The Girl is mine -

The girl is mine (del 53)

Okej, känner att jag borde förbättra det här med uppdateringen. Men jag måste skriva, eftersom att jag är på samma kapitel som er nu i skrivningen OCH jag håller på med flera noveller. Så det är svårare än man tror.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 53

Veckan ut så bodde jag och Michael hos Mira, och mamma och pappa tog in på hotell.

Dagen innan julafton (23 December) så stod alla utradade utanför Miras hus... det här funkade inte längre.

Hur kunde vi trott, att efter thriller så skulle vi kunna vara ifred? Dessutom utan livvakter.

-"We have to go home" Förklarade Michael, och jag nickade. Vi ville ju låta Mira vara, och mamma och pappa skulle kunna flytta hem igen.

Detta betydde, att det inte skulle bli någon jul i år. Michael firade den inte, och jag kände ingen i USA. Iallafall ingen som jag var

nära nog att fira jul med. Jag suckade missnöjt. Julen, som var den bästa högtiden på året. Då alla gav presenter och firade

både kärleken och att Jesus fyllde år. Då alla samlades, åt god mat, klädde sig fint och skrattade. Det skulle inte bli något med det.

Men jag hade Michael, och det fick väl vara jul för mig. Att få vara med honom. Det hade jag inget emot, men det var lite synd.

Så natten till julafton, så satt jag och Michael på ett flygplan mot Kalifornien. Jag satt lutad mot hans axel och halvsov.

-"Are you sleeping?" viskade han och strök mig över håret.

-"You have to know, I'm very very sorry it got this way" Sa han och kysste mig på huvudet. Jag vaknade till lite långsamt och såg på honom. Jag mötte hans läppar.

-"No, really... it's ok" Sa jag och log.

-"No it's not! I mean i took CHRISTMAS from you! I've heard about christmas, and it sounds great..." Sa han och såg in i mina ögon.

-"Michael, really! It's not your fault. I'm okay with it"

-"I can tell you're not, but atleast now you know that i'm sorry". Jag kysste honom på kinden och vilade huvudet mot hans axel igen. Denna gången somnade jag helt.

*några timmar senare*

-"Honey, We're here" Hörde jag Michael säga. Jag vaknade upp och sträckte lite på benen.

-"Already?" Jag spände loss mig från sätet och reste mig upp, tog min väska och Michaels hand. Sedan gick vi mot dörren av planet.

-"Don't forget sunglasses" Sa Michael och gav mig ett par. Utan dem, kunde man bli blind från blixtarna på kamerorna. Han tog på sig sina egna, sedan så öppnades dörren och långsamt gick vi ner för en trappa. Vi möttes av tusentals människor. Jag började bli van med dessa folkmassor nu. Vi klev in i bilen.

-"I told you on the phone" Sa Michael lurigt till chaffören. Jag såg på Michael. Vad nu? Han tog upp något ur en väska, en ögonbindel.

-"I have surprise, so put this on" Sa han och gav den till mig. Jag såg förvånat på mig, vad nu? Vad för överaskning? Iallafall så tog jag på mig ögonbindel, jag såg absolut ingenting. Nu kunde jag bara höra bilen åka, Michael höll i min hand för att visa att han var där. Vi skulle inte hem till Jackson- huset... eller hur?

Jag började känna mig yr efter ett tag, jag mådde illa. Är vi inte framme snart? Jag lyckades hålla mig från att spy hela vägen, då jag hörde bilen stanna.

Michael ledde med sin hand ut mig ur bilen. Stängde bildörren och sedan så tog han tag kring mina axlar bakifrån och pushade mig lätt frammåt och styrde mig. Vi gick en bit, och jag kunde inte sluta tänka på alternativa ställen han tog mig till. OM det var en scen, då...

-"Ok, you can take the blindfool off... look" Hörde jag Michaels röst. De orden... äntligen! Jag tog av mig ögonbindeln och såg att jag stod i ett halvmörkt rum, upplyst av tända stearinljus. Jag vände mig runt om och såg mig omkring, och bara sådär... så var Michael borta! Jag vände mig om igen. Och helt plötsligt, så stod han framför mig.

-"How did you..?" Frågade jag, men han avbröt mig.

-"That's not important... Sandra. I need to ask you something". Han tog mina händer, och studerade dem i sina för en stund. Jag såg frågande på honom.

-"wow... I'm really nervous..." Sa han och försökte andas lugnt. Han bet sig i underläppen och stängde ögonen, sedan kollade han upp på mig med ett blygt leende.

-"Sandra... you make me the happiest man on this earth, every secound of the day. Everytime I see you, I just know... you are the love of my life." Sa han och vände bort blicken. När han kollade tillbaka på mig, med tårar i ögonen. I de sekunderna kunde jag inte tänka, jag kände mig helt tom. Allt som hördes var hans röst, och mitt hjärta som slog. Det slog för honom. Men jag kunde inte förstå vad han höll på med.

-"I'm going to make this short... because I'm going to start cry... and..." Sa han. Jag avbröt.

-"Michael... I love you" Jag försökte vara stödjande, jag sökte efter hans ögonkontakt. Och när jag fann den... fick jag också tårar i ögonen. Jag tog min ena hand och försökte få bort dem.

-"I love you the most, And that's why i'm doing this" Sa han. Sedan, samtidigt som han höll tag i mina händer, gick han ner på ett knä.

-"I want to make you as happy as I can. And I don't care what it takes. I'm going to be there. I want to see you walk down the aisle, I want us to have children, grow old togheter and I want you to be mine... forever." Han släppte mina händer, tog något ur sin bakficka. Jag kippade efter andan.

-"Sandra Olofsson, Will you marry me?"

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 53