The girl is mine (del 60)
Yäääy nu har vi nått kapitel 60!
Det kanske händer något speciellt i detta kapitel... det får ni se...
föresten, GLAD PÅSK!
--------------------------------------------------------------
Kapitel 60.
(det har gått ett tag)
Jag satt hemma i Dianas hus och vi såg på Tv. Vi hade ganska gemensam smak när det gällde filmer.
Men detta var en kärleksfilm, den var fin och väldigt vacker generellt. Plötsligt märkte jag att Diana torkade några tårar. Det var Michael som fått mig hit, men Diana var snäll.
-”Diana, are you okay?” Frågade jag lite blygt. Hon nickade tyst.
-”It’s just… I want that again! That kind of love…” Sa hon. Jag vände mig mot henne. Jag hade alltid trott att hon var en sådan person som bara skrattade hela tiden.
-”Don’t worry; you’ll get it in time.” Sa jag och log försiktigt mot henne.
-”I’ve lost it so many times. But I guess you’re right. You’re so lucky that you’ve got Michael.” Sa hon och torkade sina tårar och försökte lugna sig själv. Jag visste inte vad jag skulle säga.
Vi satt där en stund och diskuterade lite olika saker för att hon skulle komma på ett bättre humör. Och efter någon timme skulle jag åka hem igen. Allt var helt vanligt, jag såg fram emot att träffa Michael igen och jag hoppades att han skulle vara klar med att städa. Tidigare hade han berättat att han ville städa, helt själv, hela huset. Och därför hade jag varit hos Diana, för att inte lägga mig i.
Och för att Michael ville att jag och hon skulle bli närmare vänner. Jag gick in i huset och tjoade att jag var hemma. Michael svarade inte, han var på övervåningen. Jag tog av mig mina skor och gick upp för trappan. Dörren till sovrummet stod öppen, och där var han. Han stirrade tomt ut i luften, utan något uttryck alls. Han spände käkarna och jag såg hur han fingrade på något. En liten burk.
Jag flämtade till och visste inte hur jag skulle reagera. Han satt där, helt tyst. Och jag såg på honom.
-”Michael, I’m sorry…” började jag att försöka förklara.
-”Sorry?! You’re… sorry?” Sa han och såg upp mot mig. Han såg mig i ögonen. De tårades och jag såg hur han bet sig i innerkinden.
-”You think that you’re “sorry“is going to make it all better? You think it will take away the fact that you’ve lied to me for the past weeks about the thing I care the most about in the whole world?”
Det var som att han viskade de sista orden, som att han hade svårt att säga något.
-”Do you have any idea how much abortion is a sin from where I come from?
Han tog burken med p-piller och kastade den mot väggen. Jag var rädd för honom. Rädd för vad han skulle säga, för vad han skulle göra.
-”Michael, calm down. It’s not abortion; it’s just birth control pills.” Sa jag lågt.
-“You KNOW how much this means to me. You KNOW how much I want children. If you weren’t ready, why didn’t you just tell me? We could have waited.”
-“Diana told me….”
-“Oh, you’re blaming this on Diana now? Well, I don’t even want to hear your lies and bullshit.”
Han började gå ifrån rummet, han gick mot dörren. Jag tog tag i hans arm och försökte få honom att stanna men han slet åt sig armen igen.
-”Michael, wait. Just listen. I’ll explain!” Bad jag.
-”Fuck you.” Var det sista han sa, sedan gick han därifrån. Ut ur huset och iväg till sin bil.
Jag hade nog aldrig sett honom så arg. Det hade blivit ett HÅL där han kastat burken.
Jag kände mig så dum, så fruktansvärt dålig. Varför hade jag svikit honom? Han hade rätt, jag visste hur mycket det betydde för honom. Jag kände hur tårarna kom.
Jag la mig ner på rygg på sängen, och märkte att det låg ett papper där jag la mitt huvud. Jag drog upp det och såg på det.
-”Sandra Olofsson and Michael Jackson, wedding at February 21st.”
Där stod all fakta om vårat bröllop, och det var fint dekorerat.
Cirka 500 sådana hade åkt ut till gäster över världen. Detta skulle bli ett problem.
Det här var trots allt väldigt snart. Allt var i princip klart, men vi kan ju inte precis gifta oss när vi har det såhär? Vad skulle hända nu, om Michael tänker ignorera mig så måste vi ju ställa in. Eller?
----------------------------------------------------------------------------------------------------
:O Kommentera. Tack för att du läste b.t.w.
Det kanske händer något speciellt i detta kapitel... det får ni se...
föresten, GLAD PÅSK!
--------------------------------------------------------------
Kapitel 60.
(det har gått ett tag)
Jag satt hemma i Dianas hus och vi såg på Tv. Vi hade ganska gemensam smak när det gällde filmer.
