Kapitel 80 + 81.
Nu ger jag ifrån mig 2 kapitel, eftersom jag är så dålig på att uppdatera :)
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 80
Det hade varit en ganska vanlig morgon. Jag vaknade upp, helt stel i kroppen och illamåendes.
Sovrummet som enligt mig krympte varje natt var ganska tomt och jag saknade Neverland.
Varför var vi fast här? I Sverige, när vi egentligen skulle vara i USA? Tänkte jag hela tiden.
Michael stod och försökte göra frukost, men det hade tydligen inte gått så bra med tanke på hur köket vi hade såg ut just nu. Han försökte få bort våffelsmet ifrån golvet när jag steg in.
-”Michael, do you realize that the baby can arrive any day now?”
Han reste på sig och kysste mig lätt på läpparna.
-“It’s crazy. I feel like it was just yesterday I found out and we fought about those crisps…”
Sa han och jag fick en liten Flashback tillbaka till vårat barnsliga bråk vi hade då.
-”You’ve got mail.” Sa han sedan och höll ut ett vitt kuvert emot mig där det stod mitt namn.
Utan att tveka rev jag upp kuvertet och började läsa brevet som var på insidan.
Hej alla gamla elever! Nu är det dags för en återförening för din före detta klass m.m.
Alla dina gamla lärare kommer dyka upp, och vi ska ha massor av roligt igenom att se vad alla har för sig nu för tiden. Vi vill att så många som kan kommer, och det är på lördag klockan 17:00, i er gamla skola. Hoppas att vi kommer se dig där. Träffa dina gamla klasskompisar igen.
Vi ser fram emot att träffa di. Lördag, klockan 17:00 alltså. Vi bjuder på fika.
Med vänlig hälsning… Ingrid (nuvarande rektor).
-”What does it say?” Frågade Michael när jag äntligen läst klart.
-”My old class is having a reunion on Saturday. Do you think I should go?”
-”Well, today is a Friday. So that must mean that the reunion is tomorrow.” Upplyste han om.
Jag stannade upp och tänkte efter.
-”That’s right.”
Han drog ut en stol och visade att jag skulle sätta mig ner medan han serverade halvbrända våfflor till frukost, och sedan satte han sig mitt emot mig. Vi hann ungefär äta i 3 minuter innan det plötsligt ringde på dörren. Michael gjorde sig beredd att gå och öppna, men jag protesterade.
-”Michael, you already do everything for me. I’m pregnant, not in a wheelchair. Let me get the door.”
Väl framme vid vår temporära ytterdörr så låste jag upp den och öppnade långsamt.
-”Hej.” Sa Dan, som plötsligt stod framför mig.
-”Du blir fetare för varje dag…” Sa han sedan, och lät ledsen. Jag var ganska förvånad över att han var här. Vad ville han? Varför var han ensam och varför var inte Mira med?
-”Hej, Dan. Vad vill du?” Frågade jag och försökte verkligen att inte låta otrevlig.
-”Har du tid?” Frågade han och försökte kolla in i det lilla huset vi just nu bodde i.
-”Jag äter frukost, men om du har något att säga så är det bara att säga det.”
-”Okej. Mira och jag har gjort slut.” Berättade han rossligt och såg ner i marken.
Varför i hela friden kom han då hem till mig och berättade detta? Vi var inte ens vänner längre.
-”Så synd.” Sa jag och försökte ha medlidande. Varför var han den första som sa något, och inte Mira?
-"Men alltså, det finns någon annan som jag gillar… det är liksom därför.” Förklarade han och försökte se upp emot mig men stannade med ögonen på min gravida mage.
Michael dök plötsligt upp bredvid mig, lite förvånad över att se Dan.
Dan såg på mannen som tog min hand i sin, och blev plötsligt mer nervös än förut.
-”Jag tror att jag återkommer. Hejdå.” Svarade han då och gick sedan därifrån.
Något undrande över vad som precis hänt, så stängde jag ytterdörren och vände mig emot min man.
-”Let’s finish our breakfast.” Svarade jag och drog med mig honom emot köket.
-”No wait, you need to tell me what he was doing here.” Frågade Michael.
-“I’m not sure. He’s broken up with Mira.”
