The Girl is mine

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 43

Panikslagen kom jag in i sjukrummet där Michael låg. Jag såg på honom. Hur han låg nerbäddad i en alldeles för vit säng med alldeles för vita lakan.

Han hade blåa ringar under ögonen, det såg ut som om han hade varit med i en våldsam fight. Och han hade ett stort bandage lindat lindat på näsan och upp mot pannan med hål för där ögonen satt. Han blundade. Hans läppar var torra. Mina ögon fylldes med tårar.

- Michael! Please wake up and tell me what happend. sa jag och försökte svälja gråten i halsen. Att se honom såhär, var som en marddröm. Vad hade hänt?!

- He fell... hörde jag någon i dörröppningen, jag vände mig där och såg Quincy stå och kolla på oss. Jag gav honom en blick att fortsätta. Han gick in i rummet och ställde sig bredvid mig. Han kollade ner på Michael och bet ihop.

- No one was there when it happend, but he was dancing in his dancestudio. That's were we found him. All he could remember was that he went in to a spin, and he spinned real quick for really long. But when he stopped it he fell into a huge load-speaker. And somehow it fell right on his face. His nosebone cracked and he went unconsius. This happened about a week ago. He went to a nose-surgury two days ago and has been resting since then. He needed to take a lot of painmedication after the accident. So that's pretty much what he's been eating. berättade han och rörde vid Michaels hand som låg över täcket.

Michaels familj hade redan besökt honom, jag var den som kommit in sist. Men för alla var det smärtsamt att se. Även Joseph.

Han skulle bli bättre, men enligt läkarna så var han nästan inne i en koma-zon efter alla sömnpiller. Så vi satt och bad att han skulle vakna upp så fort som möjligt.

*Michael's flashback i hans perspektiv (han får en flashback när han sover):

"Jag var törstig, och jag gick bara upp för att ta något att dricka. Jag passerade vardagsrummet där instrumenten stod. Instrumenten som vi egentligen inte hade haft råd med. Joseph satsade alla pengar vi hade på dem. Och nu var vi i skuld. Men jag var så törstig, och jag visste att vi hade ett paket mjölk kvar i kylen. Ett hus med 2 sovrum och kök, för en familj med 9 barn. Men vi alla fick plats där på 2300 Jacksonstreet. Jag öppnade kylskåpet, tog fram mjölkpaketet och ställde fram på bordet. Jag stängde kylen och tog ett glas ur disken som jag använt dagen innan. Jag hällde upp mjölk i glaset men skakade till då jag såg något snabbt springa förbi över mina små fötter. Jag spillde ut all mjölk över bordet. Jag stod som fastspikad. Spöken... var inte så små? Något sprang över mina fötter igen. Men den lille varelsen stannade i kökshörnet. Jag satte mig på golvet och kröp närmare varelsen. Det var en grå, liten, smal råtta.

- Hi there. viskade jag till den. Råttan kollade upp på mig och gnagde på en brödbit den hade i sina små tassar.

- Are you hungry? viskade jag frågande och det såg ut som att råttan nickade. Han förstod vad jag sa! Jag gick upp till skafferiet och hämtade en bit ost, som jag sedan la lite framför råttan. Jag log mot honom.

- comon, don't be shy... viskade jag och såg när han försiktigt började gnaga på ostbiten. Försiktigt sträckte jag ut handen och nuddade ryggen på honom. Jag klappade honom med ett finger samtidigt som han åt ostbiten. Sedan drog jag bort handen och fortsatte att bara se på honom.

- Do you have a name? viskade jag. Han kollade upp och skakade på huvudet.

- Do you want me to give you one? Den lille råttan nickade.

- Then I'll give you a name... Ben. Do you like it? råttan nickade och åt upp resten av ostbiten. Jag log stort åt honom.

- Ben, do you have any friends? Frågade jag. Ben skakade på sitt lilla huvud.

- Me neither... I only have my family and my teachers.... Would you like to be my friend? viskade jag. Ben nickade och gick närmare mig. Jag sken upp och klappade honom med ett finger igen.

- Ben, i have to go to bed, but promise me you'll be here tomorrow again, cause I will!

Lycklig la jag mig i min säng igen, ovetande om alla slag och all bestraffning som väntade nästa dag... på grund av den där mjölken.

*flashbacken pågår, men tillbaka till Sandra's perspektiv:

Jag bäddade upp en madrass och en sovsäck på golvet bredvid sängen. Jag skulle sova här inatt. Inne hos Michael. Om han skulle vakna, ville jag vara här.

Det var sent, så jag drog för gardinerna och bytte om till pyjamas. Sedan satte jag mig på Michaels sängkant. Helt stilla låg honom, det enda som rörde sig lite var hans bröst när han andades. Jag kysste honom på kinden och strök med fingret vid hans haka.

- Don't worry, everything will be fine... viskade jag. Jag visste inte om det var till mig själv eller om det var till Michael. Men jag bara kände, att det måste det bli.

Den natten var det svårt att sova, allt gick igenom mitt huvud. När Michael och jag träffades, när vi var i Sverige, när vi först kom till Encino, när jag mötte Michael blåslagen på trappan mitt i natten, vårat första lilla bråk, när vi gjort slut, allt det med Dan och Tatum, resan till Florida och nu detta. Det hade hänt så mycket att jag inte riktigt hunnit i kapp med allt. Men nu försökte jag göra det. Plötsligt hörde jag Michael mumla något. "Ben".