Men detta var en kärleksfilm, den var fin och väldigt vacker generellt. Plötsligt märkte jag att Diana torkade några tårar. Det var Michael som fått mig hit, men Diana var snäll.
-”Diana, are you okay?” Frågade jag lite blygt. Hon nickade tyst.
-”It’s just… I want that again! That kind of love…” Sa hon. Jag vände mig mot henne. Jag hade alltid trott att hon var en sådan person som bara skrattade hela tiden.
-”Don’t worry; you’ll get it in time.” Sa jag och log försiktigt mot henne.
-”I’ve lost it so many times. But I guess you’re right. You’re so lucky that you’ve got Michael.” Sa hon och torkade sina tårar och försökte lugna sig själv. Jag visste inte vad jag skulle säga.
Vi satt där en stund och diskuterade lite olika saker för att hon skulle komma på ett bättre humör. Och efter någon timme skulle jag åka hem igen. Allt var helt vanligt, jag såg fram emot att träffa Michael igen och jag hoppades att han skulle vara klar med att städa. Tidigare hade han berättat att han ville städa, helt själv, hela huset. Och därför hade jag varit hos Diana, för att inte lägga mig i.
Och för att Michael ville att jag och hon skulle bli närmare vänner. Jag gick in i huset och tjoade att jag var hemma. Michael svarade inte, han var på övervåningen. Jag tog av mig mina skor och gick upp för trappan. Dörren till sovrummet stod öppen, och där var han. Han stirrade tomt ut i luften, utan något uttryck alls. Han spände käkarna och jag såg hur han fingrade på något. En liten burk.
Jag flämtade till och visste inte hur jag skulle reagera. Han satt där, helt tyst. Och jag såg på honom.
-”Michael, I’m sorry…” började jag att försöka förklara.
-”Sorry?! You’re… sorry?” Sa han och såg upp mot mig. Han såg mig i ögonen. De tårades och jag såg hur han bet sig i innerkinden.
-”You think that you’re “sorry“is going to make it all better? You think it will take away the fact that you’ve lied to me for the past weeks about the thing I care the most about in the whole world?”
Det var som att han viskade de sista orden, som att han hade svårt att säga något.
-”Do you have any idea how much abortion is a sin from where I come from?
Han tog burken med p-piller och kastade den mot väggen. Jag var rädd för honom. Rädd för vad han skulle säga, för vad han skulle göra.
-”Michael, calm down. It’s not abortion; it’s just birth control pills.” Sa jag lågt.
-“You KNOW how much this means to me. You KNOW how much I want children. If you weren’t ready, why didn’t you just tell me? We could have waited.”
-“Diana told me….”
-“Oh, you’re blaming this on Diana now? Well, I don’t even want to hear your lies and bullshit.”
Han började gå ifrån rummet, han gick mot dörren. Jag tog tag i hans arm och försökte få honom att stanna men han slet åt sig armen igen.
-”Michael, wait. Just listen. I’ll explain!” Bad jag.
-”Fuck you.” Var det sista han sa, sedan gick han därifrån. Ut ur huset och iväg till sin bil.
Jag hade nog aldrig sett honom så arg. Det hade blivit ett HÅL där han kastat burken.
Jag kände mig så dum, så fruktansvärt dålig. Varför hade jag svikit honom? Han hade rätt, jag visste hur mycket det betydde för honom. Jag kände hur tårarna kom.
Jag la mig ner på rygg på sängen, och märkte att det låg ett papper där jag la mitt huvud. Jag drog upp det och såg på det.
-”Sandra Olofsson and Michael Jackson, wedding at February 21st.”
Där stod all fakta om vårat bröllop, och det var fint dekorerat.
Cirka 500 sådana hade åkt ut till gäster över världen. Detta skulle bli ett problem.
Det här var trots allt väldigt snart. Allt var i princip klart, men vi kan ju inte precis gifta oss när vi har det såhär? Vad skulle hända nu, om Michael tänker ignorera mig så måste vi ju ställa in. Eller?
----------------------------------------------------------------------------------------------------
:O Kommentera. Tack för att du läste b.t.w.
The girl is mine (del 59)
Nästa kapitel är kapitel 60 yää.
-”You go first!” Pep jag och doppade foten i poolen.
-”You’re such a chicken. I’m not even wearing bathing clothes.” Försvarade Michael sig.
Jag satte mig på poolkanten och la i benen i poolen. Det var ganska kallt, både i luften och i vattnet. Men jag hade bestämt mig för att bada. Det första pooldoppet på Neverland.
