The girl is mine (del 59)
Kapitel 59
3 veckor senare: Michael har fortsatt träffa Diana ganska ofta, ibland har jag varit med och ibland inte. Vi hade börjat planera inför bröllopet, och Michael blev mer och mer otålig när det gällde barnet. Jag hade fortfarande inte berättat för honom att jag hemligt tagit p-piller.
Det hade gått så långt att vi satt hos en läkare.
-”Well, we’ve figured out there’s something that’s pushing away the baby, something that simply kills it if it ever enters. That’s why you can’t get pregnant.” Sa doktorn och kollade I en mapp.
-”Is it some kind of virus or something? Can we never have babies?” Frågade Michael oroligt och såg helt chockad ut. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag berättade visste jag att han skulle bli sårad och arg på mig för att jag ljugit. Och det hade pågått så länge så det skulle bara bli svårare. Jag hade tänkt att detta bara skulle pågå tills jag blev redo, men jag visste inte om jag skulle klara detta till dess.
-”There is no chance if it is a disease. But it looks like one of you have been taking pills… but you denied it earlier.” Sa doktorn. Michael rev sig förtvivlat igenom sina lockar.
-”If you want to, you can always adopt.” Föreslog doktorn och log lite lätt.
-“I’ve always wanted to do that, but I wanted to change for Sandra. I want her to have my birth kids. And I thought that I for once would have more of that normal life style. But NO, I can’t even have that! Not in any single smelly way!” Michael reste sig frustrerat och gick ut igenom dörren. Jag reste mig upp och gick efter honom. Han stod intill väggen med stängda ögon. Jag gick upp till honom där han stod och visste inte vad jag skulle säga. Han såg på mig. Ilskan var borta, nu led han bara.
-”Let’s just go home.” Sa han och tog min hand. Vi talade inte mer om den grejen på hela dagen.
-”I can’t believe we’re getting married in two weeks.” Sa Michael och log upp mot himlen. Där satt vi, i ett träd på Neverland. Det var halvmörkt ute, vi hade en filt runt oss.
-”Michael, I love you, so much.” Sa jag och kysste honom på kinden.
-”You would never lie to me, would you?” Frågade då Michael. Det förväntade jag mig inte.
Jag försökte undervika frågan. Jag skämdes, jag hade ljugit. Jag hade ljugit om en av de sakerna som spelade mest roll för honom i världen. Jag mådde dåligt, jag ville inte fortsätta såhär. Men jag kunde inte sluta.
-”Everything is going to be alright.” Sa jag.
-”You didn’t answer my question.” Sa Michael förvånat och jag visste att han såg rakt igenom mig.
-”What question?” Försökte jag.
-”The question I just asked you! I asked if you would ever lie to me!” Sa han ganska otåligt.
-“Of course I wouldn’t.” Ljög jag. Jag hatade mig själv.
Det var en lång tystnad. Jag var rädd, rädd att han visste. Rädd att han skulle hittat den lilla burken som jag förvarade i ett par byxor i min garderob. Ett par byxor jag inte använde.
-”I love you the most.” Sa Michael efter tystnaden.
-”You go first!” Pep jag och doppade foten i poolen.
-”You’re such a chicken. I’m not even wearing bathing clothes.” Försvarade Michael sig.
Jag satte mig på poolkanten och la i benen i poolen. Det var ganska kallt, både i luften och i vattnet. Men jag hade bestämt mig för att bada. Det första pooldoppet på Neverland.
Men jag ville att Michael skulle vara med mig. Men där satt han med en bok i nyllet på gräset i svarta byxor, en blå skjorta, en gul och en röd strumpa och sin hatt. Vad var det han läste anyway? Bubbles kröp upp ifrån hans knä och staplade fram till mig i sina röda hängslebyxor. Han kramade om mig bakifrån. Den där lilla apan var det sötaste djuret någonsin (enligt mig).
-”Should we get a boa?” Frågade Michael och tittade upp ifrån boken. Ville han seriöst skaffa en boaorm? Jag vände mig mot honom och såg honom i ögonen.
-”If you get on that diving board, and do a little dance while Bubbles is watching, you have my permission.” Sa jag. Han skulle inte göra det I alla fall. Men jag hade fel. Jag fattade inte att han ville ha en boaorm på riktigt? Han klev upp, klättrade upp för stegen och ställde sig på trampolinen.
Med all fokus på Bubbles började han dansa.
-”You have to sing too, and close your eyes!” Ropade jag och skrattade. Jag var elak mot lilla Michael.
-”No way!” Skrattade Michael.
-”Okay, no boa!” Skämtade jag. Han skulle säkert klättra ner nu. Men nej, han stängde ögonen, dansade och sjöng på Billie Jean. Bubbles började klappa i takt eftersom han hört låten förr.
Jag började plötsligt tänka efter, tänk om han skulle ramla? Tänk om han skulle ramla på trampolinen och ner på marken?
-”Okay Michael you can get down! I don’t want you to hurt yourself!” Sa jag och log.
