The Girl is mine

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 32

Jag var ute och gick i regnet, jag hade stuckit från Michaels jobb. Jag ville inte gräla där, inte inför alla. Jag ville inte se på Michael. Han hade ljugit, och HON hade varit där. "seriously, i haven't talked to her in like a year." hade Michael sagt, vad gjorde hon då där? Och en till sak jag fått reda på, han sa att han gjort slut med henne, men enligt all fakta som existerade så var det hon som gjort slut med honom. Och efter det var han deprimerad i flera veckor. Kalla regndroppar letade sig nerför mitt hår, i mitt ansikte, ner för min rygg. Armarna var korsade över bröstet, jag snörvlade. Jag grät. Kanske överreagerade jag igen, men han ljög. Och om han ljuger, hur ska jag då kunna lita på honom när han säger att han inte älskar henne? Hon jobbar inte med Michael, så varför skulle hon vara där om det inte vore för att träffa honom? Och om de träffas, så har han ju träffat henne, och då har han talat med henne. Och har han talat med henne, så ljög han.

- Sandra? Vad gör du? hörde jag en röst säga. Jag kollade upp, där stod Dan. Han hade två sopkassar i händerna och en stor regnkappa med stövlar.

- Går du här, utan jacka? Fryser du inte? frågade han oroligt. Han gick emot mig och kramade om mig. Det kändes fel, men ändå vänskapligt och rätt.

- kom! sa han, han slängde soppåsarna i en container några steg ifrån. Sedan la han armen över min axel och vi gick in i en port precis bredvid.

Jag följde efter, för jag frös och hade ingen annan stans att ta vägen. Och för att han brydde sig. Han visade mig in i en enkel lägenhet. Han gav mig en handuk, en tröja och ett par byxor och visade mig till badrummet så att jag skulle byta om. Jag gjorde som han sa, och torkade mitt hår någorlunda med handuken. Kläderna var för stora, men de var varma och inte blöta. Jag gick ut till honom igen. Han stod i köket och gjorde te.

- sätt dig i soffan, jag vet att vi inte talat så mycket... men jag vill bara höra vad som är fel. Sa han och såg medlidande på mig. Jag nickade och satte mig i en vit soffa framför ett glasbord. Han kom med två koppar te, gav den ena till mig och satte sig bredvid. Han ställde sin kopp på bordet, jag tog ett slurp av teet. Det brändes, men det var ändå gott. Han vände sig mot mig.

- Sandra... jag ser att du är ledsen... berätta för mig! bad han, jag log av tacksamhet, med tårar i ögonen. Jag visste bara inte om jag ville berätta. Jag önskar Mira vore här. Jag tänkte mig henne framför mig, jag hörde hennes röst säga exakt det som han sa. Och jag började berätta om Tatum. Han nickade förstående och frågade då och då frågor. Jag berättade om vad som hänt när jag ringde till Dan. Jag ville verkligen inte tala illa om Michael, så jag berättade gulliga saker om honom också. Så han inte bara skulle säga att jag skulle lämna honom om han var otrogen. Men jag nämnde aldrig att Michael, var Michael Jackson. Och jag sa bara att jag hade varit på Michaels jobb.

- Sandra, du måste tala med honom, låta honom förklara. Sa Dan. Jag blev förvånad över hur förstående han var.

- Du förtjänar att bli älskad, du är så underbar, du förtjänar att han någon som bryr sig. Så låt honom visa att han gör det, och gör han det inte... så måste du gå vidare. sa han och kollade mig djupt in i ögonen. Jag såg på Dan, vad var fel med mig? Han var attraktiv, otroligt snäll och han jobbade inte hela tiden, han brydde sig, han hade alltid gjort det. Han förstod mig. Jag drack av teet som svalnat lite. Tänk om... jag gjort fel val. Jag kanske skulle stannat med Dan. Tänk om jag följt med honom till USA, då hade jag inte träffat Michael. Men då hade jag inte varit så olycklig som jag var nu.

Michael's perspektiv:

Äntligen, äntligen var det paus. Jag gick ut ur studion med ett leende. Quincy och jag delade några ord, sedan gick jag mot kafeterian.

Jag kollade mig runt, hon var inte där. Vart var Sandra? Jag kollade runt överallt, frågade några om de sett henne.

Jag frågade tanten i kassan.

- She left, two hours ago... sa hon. Jag blev helt chockad. Hade hon gått? Hon kanske tröttnade på att vänta? Jag satte mig ner i soffan och tog upp min telefon.