Men jag ville att Michael skulle vara med mig. Men där satt han med en bok i nyllet på gräset i svarta byxor, en blå skjorta, en gul och en röd strumpa och sin hatt. Vad var det han läste anyway? Bubbles kröp upp ifrån hans knä och staplade fram till mig i sina röda hängslebyxor. Han kramade om mig bakifrån. Den där lilla apan var det sötaste djuret någonsin (enligt mig).
-”Should we get a boa?” Frågade Michael och tittade upp ifrån boken. Ville han seriöst skaffa en boaorm? Jag vände mig mot honom och såg honom i ögonen.
-”If you get on that diving board, and do a little dance while Bubbles is watching, you have my permission.” Sa jag. Han skulle inte göra det I alla fall. Men jag hade fel. Jag fattade inte att han ville ha en boaorm på riktigt? Han klev upp, klättrade upp för stegen och ställde sig på trampolinen.
Med all fokus på Bubbles började han dansa.
-”You have to sing too, and close your eyes!” Ropade jag och skrattade. Jag var elak mot lilla Michael.
-”No way!” Skrattade Michael.
-”Okay, no boa!” Skämtade jag. Han skulle säkert klättra ner nu. Men nej, han stängde ögonen, dansade och sjöng på Billie Jean. Bubbles började klappa i takt eftersom han hört låten förr.
Jag började plötsligt tänka efter, tänk om han skulle ramla? Tänk om han skulle ramla på trampolinen och ner på marken?
-”Okay Michael you can get down! I don’t want you to hurt yourself!” Sa jag och log.
Plötsligt kom jag på vad jag sagt. Åh nej, vi skulle skaffa en boaorm…
Michael slutade sjunga och öppnade ögonen.
-”I’m not going to hurt myself!” Sa han, men råkade halka till på sina skor och med flaxande armar for han ner i vattnet. Detta ledde till ett hysteriskt skratt. Michael kom upp till ytan framför mig och började dra i mina ben tills jag också for ner i vattnet.
-”We’re getting a boa!” Firade Michael och dränkte mig nästan.
-“You’re probably the weirdest man I’ve ever met, first a monkey and now a boa.” Sa jag och tog tag i hans händer. Hans hatt hade flytigt iväg och han stod där i vattnet med kläder på.
-”You’re pretty nutty yourself. Is that a bad thing?” Frågade han mig osäkert och drog på munnen.
-”No, it’s definitely a good thing.” Sa jag och kysste honom.
-------------------------------------------------------
-----------------------------------------
Kapitel 59
3 veckor senare: Michael har fortsatt träffa Diana ganska ofta, ibland har jag varit med och ibland inte. Vi hade börjat planera inför bröllopet, och Michael blev mer och mer otålig när det gällde barnet. Jag hade fortfarande inte berättat för honom att jag hemligt tagit p-piller.
Kapitel 59
3 veckor senare: Michael har fortsatt träffa Diana ganska ofta, ibland har jag varit med och ibland inte. Vi hade börjat planera inför bröllopet, och Michael blev mer och mer otålig när det gällde barnet. Jag hade fortfarande inte berättat för honom att jag hemligt tagit p-piller.
Det hade gått så långt att vi satt hos en läkare.
-”Well, we’ve figured out there’s something that’s pushing away the baby, something that simply kills it if it ever enters. That’s why you can’t get pregnant.” Sa doktorn och kollade I en mapp.
-”Is it some kind of virus or something? Can we never have babies?” Frågade Michael oroligt och såg helt chockad ut. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag berättade visste jag att han skulle bli sårad och arg på mig för att jag ljugit. Och det hade pågått så länge så det skulle bara bli svårare. Jag hade tänkt att detta bara skulle pågå tills jag blev redo, men jag visste inte om jag skulle klara detta till dess.
-”There is no chance if it is a disease. But it looks like one of you have been taking pills… but you denied it earlier.” Sa doktorn. Michael rev sig förtvivlat igenom sina lockar.
-”If you want to, you can always adopt.” Föreslog doktorn och log lite lätt.
-“I’ve always wanted to do that, but I wanted to change for Sandra. I want her to have my birth kids. And I thought that I for once would have more of that normal life style. But NO, I can’t even have that! Not in any single smelly way!” Michael reste sig frustrerat och gick ut igenom dörren. Jag reste mig upp och gick efter honom. Han stod intill väggen med stängda ögon. Jag gick upp till honom där han stod och visste inte vad jag skulle säga. Han såg på mig. Ilskan var borta, nu led han bara.
-”Let’s just go home.” Sa han och tog min hand. Vi talade inte mer om den grejen på hela dagen.
-”I can’t believe we’re getting married in two weeks.” Sa Michael och log upp mot himlen. Där satt vi, i ett träd på Neverland. Det var halvmörkt ute, vi hade en filt runt oss.
-”Michael, I love you, so much.” Sa jag och kysste honom på kinden.