Plötsligt kom jag på vad jag sagt. Åh nej, vi skulle skaffa en boaorm…
Michael slutade sjunga och öppnade ögonen.
-”I’m not going to hurt myself!” Sa han, men råkade halka till på sina skor och med flaxande armar for han ner i vattnet. Detta ledde till ett hysteriskt skratt. Michael kom upp till ytan framför mig och började dra i mina ben tills jag också for ner i vattnet.
-”We’re getting a boa!” Firade Michael och dränkte mig nästan.
-“You’re probably the weirdest man I’ve ever met, first a monkey and now a boa.” Sa jag och tog tag i hans händer. Hans hatt hade flytigt iväg och han stod där i vattnet med kläder på.
-”You’re pretty nutty yourself. Is that a bad thing?” Frågade han mig osäkert och drog på munnen.
-”No, it’s definitely a good thing.” Sa jag och kysste honom.
-------------------------------------------------------
The girl is mine (del 58)
-”Diana is so great! She’s always so much fun and she’s actually the one who taught me about art!”
-“hmm.” Var allt jag svarade samtidigt som jag satt i mina tankebanor.
-”What’s wrong?” Sa Michael plötsligt med en orolig ton. Jag reagerade med att bara kolla på honom. Sedan log jag lite fånigt för att visa att jag mådde bra.
-”Nothing, there’s just something I need to tell you.” Sa jag.
-”Well, there’s actually something I need to tell you too.” Sa han. Tänk om han tänkt säga samma sak som jag tänkt att säga? Tänk om han också tänkt så som Diana tänkt, hon kanske pratat med honom enskilt också? Jag nickade och log. ”you go first” Sa jag, och menade att han skulle börja.
-”Well, I’ve been thinking about this child- thing. And I just had the perfect picture in my head. Imagine walking down the aisle together, and be able to tell everyone we love that we’re having a baby. Be able to tell them that you’re pregnant. And since it’s pretty hard to get pregnant I’ve heard, I was thinking we could start… tonight. But only if you want to. Because this is one of the things I’ve always dreamed about. I love you, and I want us to form our own family. Grow old together and stuff.” Sa han och log lite blygt och generat. Hur, skulle jag kunna berätta? Någonsin? Jag ville så gärna, men samtidigt tyngde det Diana hade sagt i bakhuvudet.
Jag ville göra Michael lycklig, men detta rörde min framtid också. Skulle jag vilja detta om någon månad? Han bad mig berätta vad jag velat berätta. Jag kunde inte berätta. Inte i det här läget.
-”I, uhm, was going to say the same thing.” Sa jag och hoppades att han inte skulle se igenom mig.
Han log stort och det glittrade till i hans ögon.
-”No way?” Sa han och jag nickade med ett leende.
-”Do you have any idea how much I love you?” Sa han sedan och kramade om mig.
Jag skulle nog aldrig kunna berätta…
Senare:
Efter att ha tagit en liten fin joggingtur runt Neverland med musik i öronen så kom jag tillbaka helt svettig. Jag hoppade in i duschen och konstaterade att Michael gått eftersom han inte svarade när jag ropade. När jag klivit ur duschen så virade jag en handuk runt mig och torkade ur mitt hår.
Jag la mina joggingkläder i tvättkorgen och gick sedan upp för trappan. När jag kom in i sovrummet så möttes jag av något ganska chockerande. Det låg rosblad över sängen och på nattduksbordet till vänster stod två vinglas. Och mitt på sängen satt Michael och läste. Han var förmodligen trött på att vänta och hade tagit fram en bok istället. Han kollade upp och märkte mig, och stängde fort igen boken och slängde den åt sidan.
Michael höll min hand, jag låg där och svettades och försökte få luft.
-”It’s just a darn baby. Just push the red bloody ball out!” Sa han och skakade irriterat på huvudet.
-”You’re so weak.” Suckade han och himlade med ögonen. Jag skrek och kände hur jag verkligen inte fick ett riktigt andetag. Skulle jag dö? Det slog lock för öronen och allt var bara så hemskt.
-”Okay, I’m going to film this, so you can watch it and see what you did wrong until next time!” Sa Michael och drog fram en videokamera. “No! DON’T!” Skrek jag och kände att jag var på väg att spy.
Just då informerade doktorerna att barnet var ute. Men det gjorde fortfarande lika ont.
-”You’re going to feel a small pain in 2 years. That kind of pain you’re feeling now.” Sa doktorn och log. Sedan höll han fram mitt barn. Ett blodigt, grönt och slemmigt barn utan ansikte på 40 kilo.
Michael flämtade till och log.
-”He’s perfect.” Sa han. Jag såg på barnet och kände så djup smärtan var. Det som en blixt som aldrig ville sluta slå mot mig. Jag skrek mot Michael att han inte alls var perfekt. Då slog Michael mig.
-”När jag blir vuxen ska jag bli transvestit.” Sa plötsligt den där blodiga ungen.