-“Why did he talk to you about that?”
-“I don’t know, let’s just eat.”
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 81
Vad skulle jag ha på mig? Jag hade inte speciellt mycket kläder att välja på, på grund av min kroppsförändring. Men jag valde emellan att ha byxor och att ha kjol.
-”Välj något bara!” Utbrast Mira som uttråkad satt på min säng och såg på mig.
-”Kjol eller byxor?” Frågade jag och vände mig om emot henne.
-”Fråga inte mig. Jag hade nog problem att välja mina egna kläder.” Svarade hon och jag såg avundsjukt på hennes vinröda klänning som satt perfekt runt hennes smala midja.
Sedan såg jag ner på min gravida mage och insåg att även efter att jag fått barnet så skulle min kropp aldrig vara sådär fin igen. Tänk om jag aldrig skulle kunna känna mig snygg igen?
-”Ta kjolen!” Utbrast Mira och avbröt mig i mina tankar.
-”Fast jag tar nog byxorna…” svarade jag tillbaka och fick henne sucka med ett leende.
-”Bra val. Ta nu på dig de så kan vi åka snart.”
Snart var klockan fem, och vi hade bestämt att vi skulle gå på klassåterföreningen när vi träffades igår kväll. Mira hade inte verkat ledsen efter att ha gjort slut med Dan, bara lite småtjurig.
När kläderna satt där de skulle, så gick vi båda ut på gatan och vandrade emot stället där vi alltid var för bara några år sedan, skolan. Det hade hänt så mycket sedan dess.
Mira hade lyckats ganska bra i sin karriär på en restaurang, men ville egentligen nå bättre i sin danskarriär. Jag hade inget jobb, värdelös som jag var. Men var just nu i nionde månaden gravid med Michael Jacksons första barn, och det var faktiskt som ett jobb det med.
Vi båda gick in på skolgården och möttes av folk som glodde på min mage.
Jag försökte ignorera alla gamla klasskamraters blickar, och gick med Mira istället in på skolan.
-”Mira Olsson, och Sandra Olofsson. Välkomna.” Hälsade rektorn, Ingrid, vid dörren och log emot oss.
Vi hälsade tillbaka och gick sedan in i salen där så många bekanta ansikten gick runt.
Jag blev ganska fort gratulerad för bebisen av en hel del personer som jag inte träffat på jättelänge, och vi började diskutera med några vad vi hade för oss nu för tiden. Jag sa aldrig något om att mannen jag var gift med var Michael Jackson, men de flesta visste redan om situationen igenom media. Vi gick alltså runt och minglade en hel del i ungefär en timme. Men sedan sprang Mira iväg på toaletten.
-”Hej Sandra.” Hörde jag bakom mig, där jag stod ensam och drack mineralvatten i ett martiniglas.
-”Hej Dan.” Suckade jag och undrade vad han gjorde här. Det var ju väldigt länge sedan han gått i min klass. Han tog inte ens studenten här, ändå stod han nu framför mig.
-”Jo, vi träffades ju igår liksom…” började han och blev sådär skum igen.
-”och jag avslöjade ju att jag hade känslor för någon annan.” Fortsatte han.
Jag började inse vart denna diskussion var på väg. Varför han tog den med just mig.
-”Dan, du vet att jag och Michael är gifta.” Svarade jag och såg med medlidande på honom.
-”Jag vet. Men det är så svårt att se er tillsammans, och jag vill bara att du ska veta, så att jag får det ur mig.”
-”Dan, jag är ledsen. Men det kan aldrig bli du och jag…”
En tyst sekund bröt ut, och plötsligt såg han ganska förvånad ut.
-”Du och jag?” Sa han ganska så chockat och jag märkte hur Mira kom tillbaka ifrån toalettbesöket.
-”Varför pratar du med den här idioten?” Frågade hon mig och såg på Dan.
-”Jag förklarar bara att han och jag aldrig kan bli tillsammans igen.” Sa jag ganska lågt tillbaka.
-”Är han kär i dig IGEN?” Utbrast Mira och kollade äcklat på sitt ex.
-”Tydligen…”
-”Det är jag inte alls.” Utbrast plötsligt Dan.
