. Det gick bara inte. Snabbt öppnade jag skåpet till soporna och kastade ner det, stängde luckan och ställde mig normalt. Michael kom in i dörröppningen. Han var svettig och såg trött ut.
-”We started practicing for our tour today. How are you?” Sa han utmattat. Jag log.
-“I feel better. I’m sure it was something I ate. But I’m fine now.” Sa jag och försökte le ännu mer.
-”That’s great. Ugh, I need to take a shower.” Sa Michael och gick iväg.
Jag försökte samla mig efter att han lämnat rummet. Jag hade ett BARN i mig.
Som skulle växa, och sedan födas och sedan tas hand om tills jag blir en gammal tant.
Michael hade lämnat sin telefon på köksbänken. Jag tog upp den och tänkte gå iväg och lämna den på bordet utanför badrummet. Men efter ungefär 3 steg fick han ett sms. Och av en reflex kollade jag på skärmen. Från Diana: ”M. TALK TO ME!!! I’m Sorry. K?” Jag kollade undrande på telefonen och av ren nyfikenhet gick jag in bland sms. Det var elakt, man ska inte läsa andras sms. Men Michael döljde något för mig, det visste jag. Och ni vet hur kvinnor kan bli när de är avundsjuka. Det var fler sms i samma stil ifrån Diana. ”M. Please, forgive me!!!” ”Let’s just forget what happened.” och ”No one needs to know what happened. Please forgive me!!!”
Jag kunde inte precis fråga Michael om det här, eftersom jag precis läst hans sms, så jag lämnade telefonen utanför badrummet och gick sedan iväg.
Jag låg och läste då Michael kom in i sovrummet. Han var påklädd och log mot mig. Han ställde sig framför sängen som jag satt i och tog på sig sina solglasögon.
-”Dress up, I’m taking you out tonight.”

-”MICHAEL, HOW DOES IT FEEL THAT YOU’RE THE BEST SELLING ARTIST RIGHT NOW?”
-“WHEN DID YOU KNOW THRILLER WAS GOING TO BE SUCH A SUCCESS?”
-“Michael, ARE YOU REALLY MARRIED?”
-“IS YOUR WIFE EXPECTING A CHILD?”
Skrik och rop, blixtar som höll på att göra mig blind och en himla massor med klickande.
Michael gick, rak i ryggen och vinkade åt de runt honom. Men han svarade inte på frågorna.
Jag gick efter, höll i hans hand och kände mig ynklig. Jag hade varit med i tidningar förut, och tyckte inte det var speciellt kul. Vi tog oss in på restaurangen, med vakter runt oss som stängde dörrarna ifrån resten av folket. Sedan blev vi visade upp några våningar. Man kunde höra hur de skrek utanför.
Vi fick beställa vad vi ville ha, och sedan satt vi där själva.
-”They know we’re married, you’re my wife. And I hope you know that my fans, my hard work and those paparazzies are all included with the Michael Jackson package. They will hurt you, but I know you’ll learn how to ignore the liars.”
-“I know. I won’t listen to what people say about this anyway. I got you, and you’re worth the price of being hated for nothing. I’m 100% sure.”
Vi fick maten till bordet, samtidigt som Michael satt och log mot mig. Han tog av sig sina solglasögon.
-”I love you.” Sa jag.
-”I love you more.”
Han tog min hand och kollade på fingret med ringen på, han hade en lika dan ring.
-”Falling in love with someone isn’t always going to be easy… anger… tears… laughter. It’s when you want to be together despite it all. That’s when you truly love each other. I really believe that.”
-“That’s beautiful… who said that?”
-“I did.” Sa Michael.
Efter middagen så smög vi ut igenom en trapputgång på sidan av byggnaden. Flummiga försökte vi smyga bort ifrån de runt oss. Michael satte ett finger framför sin mun och flinade.
Vi tog oss förbi en byggnad och en bit bort, till en folktom gata. Sedan vidare till en biosalong.
Vi hade inga vakter med oss, och ingen förklädnad heller. Michael satte sina solglasögon upp och ner och drog sin skjorta som sjalett över huvudet. Jag fnissade åt honom och vi gick sedan in till biografen. Vi ställde oss för att kolla bland filmerna, och trots för att Michael inte var så mycket för skräckfilmer så blev det en sån. Jag gick fram och beställde biljetter samtidigt som Michael stod still och försökte att inte märkas. Sedan satt vi där, hand i hand och såg på filmen. Längst bak, i en av sofforna. Jag tryckte mig upp mot Michaels arm. Han hade inte på sig solglasögonen eller sjaletten längre eftersom det var hyfsat folktomt här, och väldigt mörkt. Han tuggade på ett popcorn med öppen mun. En tjej i klänning svarade i telefon på filmen, en mörk röst sa att han gillade hennes nattlinne. Hon frågade skrämt vart han var, och han sa åt henne att gå in i sitt sovrum, annars skulle hon dö. Hon gick dit, och en gubbe hoppade ur hennes garderob och dödade henne brutalt.
Både Michael och jag hoppade till.
-”Janet and I used to go to the movies all the time as little kids.” Viskade han.
-“Do you know what we should do? We should go to a hotel and do those pranks you used to do as a kid. With the balloons and stuff.” Viskade jag tillbaka.
-“I don’t know.” Viskade han tveksamt.