-”Nej” flämtade jag samtidigt som jag vaknade. Solen lös in igenom gardinerna. Jag såg på klockan som visade 06:00. Michael låg helt nerkavlad i täcket med vidöppen mun och stängda ögon. Hans hår var rusigt och jag kunde inte hjälpa att fnissa lite åt honom. Han var så söt. Plötsligt kurrade min mage till. Var jag hungrig? Eller var det faktiskt så att en liten transvestit slem- grön bebis låg där inne, redo att förstöra mitt liv? Jag klev upp ur sängen och drog snabbt och tyst på mig kläder. Sedan smög jag ut ur sovrummet, ner för trapporna, tog nyckeln och mitt bankkort. Sedan smög jag ut, och iväg över Neverlands bakgård för att sedan ta mig till min bil. Sedan körde jag iväg till stan, med solglasögon på och hoppades att ingen skulle känna igen mig. Väl framme, så parkerade jag och sprang in till apoteket. Jag gick fram till kassan utan kö och såg på en blond tjej som frågade vad jag önskade.
-”A box of birth control pills, please.”
Men, kommentera <3
The girl is mine (del 57)
Kapitel 57
Sångaren och skådespelaren Diana Ross, jag hade alltid beundrat henne. Och jag visste att hon och Michael var nära vänner, men att få reda på att jag skulle få träffa henne IDAG kunde jag inte förstå. Hon skulle hit, eftersom att hon var i stan och gärna ville träffa mig, hade hon sagt enligt Michael.
Jag stod inför spegeln och sminkade mig. Jag var kanske inte ful, men jag ville ändra mig. Jag ville inte se dum ut bredvid Michael. Han såg alltid så himla perfekt ut, och då kan ju inte jag stå där som ”framtid Mrs. Jackson” och se ut som knas. Michael kom in i badrummet och omfamnade mig. Han hade en vit skjorta instoppad i ett par jeans. Han log mot våran spegelbild som reflekterades i badrumsspegeln framför oss.
-”Why all the makeup?” Frågade han och vred runt mig för att få se mig mer noga. Jag vände mig och märkte hur han studerade mitt ansikte besviket.
-”Honey, you’re a natural beauty, you don’t need makeup at all!” Sa han och tog upp makeup - pads och smink borttagningsmedel, och sedan började han tvätta bort min smink.
-”I just don’t want to look stupid, I don’t want her to judge me.” Sa jag och såg in I hans ögon. Han pussade mig lätt på munnen och log mot mig.
-”You’re stunning beautiful, and Diana is one of the sweetest people in the world, she doesn’t judge anyone”. Sa han och log igen. Jag log tillbaka. Det knackade på dörren. Vi båda vände oss dit samtidigt och såg sedan på varandra, sedan gick Michael för att öppna dörren.
Vi alla satt i sofforna i allrummet. Michael och Diana pratade, själv satt jag tyst och lyssnade.
DE verkade i alla fall ha trevligt. Plötsligt så bytte Michael deras samtalsämne.
-”Yeah, we’re planning on having a baby soon. Sandra’s not pregnant yet, but we want to start trying.” Sa han. Gjorde vi? Skulle vi? När hade vi talat om det? Diana berättade att hon var lycklig för vår skull och sedan sa Michael att han skulle gå och hämta fika. Nu skulle jag sitta själv med Diana. Jag kände mig blyg, nästan lite rädd. Michael reste sig och gick iväg. Diana såg på mig med ett vänligt leende.
-”So, you’re going to give birth to his children?” Frågade hon, det lät på något vis som om hon ifrågasatte det. Som om det vore helt konstigt.
-”Yeah, I am.” Svarade jag, det blev en paus.
-”But you’re so young. I want the best for you. You haven’t even lived yet! If you get pregnant, you won’t even get the chance to have a life before it’s all about that baby.”
-“I’ll have a life, and in that life I want to make Michael happy. And he wants a baby…”
-“But the question is what YOU want. You can’t let him decide, it’s your body. You’ll be feeling uncomfortable and awful for nine months, and after those nine months you will have a screaming child night and day. No sleep, no time with Michael, no free time at all. And when the actual birth is, it’s awfully painful. The worst pain you could ever imagine. Trust me!”
Jag visste inte vad jag skulle svara. Men Michael kom tillbaka med fika och ett leende. Han tog en kaka och satte sig ner i soffan bredvid mig.
-”So what are you girls talking about?” Frågade han. Diana ljög ihop att vi precis presenterat oss för varandra, vilket Michael verkade gilla. Själv satt jag helt skärrad. Nej, jag skulle inte skaffa barn… Inte nu i alla fall, Jag var INTE redo. Jag kan inte ha barn nu, nej… nej… och nej.
--------------------------------------------------------------------
Hur ska hon berätta för Michael, kommer han bli besviken? Kommer hon ångra sig? Varför dyker helt plötsligt Diana upp? Varför sa Diana det där? Var det för att förstöra eller hjälpa? Kommer det inte bli någon bebis nu?
NÄR SKA DE GIFTA SIG?
Heheheh, lämna en kommentar om vad ni tyckte om kapitlet :D Kram på er!
The girl is mine (del 56) OCH nyår!
Iaf, Kommentera, och Tack för att ni läste :D Love you!