Plötsligt kom någon ut från toaletterna. Jag kollade upp för att se om det var Sandra, men... det var det inte.

- Michael! There you are! sa Tatum och log mot mig. Vad gjorde hon här? Allt var fel!

- Hi tatum... sa jag och suckade, besviken av att det inte var Sandra som hade kommit ut från toaletten. Hon satte sig bredvid mig.

- Michael, how are you doing? I haven't seen you in like... a year! Where have you been? sa hon och log stort. Jag fäste blicken på min mobil.

- traveling and stuff, you? sa jag ointresserat. Jag ville inte tala med henne, jag ville få tag på Sandra. Jag försökte ringa, men det stod upptaget. Och efter ett tag gick hon inte att nå, för hennes telefon var avstängd. Tatum talade med mig. Men jag lyssnade inte. Jag ville inte var otrevlig mot henne, så jag nickade ibland och kollade upp.

- Michael... i miss you... sa hon och suckade. Jag skrev ett sms till Sandra. "Babe, i thought you were waiting? where did u go?, Love Michael".

- i miss you too... sa jag, helt borta, som svar utan att tänka. Jag klickade på "send" och hoppades att hon skulle sätta på sin telefon. Den kanske var slutladdad, så hon ser smset när hon sätter i den i laddaren?

- Why did we broke up? frågade Tatum och försökte få kontakt med mig. Jag svarade inte, utan suckade bara mot min mobil. Sedan kollade jag upp på henne.

- Tatum... i'm sorry... i have to go, i'm looking for someone. sa jag och reste mig. Jag tänkte åka hem nu i pausen, tänk om Sandra undervek mig?

- Oh, that swedish girl? I saw her a couple of hours ago. Sandra something... right? sa tatum. Jag svalde hårt samtidigt som jag spärrade upp ögonen.

Nej! Nej! Nej! Nej! Nu förstod jag allting. Sandra hade träffat Tatum, och trott att hon var bjuden hit. Hon måste ha stuckit, besviken och ledsen härifrån. hon måste tro att jag ljugit, att jag och Tatum hade något emellan oss, hon måste vara förkrossad!

- ok now i really have to go! sa jag och rusade ut ur kafeterian. Jag sa inget till någon om att jag stack. Jag måste förklara för henne!

- Call me! ropade Tatum efter mig. Hur hade hon kommit in hit anyway?

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag var ute och gick i regnet, jag hade stuckit från Michaels jobb. Jag ville inte gräla där, inte inför alla. Jag ville inte se på Michael. Han hade ljugit, och HON hade varit där. "seriously, i haven't talked to her in like a year." hade Michael sagt, vad gjorde hon då där? Och en till sak jag fått reda på, han sa att han gjort slut med henne, men enligt all fakta som existerade så var det hon som gjort slut med honom. Och efter det var han deprimerad i flera veckor. Kalla regndroppar letade sig nerför mitt hår, i mitt ansikte, ner för min rygg. Armarna var korsade över bröstet, jag snörvlade. Jag grät. Kanske överreagerade jag igen, men han ljög. Och om han ljuger, hur ska jag då kunna lita på honom när han säger att han inte älskar henne? Hon jobbar inte med Michael, så varför skulle hon vara där om det inte vore för att träffa honom? Och om de träffas, så har han ju träffat henne, och då har han talat med henne. Och har han talat med henne, så ljög han.

- Sandra? Vad gör du? hörde jag en röst säga. Jag kollade upp, där stod Dan. Han hade två sopkassar i händerna och en stor regnkappa med stövlar.

- Går du här, utan jacka? Fryser du inte? frågade han oroligt. Han gick emot mig och kramade om mig. Det kändes fel, men ändå vänskapligt och rätt.

- kom! sa han, han slängde soppåsarna i en container några steg ifrån. Sedan la han armen över min axel och vi gick in i en port precis bredvid.

Jag följde efter, för jag frös och hade ingen annan stans att ta vägen. Och för att han brydde sig. Han visade mig in i en enkel lägenhet. Han gav mig en handuk, en tröja och ett par byxor och visade mig till badrummet så att jag skulle byta om. Jag gjorde som han sa, och torkade mitt hår någorlunda med handuken. Kläderna var för stora, men de var varma och inte blöta. Jag gick ut till honom igen. Han stod i köket och gjorde te.

- sätt dig i soffan, jag vet att vi inte talat så mycket... men jag vill bara höra vad som är fel. Sa han och såg medlidande på mig. Jag nickade och satte mig i en vit soffa framför ett glasbord. Han kom med två koppar te, gav den ena till mig och satte sig bredvid. Han ställde sin kopp på bordet, jag tog ett slurp av teet. Det brändes, men det var ändå gott. Han vände sig mot mig.