En stund senare hade vi tagit oss till ett hotell. Det var inget femstjärnigt precis, men det var ganska mysigt. Vi tog oss upp till vårat rum med hjälp av en slö hiss.
-”Do you really want to do this?” Frågade Michael tveksamt och låste upp våran dörr till hotellrummet. Jag nickade. Vi gick in i rummet och såg oss först omkring. Vi sparkade av oss våra skor och sedan kastade jag ut alla ballonger vi köpt som jag lagt i min väska. Vi började fylla dem med vatten ifrån kranen på toaletten, och sedan knyta ihop dem. Skrattandes fyllde vi så många som möjligt, sedan gick vi ut på balkongen. En tant och en farbror var ute och gick, och precis när de passerat under oss så kastade vi en av vattenballongerna precis framför dem. Vi dök sedan bakom staketet och såg igenom springorna hur de förvånat och skräckslaget såg sig omkring. Vi höll oss för skratt och tog sedan upp nästa ballong. Precis när de börjat gå igen så kastade vi en ballong, som skulle träffat bakom dem, men som träffade gubbens huvud.
-”What the…” började han. Sedan dök vi in i rummet och stängde dörren och brast ut i ett gapflabb.
-”Poor guy.” Sa jag och försökte lugna ner mig.
-”Don’t feel sorry for him, I bet he enjoyed it.” Skrattade Michael.
-“Oh yeah, would you enjoy if someone threw a random water balloon at you... like this?” Sa jag, och tog en vattenballong och kastade den mot honom. Han tog emot den i sina händer, där den gick sönder och sprätte ut över honom.
-”Apologize…” Sa han allvarligt, men jag kunde se hur han höll sig för skratt nu igen.
-“No way.” Sa jag och reste mig från golvet med ett fnitter. Han reste sig också.
-”Sandra, please apologize. Don’t take the risk.” Sa han och bet sig i underläppen för att försöka att inte le. Jag skakade på huvudet. Michael tog upp en av vattenballongerna.
-”I don’t care if you shoot that thing at me. So go ahead.”
Michael gick närmare med det där leendet. Jag försökte att inte börja skratta.
Han gick ännu närmare, tills hans fötter nuddade vid mina. Sedan böjde han sig fram och kysste mig.
Och utan att jag märkte det, så spräckte han vattenballongen över mitt huvud och backade snabbt bak. Det for över mitt hår, och det kalla vattnet nuddade min nacke. Jag drog håret ur ögonen med handen och gapade mot honom.
-”That was mean!” Pep jag.
-”You told me it was okay.” Skrattade han.
-”I didn’t think you were going to do it for real” Jag tog upp några av vattenballongerna och sköt en emot honom. Han aktade på sig så att den flög in i väggen. Sedan tog han själv upp några och vi började skjuta mot varandra. Jag tog upp en kudde och försökte skydda mig, samtidigt som han tog sig närmare. Jag backade in i hörnet och höll kudden för mitt ansikte. Michael knyckte åt sig kudden och kastade iväg den över sängen. Jag smet emellan honom och väggen och började kasta ballongerna på honom. Med två leenden for vi runt som galna höns i det där lilla hotellrummet, vi gjorde det så blött det kunde bli. Han lyfte tag om min midja och slängde mig sedan över sängen och la sig på mig. Han skrattade fortfarande, men en del av mig blev plötsligt livrädd.
-”WATCH IT! YOU COULD HURT THE BABY!” Skrek jag och knuffade bort honom lite för hårt. Han for upp, helt förvånad och förvirrad. Jag var själv förvånad. Varför sa jag sådär?!
-”What baby?” Sa han och rynkade ögonbrynen. Jag blev tyst.
-”Uhm… well… me! I’m your baby, right?” Sa jag och försökte skratta lite. Michael pustade ut.
-”Oh god! I thought you were pregnant or something. I got sooo scared!” Sa Michael och skrattade han också.
-”Really? Why? Uhm… I’m just wondering… because you said you wanted kids. Not that I AM pregnant or something… I just want to know why you would be scared if… something WOULD happen. I’m not saying it will. Because, you know, I’m not ready and..” försökte jag nervöst förklara mig.
-“Yeah I understand. It’s just because I’m going to be so busy the following year. When I wanted a baby so bad I thought I was ready. I didn’t know this tour was going to happen, I had no idea there would be all these commercials and stuff. But a baby now would just, whew, I think it would be too much to handle. I want children with you. But all I’m saying is that you’re probably right. We’re not ready yet, not now.” Berättade han. Varenda ord fick mig att må sämre och sämre. Mina ögon fylldes i tårar. Jag visste inte riktigt varför. Kanske för att det var en ganska tuff situation att hamna i. Vad skulle jag nu säga? Varför hade jag inte sagt det från första början? Jag kommer förstöra hela Michaels värld om jag berättar.  Jag försökte nicka förstående utan att se på honom.
-”I just need to use the bathroom and… take a shower or something.” Sa jag och gick upp ifrån sängen. Innan Michael förstod något gick jag in till badrummet, låste dörren och slog på duschen väldigt högt. Jag satte mig på toalocket och grät ljudlöst. Om mina hormoner redan börjat hålla på såhär tidigt, hur skulle jag då överleva dessa 9 månader?

-----------------------------------------------------