The Girl is mine

-------------------------------------------
Kapitel  69.
Flashback:
Vi var i Sverige, det var innan jag slutat skolan, innan jag lärt känna Michael på riktigt och innan de där regnmolnen kom som gjorde att vi fick springa hem.
Vi låg i gräset, såg upp mot himlen och åt på våra glassar.
-”Hey, goat- girl.” Sa Michael och log.
-”Oh no, don’t start calling me that again!” Sa jag och flinade jag också.
Jag hade fjärilar i min mage, och jag var bara så lycklig.
-”Okay, Sandra. I was thinking… please don’t freak out about this, it’s just a thought. Anyway, I was thinking, what if we’d someday in a couple of years would still be together, what if we actually did get married, and we’d someday be back here with a child in between us.”
Jag log åt tanken. Bara att han kunde se en framtid med mig, efter en sån kort tid.
-”What would that childs name be?” Frågade jag intresserat.
-”Something special, fun and beautiful.” Svarade han och tog min hand. Vi såg på varandra.
-”It would be the most gorgeous child ever.” Sa jag.
-“It would.”
End of flashback.
Jag kollade ner på min mage och la en hand mot den.
Vad som än hände, vad som än skulle hända. Hur mycket Michael än skulle jobba, hur mycket Diana skulle lägga sig i och hur mycket skit vi skulle behöva ta för att kunna ha vårat förhållande, så skulle vi få ett barn. Den största välsignelse man kan få.
Jag var så lyckligt lottad. Jag hade världens bästa man, och vi skulle få ett barn.
Varför var jag så rädd att berätta för honom? Vad skulle han göra?
Om han inte är redo, får han bli redo. Det här är situationen, och den är perfekt som den är.
Jag log för mig själv och blinkade bort några tårar. Plötsligt såg jag hur badrumsdörren öppnades och Michael steg försiktigt in. Han hade satt ett plåster för revan på kinden, eftersom det blödde.
-”Hey, I’m sorry honey. If you want to have crisps you should have crisps.”  Sa Michael och satte sig bredvid mig mot väggen. Jag höll fortfarande min hand på min mage.
-”I’ll go out and buy a new bag of crisps if you want to.” Sa han lugnt.
-“Michael, this is my fault. I know you think I’m crazy… but there’s something I need to tell you.”
Sa jag. Nu, nu skulle jag berätta. Inga distraktioner, inget avbrytande. Jag skulle berätta nu!
-”Michael, I’m pregnant.”
Flashback:
-”This is not Michael…. This is, a ghost!” Sa Michael med en mörk röst och höll för mina ögon med sina vantar. Jag snurrade runt mot honom och fnittrade.
-”Hello ghost, I have to admit you’re not as pale as I thought.”
-“Heey, is something wrong with my skin color or what are you saying?” Sa Michael. Han tog upp lite av snön i sina vantar och började forma en boll.
-”Not at all my chocolate man.” Sa jag och täckte för ansiktet innan han försökte trycka upp snöbollen i min panna. Helt oberörd såg jag på honom igen.
-”If we ever get a child, then what color would it be? You’re white and I’m black.” Sa Michael och bet sig i underläppen.
-”Michael, we don’t need to think about kids now. It’s only been a half year since we started dating.”
-“I know, but what if he turns out green or something?” Sa Michael. Jag skrattade.
-“Maybe he’ll turn out as a ghost.” Svarade jag och flinade.
End of flashback:
-“I know.” Var Michaels svar.
Hur? Va? Visste han? Jag såg undrande på honom och väntade på en förklaring.
-”I found the pregnancy test in the garbage can a few nights ago. I’ve waited for you to tell me.”
Jag skämdes. Jag borde ha berättat. Varför höll jag det inne så länge? Han var ändå pappan, och behövde ändå få veta. Det kändes lättande att han visste i alla fall.
-”So, what do you think?” Frågade jag oroligt och la båda händerna på min mage.
-”I’ve been thinking about that question for days now. But my conclusion is that I think it’s great!”
Sa Michael och log stort. Jag kunde inte hjälpa att le jag också. Jag var så lättad.
-”But what about all your work and…”
-“Who cares? I can always MAKE time somehow, we’re having a baby. It’s the greatest blessing anyone can ever receive.”
Jag började gråta igen och kramade om honom. All oro och ångest var bortblåst.
-”I don’t know why I’m crying, I just do.” Pep jag.
-“It’s okay, I’m going to be here the whole time. We’ll get through this. And we will have the most gorgeous child ever.”
-------------------------------------------------------------------------
Kommentera gärna :D