Vi båda såg förvånat på honom och han rynkade på ögonbrynen.
Jag kände plötsligt en hel del blickar riktas emot oss, och fler och fler människor klev innanför skoldörrarna. Ingrid hängde inte med på vilka alla var, utan lät de bara passera.
-”Det är inte dig jag är kär i.” Svarade Dan och lämnade mig oförstående.
-”Men, vem talar du då om?”
Kameror höjdes emot mig och journalister som klev in fick syn på mig och kom springandes.
Mina två livvakter ställde sig i vägen för folk som ville komma nära oss tre.
Kameror smattrade och frågor började frågas en bit ifrån mig.
-”Michael.” Svarade Dan.
Mira började skratta och jag såg lite förvånat på honom.
-”Åh vad kul. Hon trodde du var kär i henne men det var egentligen hennes man…” fnittrade Mira och såg på oss. Jag såg inte det humoristiska i situationen utan tyckte bara det blev obekvämt.
-”Så, du är kär i min man? Du är alltså… bög?” frågade jag och kände hur vissa journalister blev för närgångna även om mina livvakter jobbade.
-”Snarare, bisexuell.”
-”Mrs. Jackson, can you please escape the room while we still have somewhat control?” Frågade en livvakt.
-“Dan, du vet att han är gift han med. Det var väl bra, tror jag, att du vågade säga något. Men du känner redan till situationen.” Svarade jag.
-”Precis. Men Sandra, jag tycker inte vi ska ses mer eftersom jag bara kommer ställa till trubbel i ditt förhållande. Det är det enda jag har gjort hittills och…”
-”Du har nog rätt.” avbröt jag och livvakterna bad mig återigen att dra därifrån.
-”Kan vi, gå härifrån?” Frågade jag och tog några steg åt vänster.
-”Sandra, det här är förmodligen sista gången du ser mig. Så jag tänker bara gå härifrån.”
Plötsligt avbröt Mira i samtalet.
-”Herregud Dan, hon bryr sig inte! Gå bara. Hon skiter i dig.” Utbrast hon.
-”Vem gav dig tillåtelse att prata?” Frågade han henne.
-”Jag har rätt att prata när jag vill. Dra nu.”
-”Kom Mira, vi måste gå härifrån.” Sa jag och drog med henne. Dan gick efter och livvakterna hade fått förstärkning att hålla koll på journalisterna.
-”Mira du är så otroligt barnslig. Jag fattar inte att jag kunde vara tillsammans med dig.”
-”Om det är någon som är barnslig så är det du.”
De båda två började bråka medan vi försökte gå längre bort ifrån folkmassorna.
Hur visste journalisterna att jag skulle vara här?
Plötsligt stod Ingrid på scen och ropade att få ordning, men hördes knappt.
Jag vände mig ifrån blixtarna och orkade verkligen inte höra Mira och Dan bråka.
-”Hallå! Tysta nu. Det är så, att vi har en elev som inom bara några dagar ska få barn. Så därför tänkte jag att vi kunde gratulera henne. Kom upp på scen Sandra Olofsson.” Nästan gallskrek Ingrid ifrån scenen och jag blev genast ganska arg på henne.
Verkade det vara ett bra läge för mig att gå upp på scen nu? Med lokalen fylld med paparazzis, en bästa vän som bråkar med mitt ex och plötsligt smärtor vid mina höfter.
Jag ville bara stanna upp allt som hände, och gå därifrån.
Varför hade jag kommit hit? Vad gjorde jag här?
-”Kom, Sandra!” Ropade Ingrid och jag skakade på huvudet medan journalister applåderade och ropade att jag skulle gå upp på skolscenen.
Smärtorna vid höfterna blev värre, och då hände det som inte fick hända.
Med allas ögon på mig och min bästa vän, så kissade jag på mig.
Det gick inte att stoppa, och plötsligt var mina byxor blöta. Panik uppstod och smärtorna försvann.
Mira stannade upp ifrån sitt bråk och märkte vad som hänt.
-”Sandra… du...” Sa hon nästan ohörbart i allt prat runt omkring.
Men sedan insåg jag vad som egentligen hänt.
-”Mira, ring Michael, fort.” Utbrast jag.
