The Girl is mine

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 31

- Om fyra dagar gumman, då kommer vi till USA! sa mamma i telefonen, hon lät så glad. Jag log. Jag skulle snart få träffa dem. Lite mer än Två veckor hade jag varit i encino nu. Jag och Dan hade inte hörts sedan natten på stranden med Michael. Och jag började bli trött på att Michael jobbade oftare och oftare.

Idag var en sån där dag då jag bara satt och längtade efter honom. Alla i Jackson familjen var borta utom Katherine. Så efter att jag talat klart med mamma gick jag ner och hjälpte henne att tvätta kläder. Jag såg i ögonvrån att hon sneglade på mig då och då.

- I'm sorry honey... sa hon och skakade på huvudet.

- about what? frågade jag och kavlade upp mina ärmar en gång extra.

- Michael, he's at work a lot now.. and you're stuck here with me... sa hon och kollade upp mot mig.

- It's ok, i don't feel stuck at all actually. sa jag och kollade tillbaka mot henne. Katherine släppte tvätten.

- Honey, i'll finish the laundry.. go and call him! sa Katherine med ett leende. Jag nickade och gick sedan in till köket. Jag kunde Michaels nummer utantill. Efter 2 signaler hördes Michaels ljusa röst.

- Hello?

- Hi Michael... jag visste inte vad jag skulle säga, det kanske var något jag borde tänkt igenom först.

- oh hi honey, what's up? frågade han och jag hörde att han lät glad.

- nothing, i'm a bit boored. svarade jag tyst, jag ville inte att Katherine skulle höra.

- wait, hold on babe... sa Michael, jag satt i två minuter och lyssnade efter att Michael skulle komma tillbaka. tre, fyra, fem... minuter. Då kom han tillbaka.

- do you want to come down here? Wayne can pick you up, i don't think you would find it very amuzing... but just for an hour or so... sa han. Ett glädjerus spred sig över mig. "i would love to!" svarade jag. Michael försvann igen, men nu var han bara borta i en halv minut.

- put on something nice and meet Wayne at the parking lot in a few minutes. svarade Michael. Sedan sa vi hejdå och la på. Jag var glad, jag skulle få se hur Michael jobbade.

Jag bar en blå klänning till knäna och matchande klackar, sedan hade jag en svart handväska och utsläppt hår. Jag gick ner till parkeringen där Wayne och hans limosin väntade. Jag hoppade in. Han gav mig ett varmt leende.

- you look great Miss. Olofsson. sa han, jag fnissade åt hans uttal på mitt efternamn. Plötsligt ringde min telefon. Jag svarade. Det var från mammas mobil.

- Gissa vem som följer med dina föräldrar till USA, om fyra dagar? sa Mira!

- seriöst Mira?! Följer du med? herregud! sa jag och kände hur glad jag blev.

- Det är klart, så lätt blir du inte av med mig! Vi måste ju träffas! sa Mira och skrattade. Jag log stort. Vi talade en stund, tills Wayne sa att vi var framme. Då la jag på telefonen och han visade mig in till studion.

"If they say why, why. Tell 'em that it's human nature. Why, why, does he do it that way?" Var det första som hördes när jag kom in. Jag gick igenom en korridor, och ljudet blev högre och högre. Det var Michael som sjöng. Sedan tog han höga falsett toner som fick mig rysa över hela kroppen. En kille mötte mig i korridoren.

- Hi, you must be Sandra, follow me! Det var Quincy Jones. Vi gick till ett rum med flera tusen knappar med tre till fyra män som styrde över. På ena sidan var det ett glasfönster, och där innanför satt Michael på en hög pall och sjöng. Han hade sina solglasögon och ett par hörlurar på sig. Han sjöng i  en mikrofon som kom ifrån taket.

Jag log stort då jag såg honom. Musiken försvann långsamt med Michaels röst. Och när den var helt borta började de i studion applådera.

- Okay. we're done... everybody take five. sa Quincy i en mikrofon. Michael reste sig, tog av sig hörlurarna och gick ut ur båset där han suttit.

Jag mötte Michael i korridoren. Han log då han såg mig och kysste mig på kinden.

- that was... amazing! log jag.

- no, i could have sang the falsetto even higher and a bit more straight. sa han och suckade. Jag skakade på huvudet.

- you are such a perfectionist! sa jag och kysste honom mjukt på munnen. Han besvarade kyssen.

- i can't believe you're all mine. sa jag och log.

- i was thinking the same about you, but i have to make ready for the next song now... but at the next brake we can go and get something in the cafeteria. sa han och pekade ner för hallen. Jag satt i tio minuter och lyssnade på Michael. Sedan bestämde jag mig för att kolla på den där kafeterian. Så jag smög iväg ner för korridoren. Jag svängde igenom två dörrar och minsann, där låg en kafeteria. Jag satte mig i en fotölj och tog upp en tidning. Jag började läsa om världshändelser.

- can i sit here? frågade plötsligt någon, jag sänkte tidningen och såg på en blond tjej som var i min ålder.

- yeah, of course! sa jag och log mot henne. Hon log tillbaka och satte sig bredvid mig i en annan fotölj. Jag fortsatte läsa ett tag.

- so... uhm... what's your name? frågade tjejen. Jag la ihop tidningen och kollade mot henne.

- it's Sandra olofsson, what's yours? sa jag och log, jag sträckte fram min hand.

- It's tatum o 'neal. sa hon och skakade min hand. Jag nickade och öppnade sedan tidningen igen. Men plötsligt kom jag ihåg namnet. Mitt hjärta stannade, vad gjorde HON här?

