The Girl is mine

Kapitel 66
Positivt.
Mitt gravitetstest visade positivt!
Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kunde inte hända. Inte nu, inte såhär.
När hade det hänt? Hur skulle jag berätta för de andra? Mamma, pappa… Michael?
Vad tyckte jag själv om det här?
Plötsligt hörde jag hur ytterdörren for upp. Klockan var redan 5, och Michael var tillbaka.
-”Hello?” Sa Michael.
-”Hey.” Svarade jag ganska högt. Han började gå emot köket, där jag stod…
med ett gravitetstest som visade positivt i handen! Jag ville inte tala om det här nu. Det gick bara inte. Snabbt öppnade jag skåpet till soporna och kastade ner det, stängde luckan och ställde mig normalt. Michael kom in i dörröppningen. Han var svettig och såg trött ut.
-”We started practicing for our tour today. How are you?” Sa han utmattat. Jag log.
-“I feel better. I’m sure it was something I ate. But I’m fine now.” Sa jag och försökte le ännu mer.
-”That’s great. Ugh, I need to take a shower.” Sa Michael och gick iväg.
Jag försökte samla mig efter att han lämnat rummet. Jag hade ett BARN i mig.
Som skulle växa, och sedan födas och sedan tas hand om tills jag blir en gammal tant.
Michael hade lämnat sin telefon på köksbänken. Jag tog upp den och tänkte gå iväg och lämna den på bordet utanför badrummet. Men efter ungefär 3 steg fick han ett sms. Och av en reflex kollade jag på skärmen. Från Diana: ”M. TALK TO ME!!! I’m Sorry. K?” Jag kollade undrande på telefonen och av ren nyfikenhet gick jag in bland sms. Det var elakt, man ska inte läsa andras sms. Men Michael döljde något för mig, det visste jag. Och ni vet hur kvinnor kan bli när de är avundsjuka. Det var fler sms i samma stil ifrån Diana. ”M. Please, forgive me!!!” ”Let’s just forget what happened.” och ”No one needs to know what happened. Please forgive me!!!”
Jag kunde inte precis fråga Michael om det här, eftersom jag precis läst hans sms, så jag lämnade telefonen utanför badrummet och gick sedan iväg.
Jag låg och läste då Michael kom in i sovrummet. Han var påklädd och log mot mig. Han ställde sig framför sängen som jag satt i och tog på sig sina solglasögon.
-”Dress up, I’m taking you out tonight.”