-”Vattnet gick precis. Jag tror att barnet är på gång.”
-------------------------------------------------------------------------------------
Kommer barnet att överleva födseln? :O
glöm inte att kommentera ♥
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 80
Det hade varit en ganska vanlig morgon. Jag vaknade upp, helt stel i kroppen och illamåendes.
Sovrummet som enligt mig krympte varje natt var ganska tomt och jag saknade Neverland.
Varför var vi fast här? I Sverige, när vi egentligen skulle vara i USA? Tänkte jag hela tiden.
Michael stod och försökte göra frukost, men det hade tydligen inte gått så bra med tanke på hur köket vi hade såg ut just nu. Han försökte få bort våffelsmet ifrån golvet när jag steg in.
-”Michael, do you realize that the baby can arrive any day now?”
Han reste på sig och kysste mig lätt på läpparna.
-“It’s crazy. I feel like it was just yesterday I found out and we fought about those crisps…”
Sa han och jag fick en liten Flashback tillbaka till vårat barnsliga bråk vi hade då.
-”You’ve got mail.” Sa han sedan och höll ut ett vitt kuvert emot mig där det stod mitt namn.
Utan att tveka rev jag upp kuvertet och började läsa brevet som var på insidan.
Hej alla gamla elever! Nu är det dags för en återförening för din före detta klass m.m.
Alla dina gamla lärare kommer dyka upp, och vi ska ha massor av roligt igenom att se vad alla har för sig nu för tiden. Vi vill att så många som kan kommer, och det är på lördag klockan 17:00, i er gamla skola. Hoppas att vi kommer se dig där. Träffa dina gamla klasskompisar igen.
Vi ser fram emot att träffa di. Lördag, klockan 17:00 alltså. Vi bjuder på fika.
Med vänlig hälsning… Ingrid (nuvarande rektor).
-”What does it say?” Frågade Michael när jag äntligen läst klart.
-”My old class is having a reunion on Saturday. Do you think I should go?”
-”Well, today is a Friday. So that must mean that the reunion is tomorrow.” Upplyste han om.
Jag stannade upp och tänkte efter.
-”That’s right.”
Han drog ut en stol och visade att jag skulle sätta mig ner medan han serverade halvbrända våfflor till frukost, och sedan satte han sig mitt emot mig. Vi hann ungefär äta i 3 minuter innan det plötsligt ringde på dörren. Michael gjorde sig beredd att gå och öppna, men jag protesterade.
-”Michael, you already do everything for me. I’m pregnant, not in a wheelchair. Let me get the door.”
Väl framme vid vår temporära ytterdörr så låste jag upp den och öppnade långsamt.
-”Hej.” Sa Dan, som plötsligt stod framför mig.
-”Du blir fetare för varje dag…” Sa han sedan, och lät ledsen. Jag var ganska förvånad över att han var här. Vad ville han? Varför var han ensam och varför var inte Mira med?
-”Hej, Dan. Vad vill du?” Frågade jag och försökte verkligen att inte låta otrevlig.
-”Har du tid?” Frågade han och försökte kolla in i det lilla huset vi just nu bodde i.
-”Jag äter frukost, men om du har något att säga så är det bara att säga det.”
-”Okej. Mira och jag har gjort slut.” Berättade han rossligt och såg ner i marken.
Varför i hela friden kom han då hem till mig och berättade detta? Vi var inte ens vänner längre.
-”Så synd.” Sa jag och försökte ha medlidande. Varför var han den första som sa något, och inte Mira?
-"Men alltså, det finns någon annan som jag gillar… det är liksom därför.” Förklarade han och försökte se upp emot mig men stannade med ögonen på min gravida mage.
Michael dök plötsligt upp bredvid mig, lite förvånad över att se Dan.
Dan såg på mannen som tog min hand i sin, och blev plötsligt mer nervös än förut.
-”Jag tror att jag återkommer. Hejdå.” Svarade han då och gick sedan därifrån.
Något undrande över vad som precis hänt, så stängde jag ytterdörren och vände mig emot min man.
-”Let’s finish our breakfast.” Svarade jag och drog med mig honom emot köket.
-”No wait, you need to tell me what he was doing here.” Frågade Michael.