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

- Om fyra dagar gumman, då kommer vi till USA! sa mamma i telefonen, hon lät så glad. Jag log. Jag skulle snart få träffa dem. Lite mer än Två veckor hade jag varit i encino nu. Jag och Dan hade inte hörts sedan natten på stranden med Michael. Och jag började bli trött på att Michael jobbade oftare och oftare.

Idag var en sån där dag då jag bara satt och längtade efter honom. Alla i Jackson familjen var borta utom Katherine. Så efter att jag talat klart med mamma gick jag ner och hjälpte henne att tvätta kläder. Jag såg i ögonvrån att hon sneglade på mig då och då.

- I'm sorry honey... sa hon och skakade på huvudet.

- about what? frågade jag och kavlade upp mina ärmar en gång extra.

- Michael, he's at work a lot now.. and you're stuck here with me... sa hon och kollade upp mot mig.

- It's ok, i don't feel stuck at all actually. sa jag och kollade tillbaka mot henne. Katherine släppte tvätten.

- Honey, i'll finish the laundry.. go and call him! sa Katherine med ett leende. Jag nickade och gick sedan in till köket. Jag kunde Michaels nummer utantill. Efter 2 signaler hördes Michaels ljusa röst.

- Hello?

- Hi Michael... jag visste inte vad jag skulle säga, det kanske var något jag borde tänkt igenom först.

- oh hi honey, what's up? frågade han och jag hörde att han lät glad.

- nothing, i'm a bit boored. svarade jag tyst, jag ville inte att Katherine skulle höra.

- wait, hold on babe... sa Michael, jag satt i två minuter och lyssnade efter att Michael skulle komma tillbaka. tre, fyra, fem... minuter. Då kom han tillbaka.

- do you want to come down here? Wayne can pick you up, i don't think you would find it very amuzing... but just for an hour or so... sa han. Ett glädjerus spred sig över mig. "i would love to!" svarade jag. Michael försvann igen, men nu var han bara borta i en halv minut.

- put on something nice and meet Wayne at the parking lot in a few minutes. svarade Michael. Sedan sa vi hejdå och la på. Jag var glad, jag skulle få se hur Michael jobbade.

Jag bar en blå klänning till knäna och matchande klackar, sedan hade jag en svart handväska och utsläppt hår. Jag gick ner till parkeringen där Wayne och hans limosin väntade. Jag hoppade in. Han gav mig ett varmt leende.

- you look great Miss. Olofsson. sa han, jag fnissade åt hans uttal på mitt efternamn. Plötsligt ringde min telefon. Jag svarade. Det var från mammas mobil.

- Gissa vem som följer med dina föräldrar till USA, om fyra dagar? sa Mira!

- seriöst Mira?! Följer du med? herregud! sa jag och kände hur glad jag blev.

- Det är klart, så lätt blir du inte av med mig! Vi måste ju träffas! sa Mira och skrattade. Jag log stort. Vi talade en stund, tills Wayne sa att vi var framme. Då la jag på telefonen och han visade mig in till studion.

"If they say why, why. Tell 'em that it's human nature. Why, why, does he do it that way?" Var det första som hördes när jag kom in. Jag gick igenom en korridor, och ljudet blev högre och högre. Det var Michael som sjöng. Sedan tog han höga falsett toner som fick mig rysa över hela kroppen. En kille mötte mig i korridoren.

- Hi, you must be Sandra, follow me! Det var Quincy Jones. Vi gick till ett rum med flera tusen knappar med tre till fyra män som styrde över. På ena sidan var det ett glasfönster, och där innanför satt Michael på en hög pall och sjöng. Han hade sina solglasögon och ett par hörlurar på sig. Han sjöng i  en mikrofon som kom ifrån taket.

Jag log stort då jag såg honom. Musiken försvann långsamt med Michaels röst. Och när den var helt borta började de i studion applådera.

- Okay. we're done... everybody take five. sa Quincy i en mikrofon. Michael reste sig, tog av sig hörlurarna och gick ut ur båset där han suttit.

Jag mötte Michael i korridoren. Han log då han såg mig och kysste mig på kinden.

- that was... amazing! log jag.

- no, i could have sang the falsetto even higher and a bit more straight. sa han och suckade. Jag skakade på huvudet.

- you are such a perfectionist! sa jag och kysste honom mjukt på munnen. Han besvarade kyssen.

- i can't believe you're all mine. sa jag och log.

- i was thinking the same about you, but i have to make ready for the next song now... but at the next brake we can go and get something in the cafeteria. sa han och pekade ner för hallen. Jag satt i tio minuter och lyssnade på Michael. Sedan bestämde jag mig för att kolla på den där kafeterian. Så jag smög iväg ner för korridoren. Jag svängde igenom två dörrar och minsann, där låg en kafeteria. Jag satte mig i en fotölj och tog upp en tidning. Jag började läsa om världshändelser.

- can i sit here? frågade plötsligt någon, jag sänkte tidningen och såg på en blond tjej som var i min ålder.

- yeah, of course! sa jag och log mot henne. Hon log tillbaka och satte sig bredvid mig i en annan fotölj. Jag fortsatte läsa ett tag.

- so... uhm... what's your name? frågade tjejen. Jag la ihop tidningen och kollade mot henne.

- it's Sandra olofsson, what's yours? sa jag och log, jag sträckte fram min hand.

- It's tatum o 'neal. sa hon och skakade min hand. Jag nickade och öppnade sedan tidningen igen. Men plötsligt kom jag ihåg namnet. Mitt hjärta stannade, vad gjorde HON här?

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------