-”MICHAEL, HOW DOES IT FEEL THAT YOU’RE THE BEST SELLING ARTIST RIGHT NOW?”
-“WHEN DID YOU KNOW THRILLER WAS GOING TO BE SUCH A SUCCESS?”
-“Michael, ARE YOU REALLY MARRIED?”
-“IS YOUR WIFE EXPECTING A CHILD?”
Skrik och rop, blixtar som höll på att göra mig blind och en himla massor med klickande.
Michael gick, rak i ryggen och vinkade åt de runt honom. Men han svarade inte på frågorna.
Jag gick efter, höll i hans hand och kände mig ynklig. Jag hade varit med i tidningar förut, och tyckte inte det var speciellt kul. Vi tog oss in på restaurangen, med vakter runt oss som stängde dörrarna ifrån resten av folket. Sedan blev vi visade upp några våningar. Man kunde höra hur de skrek utanför.
Vi fick beställa vad vi ville ha, och sedan satt vi där själva.
-”They know we’re married, you’re my wife. And I hope you know that my fans, my hard work and those paparazzies are all included with the Michael Jackson package. They will hurt you, but I know you’ll learn how to ignore the liars.”
-“I know. I won’t listen to what people say about this anyway. I got you, and you’re worth the price of being hated for nothing. I’m 100% sure.”
Vi fick maten till bordet, samtidigt som Michael satt och log mot mig. Han tog av sig sina solglasögon.
-”I love you.” Sa jag.
-”I love you more.”
Han tog min hand och kollade på fingret med ringen på, han hade en lika dan ring.
-”Falling in love with someone isn’t always going to be easy… anger… tears… laughter. It’s when you want to be together despite it all. That’s when you truly love each other. I really believe that.”
-“That’s beautiful… who said that?”
-“I did.” Sa Michael.
Efter middagen så smög vi ut igenom en trapputgång på sidan av byggnaden. Flummiga försökte vi smyga bort ifrån de runt oss. Michael satte ett finger framför sin mun och flinade.
Vi tog oss förbi en byggnad och en bit bort, till en folktom gata. Sedan vidare till en biosalong.
Vi hade inga vakter med oss, och ingen förklädnad heller. Michael satte sina solglasögon upp och ner och drog sin skjorta som sjalett över huvudet. Jag fnissade åt honom och vi gick sedan in till biografen. Vi ställde oss för att kolla bland filmerna, och trots för att Michael inte var så mycket för skräckfilmer så blev det en sån. Jag gick fram och beställde biljetter samtidigt som Michael stod still och försökte att inte märkas. Sedan satt vi där, hand i hand och såg på filmen. Längst bak, i en av sofforna. Jag tryckte mig upp mot Michaels arm. Han hade inte på sig solglasögonen eller sjaletten längre eftersom det var hyfsat folktomt här, och väldigt mörkt. Han tuggade på ett popcorn med öppen mun. En tjej i klänning svarade i telefon på filmen, en mörk röst sa att han gillade hennes nattlinne. Hon frågade skrämt vart han var, och han sa åt henne att gå in i sitt sovrum, annars skulle hon dö. Hon gick dit, och en gubbe hoppade ur hennes garderob och dödade henne brutalt.
Både Michael och jag hoppade till.
-”Janet and I used to go to the movies all the time as little kids.” Viskade han.
-“Do you know what we should do? We should go to a hotel and do those pranks you used to do as a kid. With the balloons and stuff.” Viskade jag tillbaka.
-“I don’t know.” Viskade han tveksamt.
En stund senare hade vi tagit oss till ett hotell. Det var inget femstjärnigt precis, men det var ganska mysigt. Vi tog oss upp till vårat rum med hjälp av en slö hiss.
-”Do you really want to do this?” Frågade Michael tveksamt och låste upp våran dörr till hotellrummet. Jag nickade. Vi gick in i rummet och såg oss först omkring. Vi sparkade av oss våra skor och sedan kastade jag ut alla ballonger vi köpt som jag lagt i min väska. Vi började fylla dem med vatten ifrån kranen på toaletten, och sedan knyta ihop dem. Skrattandes fyllde vi så många som möjligt, sedan gick vi ut på balkongen. En tant och en farbror var ute och gick, och precis när de passerat under oss så kastade vi en av vattenballongerna precis framför dem. Vi dök sedan bakom staketet och såg igenom springorna hur de förvånat och skräckslaget såg sig omkring. Vi höll oss för skratt och tog sedan upp nästa ballong. Precis när de börjat gå igen så kastade vi en ballong, som skulle träffat bakom dem, men som träffade gubbens huvud.