-“I’m not sure. He’s broken up with Mira.”
-“Why did he talk to you about that?”
-“I don’t know, let’s just eat.”
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 81
Vad skulle jag ha på mig? Jag hade inte speciellt mycket kläder att välja på, på grund av min kroppsförändring. Men jag valde emellan att ha byxor och att ha kjol.
-”Välj något bara!” Utbrast Mira som uttråkad satt på min säng och såg på mig.
-”Kjol eller byxor?” Frågade jag och vände mig om emot henne.
-”Fråga inte mig. Jag hade nog problem att välja mina egna kläder.” Svarade hon och jag såg avundsjukt på hennes vinröda klänning som satt perfekt runt hennes smala midja.
Sedan såg jag ner på min gravida mage och insåg att även efter att jag fått barnet så skulle min kropp aldrig vara sådär fin igen. Tänk om jag aldrig skulle kunna känna mig snygg igen?
-”Ta kjolen!” Utbrast Mira och avbröt mig i mina tankar.
-”Fast jag tar nog byxorna…” svarade jag tillbaka och fick henne sucka med ett leende.
-”Bra val. Ta nu på dig de så kan vi åka snart.”
Snart var klockan fem, och vi hade bestämt att vi skulle gå på klassåterföreningen när vi träffades igår kväll. Mira hade inte verkat ledsen efter att ha gjort slut med Dan, bara lite småtjurig.
När kläderna satt där de skulle, så gick vi båda ut på gatan och vandrade emot stället där vi alltid var för bara några år sedan, skolan. Det hade hänt så mycket sedan dess.
Mira hade lyckats ganska bra i sin karriär på en restaurang, men ville egentligen nå bättre i sin danskarriär. Jag hade inget jobb, värdelös som jag var. Men var just nu i nionde månaden gravid med Michael Jacksons första barn, och det var faktiskt som ett jobb det med.
Vi båda gick in på skolgården och möttes av folk som glodde på min mage.
Jag försökte ignorera alla gamla klasskamraters blickar, och gick med Mira istället in på skolan.
-”Mira Olsson, och Sandra Olofsson. Välkomna.” Hälsade rektorn, Ingrid, vid dörren och log emot oss.
Vi hälsade tillbaka och gick sedan in i salen där så många bekanta ansikten gick runt.
Jag blev ganska fort gratulerad för bebisen av en hel del personer som jag inte träffat på jättelänge, och vi började diskutera med några vad vi hade för oss nu för tiden. Jag sa aldrig något om att mannen jag var gift med var Michael Jackson, men de flesta visste redan om situationen igenom media. Vi gick alltså runt och minglade en hel del i ungefär en timme. Men sedan sprang Mira iväg på toaletten.
-”Hej Sandra.” Hörde jag bakom mig, där jag stod ensam och drack mineralvatten i ett martiniglas.
-”Hej Dan.” Suckade jag och undrade vad han gjorde här. Det var ju väldigt länge sedan han gått i min klass. Han tog inte ens studenten här, ändå stod han nu framför mig.
-”Jo, vi träffades ju igår liksom…” började han och blev sådär skum igen.
-”och jag avslöjade ju att jag hade känslor för någon annan.” Fortsatte han.
Jag började inse vart denna diskussion var på väg. Varför han tog den med just mig.
-”Dan, du vet att jag och Michael är gifta.” Svarade jag och såg med medlidande på honom.
-”Jag vet. Men det är så svårt att se er tillsammans, och jag vill bara att du ska veta, så att jag får det ur mig.”
-”Dan, jag är ledsen. Men det kan aldrig bli du och jag…”
En tyst sekund bröt ut, och plötsligt såg han ganska förvånad ut.
-”Du och jag?” Sa han ganska så chockat och jag märkte hur Mira kom tillbaka ifrån toalettbesöket.
-”Varför pratar du med den här idioten?” Frågade hon mig och såg på Dan.
-”Jag förklarar bara att han och jag aldrig kan bli tillsammans igen.” Sa jag ganska lågt tillbaka.
-”Är han kär i dig IGEN?” Utbrast Mira och kollade äcklat på sitt ex.