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Panikslagen kom jag in i sjukrummet där Michael låg. Jag såg på honom. Hur han låg nerbäddad i en alldeles för vit säng med alldeles för vita lakan.

Han hade blåa ringar under ögonen, det såg ut som om han hade varit med i en våldsam fight. Och han hade ett stort bandage lindat lindat på näsan och upp mot pannan med hål för där ögonen satt. Han blundade. Hans läppar var torra. Mina ögon fylldes med tårar.

- Michael! Please wake up and tell me what happend. sa jag och försökte svälja gråten i halsen. Att se honom såhär, var som en marddröm. Vad hade hänt?!

- He fell... hörde jag någon i dörröppningen, jag vände mig där och såg Quincy stå och kolla på oss. Jag gav honom en blick att fortsätta. Han gick in i rummet och ställde sig bredvid mig. Han kollade ner på Michael och bet ihop.

- No one was there when it happend, but he was dancing in his dancestudio. That's were we found him. All he could remember was that he went in to a spin, and he spinned real quick for really long. But when he stopped it he fell into a huge load-speaker. And somehow it fell right on his face. His nosebone cracked and he went unconsius. This happened about a week ago. He went to a nose-surgury two days ago and has been resting since then. He needed to take a lot of painmedication after the accident. So that's pretty much what he's been eating. berättade han och rörde vid Michaels hand som låg över täcket.

Michaels familj hade redan besökt honom, jag var den som kommit in sist. Men för alla var det smärtsamt att se. Även Joseph.

Han skulle bli bättre, men enligt läkarna så var han nästan inne i en koma-zon efter alla sömnpiller. Så vi satt och bad att han skulle vakna upp så fort som möjligt.

"Jag var törstig, och jag gick bara upp för att ta något att dricka. Jag passerade vardagsrummet där instrumenten stod. Instrumenten som vi egentligen inte hade haft råd med. Joseph satsade alla pengar vi hade på dem. Och nu var vi i skuld. Men jag var så törstig, och jag visste att vi hade ett paket mjölk kvar i kylen. Ett hus med 2 sovrum och kök, för en familj med 9 barn. Men vi alla fick plats där på 2300 Jacksonstreet. Jag öppnade kylskåpet, tog fram mjölkpaketet och ställde fram på bordet. Jag stängde kylen och tog ett glas ur disken som jag använt dagen innan. Jag hällde upp mjölk i glaset men skakade till då jag såg något snabbt springa förbi över mina små fötter. Jag spillde ut all mjölk över bordet. Jag stod som fastspikad. Spöken... var inte så små? Något sprang över mina fötter igen. Men den lille varelsen stannade i kökshörnet. Jag satte mig på golvet och kröp närmare varelsen. Det var en grå, liten, smal råtta.

- Hi there. viskade jag till den. Råttan kollade upp på mig och gnagde på en brödbit den hade i sina små tassar.

- Are you hungry? viskade jag frågande och det såg ut som att råttan nickade. Han förstod vad jag sa! Jag gick upp till skafferiet och hämtade en bit ost, som jag sedan la lite framför råttan. Jag log mot honom.

- comon, don't be shy... viskade jag och såg när han försiktigt började gnaga på ostbiten. Försiktigt sträckte jag ut handen och nuddade ryggen på honom. Jag klappade honom med ett finger samtidigt som han åt ostbiten. Sedan drog jag bort handen och fortsatte att bara se på honom.

- Do you have a name? viskade jag. Han kollade upp och skakade på huvudet.

- Do you want me to give you one? Den lille råttan nickade.

- Then I'll give you a name... Ben. Do you like it? råttan nickade och åt upp resten av ostbiten. Jag log stort åt honom.

- Ben, do you have any friends? Frågade jag. Ben skakade på sitt lilla huvud.

- Me neither... I only have my family and my teachers.... Would you like to be my friend? viskade jag. Ben nickade och gick närmare mig. Jag sken upp och klappade honom med ett finger igen.

- Ben, i have to go to bed, but promise me you'll be here tomorrow again, cause I will!

Lycklig la jag mig i min säng igen, ovetande om alla slag och all bestraffning som väntade nästa dag... på grund av den där mjölken.

Jag bäddade upp en madrass och en sovsäck på golvet bredvid sängen. Jag skulle sova här inatt. Inne hos Michael. Om han skulle vakna, ville jag vara här.

Det var sent, så jag drog för gardinerna och bytte om till pyjamas. Sedan satte jag mig på Michaels sängkant. Helt stilla låg honom, det enda som rörde sig lite var hans bröst när han andades. Jag kysste honom på kinden och strök med fingret vid hans haka.

- Don't worry, everything will be fine... viskade jag. Jag visste inte om det var till mig själv eller om det var till Michael. Men jag bara kände, att det måste det bli.

Den natten var det svårt att sova, allt gick igenom mitt huvud. När Michael och jag träffades, när vi var i Sverige, när vi först kom till Encino, när jag mötte Michael blåslagen på trappan mitt i natten, vårat första lilla bråk, när vi gjort slut, allt det med Dan och Tatum, resan till Florida och nu detta. Det hade hänt så mycket att jag inte riktigt hunnit i kapp med allt. Men nu försökte jag göra det. Plötsligt hörde jag Michael mumla något. "Ben".

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi får hoppas att Michael vaknar igen :( <3