-”What the…” började han. Sedan dök vi in i rummet och stängde dörren och brast ut i ett gapflabb.
-”Poor guy.” Sa jag och försökte lugna ner mig.
-”Don’t feel sorry for him, I bet he enjoyed it.” Skrattade Michael.
-“Oh yeah, would you enjoy if someone threw a random water balloon at you... like this?” Sa jag, och tog en vattenballong och kastade den mot honom. Han tog emot den i sina händer, där den gick sönder och sprätte ut över honom.
-”Apologize…” Sa han allvarligt, men jag kunde se hur han höll sig för skratt nu igen.
-“No way.” Sa jag och reste mig från golvet med ett fnitter. Han reste sig också.
-”Sandra, please apologize. Don’t take the risk.” Sa han och bet sig i underläppen för att försöka att inte le. Jag skakade på huvudet. Michael tog upp en av vattenballongerna.
-”I don’t care if you shoot that thing at me. So go ahead.”
Michael gick närmare med det där leendet. Jag försökte att inte börja skratta.
Han gick ännu närmare, tills hans fötter nuddade vid mina. Sedan böjde han sig fram och kysste mig.
Och utan att jag märkte det, så spräckte han vattenballongen över mitt huvud och backade snabbt bak. Det for över mitt hår, och det kalla vattnet nuddade min nacke. Jag drog håret ur ögonen med handen och gapade mot honom.
-”That was mean!” Pep jag.
-”You told me it was okay.” Skrattade han.
-”I didn’t think you were going to do it for real” Jag tog upp några av vattenballongerna och sköt en emot honom. Han aktade på sig så att den flög in i väggen. Sedan tog han själv upp några och vi började skjuta mot varandra. Jag tog upp en kudde och försökte skydda mig, samtidigt som han tog sig närmare. Jag backade in i hörnet och höll kudden för mitt ansikte. Michael knyckte åt sig kudden och kastade iväg den över sängen. Jag smet emellan honom och väggen och började kasta ballongerna på honom. Med två leenden for vi runt som galna höns i det där lilla hotellrummet, vi gjorde det så blött det kunde bli. Han lyfte tag om min midja och slängde mig sedan över sängen och la sig på mig. Han skrattade fortfarande, men en del av mig blev plötsligt livrädd.
-”WATCH IT! YOU COULD HURT THE BABY!” Skrek jag och knuffade bort honom lite för hårt. Han for upp, helt förvånad och förvirrad. Jag var själv förvånad. Varför sa jag sådär?!
-”What baby?” Sa han och rynkade ögonbrynen. Jag blev tyst.
-”Uhm… well… me! I’m your baby, right?” Sa jag och försökte skratta lite. Michael pustade ut.
-”Oh god! I thought you were pregnant or something. I got sooo scared!” Sa Michael och skrattade han också.
-”Really? Why? Uhm… I’m just wondering… because you said you wanted kids. Not that I AM pregnant or something… I just want to know why you would be scared if… something WOULD happen. I’m not saying it will. Because, you know, I’m not ready and..” försökte jag nervöst förklara mig.
-“Yeah I understand. It’s just because I’m going to be so busy the following year. When I wanted a baby so bad I thought I was ready. I didn’t know this tour was going to happen, I had no idea there would be all these commercials and stuff. But a baby now would just, whew, I think it would be too much to handle. I want children with you. But all I’m saying is that you’re probably right. We’re not ready yet, not now.” Berättade han. Varenda ord fick mig att må sämre och sämre. Mina ögon fylldes i tårar. Jag visste inte riktigt varför. Kanske för att det var en ganska tuff situation att hamna i. Vad skulle jag nu säga? Varför hade jag inte sagt det från första början? Jag kommer förstöra hela Michaels värld om jag berättar.  Jag försökte nicka förstående utan att se på honom.
-”I just need to use the bathroom and… take a shower or something.” Sa jag och gick upp ifrån sängen. Innan Michael förstod något gick jag in till badrummet, låste dörren och slog på duschen väldigt högt. Jag satte mig på toalocket och grät ljudlöst. Om mina hormoner redan börjat hålla på såhär tidigt, hur skulle jag då överleva dessa 9 månader?