-”Tydligen…”
-”Det är jag inte alls.” Utbrast plötsligt Dan.
Vi båda såg förvånat på honom och han rynkade på ögonbrynen.
Jag kände plötsligt en hel del blickar riktas emot oss, och fler och fler människor klev innanför skoldörrarna. Ingrid hängde inte med på vilka alla var, utan lät de bara passera.
-”Det är inte dig jag är kär i.” Svarade Dan och lämnade mig oförstående.
-”Men, vem talar du då om?”
Kameror höjdes emot mig och journalister som klev in fick syn på mig och kom springandes.
Mina två livvakter ställde sig i vägen för folk som ville komma nära oss tre.
Kameror smattrade och frågor började frågas en bit ifrån mig.
-”Michael.” Svarade Dan.
Mira började skratta och jag såg lite förvånat på honom.
-”Åh vad kul. Hon trodde du var kär i henne men det var egentligen hennes man…” fnittrade Mira och såg på oss. Jag såg inte det humoristiska i situationen utan tyckte bara det blev obekvämt.
-”Så, du är kär i min man? Du är alltså… bög?” frågade jag och kände hur vissa journalister blev för närgångna även om mina livvakter jobbade.
-”Snarare, bisexuell.”
-”Mrs. Jackson, can you please escape the room while we still have somewhat control?” Frågade en livvakt.
-“Dan, du vet att han är gift han med. Det var väl bra, tror jag, att du vågade säga något. Men du känner redan till situationen.” Svarade jag.
-”Precis. Men Sandra, jag tycker inte vi ska ses mer eftersom jag bara kommer ställa till trubbel i ditt förhållande. Det är det enda jag har gjort hittills och…”
-”Du har nog rätt.” avbröt jag och livvakterna bad mig återigen att dra därifrån.
-”Kan vi, gå härifrån?” Frågade jag och tog några steg åt vänster.
-”Sandra, det här är förmodligen sista gången du ser mig. Så jag tänker bara gå härifrån.”
Plötsligt avbröt Mira i samtalet.
-”Herregud Dan, hon bryr sig inte! Gå bara. Hon skiter i dig.” Utbrast hon.
-”Vem gav dig tillåtelse att prata?” Frågade han henne.
-”Jag har rätt att prata när jag vill. Dra nu.”
-”Kom Mira, vi måste gå härifrån.” Sa jag och drog med henne. Dan gick efter och livvakterna hade fått förstärkning att hålla koll på journalisterna.
-”Mira du är så otroligt barnslig. Jag fattar inte att jag kunde vara tillsammans med dig.”
-”Om det är någon som är barnslig så är det du.”
De båda två började bråka medan vi försökte gå längre bort ifrån folkmassorna.
Hur visste journalisterna att jag skulle vara här?
Plötsligt stod Ingrid på scen och ropade att få ordning, men hördes knappt.
Jag vände mig ifrån blixtarna och orkade verkligen inte höra Mira och Dan bråka.
-”Hallå! Tysta nu. Det är så, att vi har en elev som inom bara några dagar ska få barn. Så därför tänkte jag att vi kunde gratulera henne. Kom upp på scen Sandra Olofsson.” Nästan gallskrek Ingrid ifrån scenen och jag blev genast ganska arg på henne.
Verkade det vara ett bra läge för mig att gå upp på scen nu? Med lokalen fylld med paparazzis, en bästa vän som bråkar med mitt ex och plötsligt smärtor vid mina höfter.
Jag ville bara stanna upp allt som hände, och gå därifrån.
Varför hade jag kommit hit? Vad gjorde jag här?
-”Kom, Sandra!” Ropade Ingrid och jag skakade på huvudet medan journalister applåderade och ropade att jag skulle gå upp på skolscenen.
Smärtorna vid höfterna blev värre, och då hände det som inte fick hända.
Med allas ögon på mig och min bästa vän, så kissade jag på mig.
Det gick inte att stoppa, och plötsligt var mina byxor blöta. Panik uppstod och smärtorna försvann.
Mira stannade upp ifrån sitt bråk och märkte vad som hänt.
-”Sandra… du...” Sa hon nästan ohörbart i allt prat runt omkring.
Men sedan insåg jag vad som egentligen hänt.