- Sandra... jag ser att du är ledsen... berätta för mig! bad han, jag log av tacksamhet, med tårar i ögonen. Jag visste bara inte om jag ville berätta. Jag önskar Mira vore här. Jag tänkte mig henne framför mig, jag hörde hennes röst säga exakt det som han sa. Och jag började berätta om Tatum. Han nickade förstående och frågade då och då frågor. Jag berättade om vad som hänt när jag ringde till Dan. Jag ville verkligen inte tala illa om Michael, så jag berättade gulliga saker om honom också. Så han inte bara skulle säga att jag skulle lämna honom om han var otrogen. Men jag nämnde aldrig att Michael, var Michael Jackson. Och jag sa bara att jag hade varit på Michaels jobb.

- Sandra, du måste tala med honom, låta honom förklara. Sa Dan. Jag blev förvånad över hur förstående han var.

- Du förtjänar att bli älskad, du är så underbar, du förtjänar att han någon som bryr sig. Så låt honom visa att han gör det, och gör han det inte... så måste du gå vidare. sa han och kollade mig djupt in i ögonen. Jag såg på Dan, vad var fel med mig? Han var attraktiv, otroligt snäll och han jobbade inte hela tiden, han brydde sig, han hade alltid gjort det. Han förstod mig. Jag drack av teet som svalnat lite. Tänk om... jag gjort fel val. Jag kanske skulle stannat med Dan. Tänk om jag följt med honom till USA, då hade jag inte träffat Michael. Men då hade jag inte varit så olycklig som jag var nu.

Äntligen, äntligen var det paus. Jag gick ut ur studion med ett leende. Quincy och jag delade några ord, sedan gick jag mot kafeterian.

Jag kollade mig runt, hon var inte där. Vart var Sandra? Jag kollade runt överallt, frågade några om de sett henne.

Jag frågade tanten i kassan.

- She left, two hours ago... sa hon. Jag blev helt chockad. Hade hon gått? Hon kanske tröttnade på att vänta? Jag satte mig ner i soffan och tog upp min telefon.

Plötsligt kom någon ut från toaletterna. Jag kollade upp för att se om det var Sandra, men... det var det inte.

- Michael! There you are! sa Tatum och log mot mig. Vad gjorde hon här? Allt var fel!

- Hi tatum... sa jag och suckade, besviken av att det inte var Sandra som hade kommit ut från toaletten. Hon satte sig bredvid mig.

- Michael, how are you doing? I haven't seen you in like... a year! Where have you been? sa hon och log stort. Jag fäste blicken på min mobil.

- traveling and stuff, you? sa jag ointresserat. Jag ville inte tala med henne, jag ville få tag på Sandra. Jag försökte ringa, men det stod upptaget. Och efter ett tag gick hon inte att nå, för hennes telefon var avstängd. Tatum talade med mig. Men jag lyssnade inte. Jag ville inte var otrevlig mot henne, så jag nickade ibland och kollade upp.

- Michael... i miss you... sa hon och suckade. Jag skrev ett sms till Sandra. "Babe, i thought you were waiting? where did u go?, Love Michael".

- i miss you too... sa jag, helt borta, som svar utan att tänka. Jag klickade på "send" och hoppades att hon skulle sätta på sin telefon. Den kanske var slutladdad, så hon ser smset när hon sätter i den i laddaren?

- Why did we broke up? frågade Tatum och försökte få kontakt med mig. Jag svarade inte, utan suckade bara mot min mobil. Sedan kollade jag upp på henne.

- Tatum... i'm sorry... i have to go, i'm looking for someone. sa jag och reste mig. Jag tänkte åka hem nu i pausen, tänk om Sandra undervek mig?

- Oh, that swedish girl? I saw her a couple of hours ago. Sandra something... right? sa tatum. Jag svalde hårt samtidigt som jag spärrade upp ögonen.

Nej! Nej! Nej! Nej! Nu förstod jag allting. Sandra hade träffat Tatum, och trott att hon var bjuden hit. Hon måste ha stuckit, besviken och ledsen härifrån. hon måste tro att jag ljugit, att jag och Tatum hade något emellan oss, hon måste vara förkrossad!

- ok now i really have to go! sa jag och rusade ut ur kafeterian. Jag sa inget till någon om att jag stack. Jag måste förklara för henne!

- Call me! ropade Tatum efter mig. Hur hade hon kommit in hit anyway?

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------