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------------------------------
Kapitel 65

-”Sweetie, how do you feel?” Sa Michael och strök sin hand över mitt hår. Jag vilade mig emot hans axel och höll hans andra hand.
-”Better.”
-”What happened? Are you ill or have you eaten something?” Frågade han. Jag ryckte på axlarna.
-“I don’t know.”
Jag kollade ut igenom flygplansfönstret och såg hur vi var över molnen.
Jag ville inte bli sjuk. Jag orkade inte vara sjuk. Det var så länge sedan jag varit sjuk, att jag bara inte kunde tänka hur det var. Och nu hade jag ingen mamma som köpte gamla ”Kalle – anka” tidningar till mig och gick in till rummet med varm choklad och tröstade mig. Nu var det ingen skola man kunde vara glad att få komma ifrån en liten stund. Men det kanske skulle gå över snart?
Varken Michael eller jag sov på resan hem, vi satt och pratade istället, sedan såg vi på en film.
Jag mådde bättre och bättre. Det var nog bara min mage som reagerade på något, men det var förmodligen över nu och kommer inte tillbaka igen.

The next day:
Michael bultade på dörren. Jag satt och grät, varför visste jag inte. Mest för att jag mådde dåligt, och precis fått upp maten jag åt igår. Jag var hungrig och grinig, jag orkade inte med något.
-”Sandra, it’s okay! Open up.” Bad Michael. Mina snyftningar ekade i badrummet. Jag försökte sluta.
-”Please, I don’t want you to cry.” Det var tidigt på morgonen… och jag var tröttare än vanligt.
Jag hörde ett plingande med en skruvmejsel och plötsligt for badrumsdörren upp.
Michael kom in och satte sig på golvet framför mig.
-”Hey, it’s okay. Don’t worry. I’m here with you. You need to rest in bed.” Sa han lugnande och försökte torka bort mina tårar. Jag satt där med knäna uppdragna till hakan, medan Michael försökte få mig att andas neutralt.
-”I’m sorry.” Sa jag svagt.
-”You have nothing to apologize for. Now c’mon, you need to stay in bed today.”
Michael bar upp mig, trots att jag kunde gå själv. Sedan bar han in mig till sovrummet där han sedan bäddade ner mig så bekvämt som möjligt. Han hämtade en handuk och en hink och rusade sedan iväg igen. Jag kände i min panna, och jag hade i alla fall ingen feber. Efter en stund kom Michael tillbaka med en bricka med mat på. Sedan kysste han mig på kinden, trots att jag förmodligen var sjuk, och sa att allt kommer snart bli bra. Han kysste mig sedan på huvudet innan han var tvungen att åka iväg för att jobba.
-”Call me if something happens, I’ll be here as fast as I can, even if it’s just something little.”
ÅH så mycket jag älskar honom!

Jag vaknade lite senare av att pappa ringde, och då mådde jag helt plötsligt bra igen.
-”Hej gumman! Hur är det?” Sa han. Jag hade nästan glömt hur man talade på svenska.
-”Hej… pappa…. Jo, det är väl okej. Hur är det själv?”
-”Det är bra. Tänk att min dotter är gift nu, med Majkel Jexon också!” Sa han. Jag kunde nästan inte hålla mig för skratt, även om jag tyckte lite synd om honom. Uttal och språk var inte pappas grej.
-”Du… jag tänkte på en grej. Här har jag hört att ni är hemma igen. Och jag har också hört att Majkel är vän med Dejana Ros. Och du vet ju vilket stort fän jag är av henne!” Sa pappa. Jag himlade med ögonen. Vad ville han nu då?
-”Jo, jag vet. Hurså?”
-”Jo alltså… både mamma och jag är lediga om cirka en månad, tror du att vi skulle kunna upp till Usa då? Och hälsa på lite. Så kanske jag skulle kunna få träffa henne, och så vill jag ju träffa er. Jag har faktiskt tränat på min Engelska.” Sa han.
-”Ja, det går säkert. Jag måste höra det med Michael i och för sig. Men det får ni väl göra.”
-”Gud så bra. Men jag är på jobbet, så jag måste gå nu. Gåd Baj!”
-”Hejdå.”