-”Mira, ring Michael, fort.” Utbrast jag.
-”Vattnet gick precis. Jag tror att barnet är på gång.”
-------------------------------------------------------------------------------------
Kommer barnet att överleva födseln? :O
glöm inte att kommentera ♥
Kapitel 79
2 månader ungefär sedan jag skriv sist... heh...
I alla fall... det här är ett kort kapitel, men det händer en rätt så avgörande sak...
så jag hoppas att ni vill läsa i alla fall. Ska försöka uppdatera mer nu, har planerat in lite allt möjligt
som kommer hända i framtiden, och jag tänker göra en mall för mig själv där jag planerar.
Så, vi får hoppas att det går bättre med uppdateringen i framtiden xD
-------------------------------------------------------------------
Kaptiel 79.
I alla fall... det här är ett kort kapitel, men det händer en rätt så avgörande sak...
så jag hoppas att ni vill läsa i alla fall. Ska försöka uppdatera mer nu, har planerat in lite allt möjligt
som kommer hända i framtiden, och jag tänker göra en mall för mig själv där jag planerar.
Så, vi får hoppas att det går bättre med uppdateringen i framtiden xD
-------------------------------------------------------------------
Kaptiel 79.
- Here you can see the baby’s toes… and fingers... Sa barnmorskan och pekade på ultraljudsskärmen.
Det var knappt synligt, det hon pekade på, men jag försökte se det lika mycket som Michael verkade se det. Hans ögon riktigt glänste, och jag kunde se tydligt hur lycklig han var. Ingenting kunde förstöra den här stunden, då vi båda såg på vårt barn på ultraljudet. Inget, trodde vi.
Den andra sköterskan gick in i rummet ganska stillsamt och svalde försiktigt. Vi hade träffat henne för en stund sedan, och hon verkade ganska avslappnad och lugn då. Men nu var hon förändrad.
- Jag har precis kollat hälsoresultaten av bebisen… började Gunilla och jag fick plötsligt en klump i halsen.
- English please. Bad den andra sköterskan och pekade på Michael.
- I just got the health results of the baby, and it doesn’t look very good to be honest.
Lyckan i Michael’s ögon försvann, och nu stod han bara där förvånad.
- What happened? What’s wrong? Frågade han och jag kände hur jag slutade andas.
- The baby’s heart isn’t growing with its body. The heart isn’t pumping enough blood. Svarade hon.
- Is there anything you can do? Is there anything we can do? Frågade jag i chock.
- There are some things we can do when the baby is born, surgeries and helping the blood move forward. But it’s most likely that she won’t survive the birth. I’m sorry.
Jag kände hur mina ögon blev suddigare, men jag bet ihop. Jag vågade inte ens se på Michael.
Vårt barn skulle förmodligen dö innan det ens fått se solljus.
Michael försökte hålla sig positiv, även fast vi fått de dåliga nyheterna dagen innan.
- Did you notice that the nurse said she about our baby. Most likely that SHE won’t survive the birth. That means that we’re having a baby girl. Sa han och log emot mig.
Jag fyllde min mun med Ben & Jerrys glass, I hopp om att må bättre. Men jag mådde bara illa.
- Yeah and we’re probably losing that baby girl too. Sa jag och nös.
Michael svarade inte med något “god bless you” för min nysning, utan suckade istället.
- Michael, we can’t pretend what we heard yesterday isn’t the truth… we need to stay realistic.
- No, we need to stay positive. There IS a chance, and if we stay positive that chance will seem bigger.
Jag höll tyst ett tag och slutade äta glass. Han hade ju rätt. Jag tänkte inte deppa, utan iså fall hålla mig positiv.
- We’re having a baby girl! Utbrast jag och Michael log tillbaka. Han kramade om mig och la bort glassen.
- She’s going to be the most beautiful baby girl there is. Fyllde jag sedan på.
- Of course, because she’ll probably look just like you. Svarade Michael och petade mig på näsan.
- Everything is going to be alright. It will work out fine.
--------------------------------------------
Har verkligen skrivkramp på denna berättelsen... därför var kapitlet så amatör-aktigt.
Men nästa kommer bli bättre, jag lovar.