Jag la på telefonen, och bestämde mig för att ta mig till ett apotek för att köpa något som skulle hjälpa mig mot mitt illamående. Eftersom det förmodligen skulle vara tillbaka igen imorgon.
Min kropp kanske sätter det som en vana, att bara må illa på morgonen.
Jag stannade upp. Vänta lite…. 
kan det vara så att…?
Jag kollade ner på min mage.
Nej… nej så kan det inte vara. Eller?
Det kan jag ju inte veta nu… det hade ju bara varat i typ två dagar. Eller hade det?
---------------------------------------------------------------------------------
Det hände inte speciellt mycket i det här kapitlet kanske, men det är viktigt för handlingen som kommer sen :D

Lämna jättegärna en kommentar!  Poss <3

--------------------------------------------------------------------
Kapitel 63

Vi satt en bit ifrån de andra, han satt i skuggan och jag i solen.
Jag tyckte synd om honom. Men jag visste ju att han hade vitiligo som sprider sig i solen.
Hans telefon ringde precis när jag skulle säga något. Jag suckade och blev lite besviken att han tagit med den hit till stranden.
-”Hello…” Sa han först. Tänk om Michael vore vampyr… han var ju ”allergisk” mot solljuset, och han har en extrem talang som nästan är övermänsklig…
-”Oh, Hi Berry! Thank you for calling. What’s up?” Sa han.
Det var Berry Gordy som ringde. Berry var den som egentligen fick in Jackson 5 i show buisniess på riktigt då han hade en audition med dem där de valdes ut. De blev signerade på skivbolaget han jobbade på med namn ”Motown”. Sen dess jobbade de ihop under Jackson 5 tiden och han var mer som än pappa för Michael än Joseph någonsin varit.
-”It’s been such a while…. Oh. Well, I don’t know.” Jag försökte att inte tjuvlyssna på min vampyr, men det var ganska svårt.
-”Is it THAT soon? I’m not home or anything. I don’t think I can do it. I mean, I don’t want to get up there again. I don’t even work for Motown anymore. Yes…. I don’t know. So I’m ONLY going to perform with my brothers? I’m sorry Berry. I don’t have the time to do such a thing and I just have to say no. It would feel pretty strange. I’m sorry. Okay, I’ll think about it at least. Bye.” Han la på.
Jag såg på honom, i väntan på att han skulle förklara vad som precis hänt.
-”Are you a vampire?” frågade jag. Michael höjde ett ögonbryn och flinade lite.
-”I don’t think vampires even exist. So no, I’m not a vampire.” Sa han. “Okay”. Sa jag och nickade.
-”That was Berry Gordy. He wanted me to perform on a Motown Celebration next week. I don’t think I’ll do it. It would feel weird, since I don’t even work for them anymore.” Sa han och bet sig i innerkinden. Jag log lite lätt mot honom.
-”I think you should do it. I know how much you miss performing, and it’s not going to be weird. I’m sure there are a lot of other stars there who doesn’t work for them anymore. And your brothers are going to be there.”
Michael ryckte på axlarna.
-“As I said, I’ll think about it. I get so nervous when I just get one performance.”
Nästan hela dagen hängde vi på stranden. Vi tog det lugnt och slappnade av helt enkelt. Det var skönt att inte behöva göra någonting.
-”So what do you want to do tonight?” frågade Michael. Jag ryckte på axlarna och drack av min drink.
-”I don’t know, do you have any ideas?” Frågade jag tillbaka. Michael tänkte en stund.
-“Maybe, we could walk down the beach and go to club I saw before. It’s like half an hour away.”
Jag log.
-“You sure know how to be romantic Mr. Jackson.” Fnittrade jag.
-“I’m going to be the best husband you’ve ever had.” Log Michael.
-“You’re the only husband I’ve ever had.” Sa jag.
-“That’s right.”

20:14:
Jag hade en klänning och en hög tofs och Michael hade svarta byxor, en vit tröja och en blå jacka på sig.  I ena handen höll jag mina skor, och i andra handen höll jag Michaels hand.
Där gick vi, ensamma. Vi gick precis där vågorna svallade upp. Michael höll sina älskade loafers i sin ena hand och hade stoppat strumporna i dem. Sedan hade han vikt upp sina byxor.
-”This is my third question, right?” Frågade jag. Michael nickade.
-“Okay, um, what would you rather do… write a book or make a movie?”
-“Oh gee, I have no idea. Good question. I love to act and the movie world really fascinates me. But on the other hand, I would love to have that gift of being able to write a great book based on my imagination. I can’t choose one.” Svarade han.
-“Oh shamone.” Sa jag, och Michael skrattade till.
-“You have to choose!”
-“You didn’t pick an answer on my last question!” Sa Michael.
-“Fine. It’s your turn.” Flinade jag.
-“wait.” Sa plötsligt Michael, och släppte min hand. Sedan rusade han iväg. Jag stannade med fötterna i det varma vattnet och såg hur han sprang iväg. Jag la armarna i kors samtidigt som en vind träffade mig. Han kom tillbaka. ”Close your eyes” Sa han. Jag blundade. Han gjorde något i mitt hår, och sedan pussade han mig på kinden. Jag öppnade ögonen och kände med handen  i håret.
Jag såg undrande på honom. Och såg sedan  i spegelbilden i vattnet att han satt en blomma på något vis där jag höll min hand. Jag log och pussade honom på munnen. Vi fortsatte sedan att gå, hand i hand. Och ställa varandra så svåra frågor som möjligt.

-”This is the place I was talking about.” Sa Michael och pekade mot ett ställe. Det var några hotell längre ifrån, och här var det ett tak och en bar och ett dansgolv. Men annars var det ganska öppet.
Det var ganska stort, och det var väldigt tomt. En kille som såg hög ut satt vid ett bord, ett par satt vi ett annat bord och pratade och sedan var det en bartender där. Det spelades hög musik.
Vi tog på oss våra skor och sedan gick vi dit. Ingen verkade reagera på att det var Michael Jackson.
Vi tog varsin tropisk drink med sugrör som vi inte hade någon aning om vad de innehöll och dansade runt på golvet. Jag såg in i hans ögon och blev ganska yr av allt snurrande  vi gjorde.
Under armen i en snurr, ut igen, in mot famnen, ut och ett steg hit och ett steg dit.
Jag skrattade till. Efter ett tag så började plötsligt en viss låt spelas. ”Wanna be starting something”.
Michael stannade upp och rodnade.
-”I’m proud of my work, but I can’t help but blush.” Sa han och letade nervöst efter ett par solglasögon. När han insåg att han inte tagit med några så rymde han illa kvickt.
Jag satte mig i baren med ett flin.
-”Do you like this song?” Frågade jag bartendern, som jag märkt diggade med huvudet i takt.
-”Oh yes, very much. Do you?”
-”Absolutely. Do you know who the artist is?”
-“I forgot his name.”

21:01:
Michael var tillbaka, och vi satt tillsammans ensamma (förutom bartendern) vid ett av borden medans en lugn låt spelades I högtalarna. Vi satt och delade på glass.
-”Don’t you think we should get back to the hotel soon? Barely no one’s around and it’s getting chilly. And I know you’ll get tired soon.” Sa Michael och tog en tugga med sin sked i glassen.
-”Maybe you’re right.” Svarade jag. Vi käkade upp glassen, och reste sedan på oss.
I takt med den lugna musiken drog vi av oss skorna igen och började att gå tillbaka längs stranden.
Det började bli kallt nu, precis som han sa. Och jag började huttra lite lätt. Utan att tänka så tog Michael av sig sin jacka och satte den över mina axlar. Jag log tacksamt mot honom.
-”I love you.” Sa jag. Han stannade upp. Jag stannade framför honom. Sedan kysste han mig, länge… tills han tappade sina skor i vattnet. Men även om det var hans älskade loafers, så såg han lugnt på mig och sa:
-”I love you more.” Innan han panikslaget drog upp sina skor ifrån vattnet och försökte få ur all sand och allt vatten ifrån innersulorna.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Stackars Michaels skor ;<
Iaf, förra gången lämnade ni inte kommentarer O_O Så nu får ni faktiskt göra det.
För det är roligare då och då uppdaterar jag oftare :D <3