-”You would never lie to me, would you?” Frågade då Michael. Det förväntade jag mig inte.
Jag försökte undervika frågan. Jag skämdes, jag hade ljugit. Jag hade ljugit om en av de sakerna som spelade mest roll för honom i världen. Jag mådde dåligt, jag ville inte fortsätta såhär. Men jag kunde inte sluta.
-”Everything is going to be alright.” Sa jag.
-”You didn’t answer my question.” Sa Michael förvånat och jag visste att han såg rakt igenom mig.
-”What question?” Försökte jag.
-”The question I just asked you! I asked if you would ever lie to me!” Sa han ganska otåligt.
-“Of course I wouldn’t.” Ljög jag. Jag hatade mig själv.
Det var en lång tystnad. Jag var rädd, rädd att han visste. Rädd att han skulle hittat den lilla burken som jag förvarade i ett par byxor i min garderob. Ett par byxor jag inte använde.
-”I love you the most.” Sa Michael efter tystnaden.
-”You go first!” Pep jag och doppade foten i poolen.
-”You’re such a chicken. I’m not even wearing bathing clothes.” Försvarade Michael sig.
Jag satte mig på poolkanten och la i benen i poolen. Det var ganska kallt, både i luften och i vattnet. Men jag hade bestämt mig för att bada. Det första pooldoppet på Neverland.
Men jag ville att Michael skulle vara med mig. Men där satt han med en bok i nyllet på gräset i svarta byxor, en blå skjorta, en gul och en röd strumpa och sin hatt. Vad var det han läste anyway? Bubbles kröp upp ifrån hans knä och staplade fram till mig i sina röda hängslebyxor. Han kramade om mig bakifrån. Den där lilla apan var det sötaste djuret någonsin (enligt mig).
-”Should we get a boa?” Frågade Michael och tittade upp ifrån boken. Ville han seriöst skaffa en boaorm? Jag vände mig mot honom och såg honom i ögonen.
-”If you get on that diving board, and do a little dance while Bubbles is watching, you have my permission.” Sa jag. Han skulle inte göra det I alla fall. Men jag hade fel. Jag fattade inte att han ville ha en boaorm på riktigt? Han klev upp, klättrade upp för stegen och ställde sig på trampolinen.
Med all fokus på Bubbles började han dansa.
-”You have to sing too, and close your eyes!” Ropade jag och skrattade. Jag var elak mot lilla Michael.
-”No way!” Skrattade Michael.
-”Okay, no boa!” Skämtade jag. Han skulle säkert klättra ner nu. Men nej, han stängde ögonen, dansade och sjöng på Billie Jean. Bubbles började klappa i takt eftersom han hört låten förr.
Jag började plötsligt tänka efter, tänk om han skulle ramla? Tänk om han skulle ramla på trampolinen och ner på marken?
-”Okay Michael you can get down! I don’t want you to hurt yourself!” Sa jag och log.
Plötsligt kom jag på vad jag sagt. Åh nej, vi skulle skaffa en boaorm…
Michael slutade sjunga och öppnade ögonen.
-”I’m not going to hurt myself!” Sa han, men råkade halka till på sina skor och med flaxande armar for han ner i vattnet. Detta ledde till ett hysteriskt skratt. Michael kom upp till ytan framför mig och började dra i mina ben tills jag också for ner i vattnet.
-”We’re getting a boa!” Firade Michael och dränkte mig nästan.
-“You’re probably the weirdest man I’ve ever met, first a monkey and now a boa.” Sa jag och tog tag i hans händer. Hans hatt hade flytigt iväg och han stod där i vattnet med kläder på.
-”You’re pretty nutty yourself. Is that a bad thing?” Frågade han mig osäkert och drog på munnen.
-”No, it’s definitely a good thing.” Sa jag och kysste honom.
-------------------------------------------------------
Kommentera :D
The girl is mine (del 58)
Först och främst vill jag säga att jag har bytt design :D Om ni inte kan se den, så får ni trycka på tangenten: "F5". För då uppdateras sidan :D Kram på er! Hoppas ni gillar den.
------------------------
Kapitel 58
Diana hade gått för ett tag sedan. Michael och jag satt kvar i sofforna, Michael babblade på hur bra, snäll och perfekt Diana var samtidigt som jag var upptagen med att inte lyssna.
-”Diana is so great! She’s always so much fun and she’s actually the one who taught me about art!”
-“hmm.” Var allt jag svarade samtidigt som jag satt i mina tankebanor.
-”What’s wrong?” Sa Michael plötsligt med en orolig ton. Jag reagerade med att bara kolla på honom. Sedan log jag lite fånigt för att visa att jag mådde bra.
-”Nothing, there’s just something I need to tell you.” Sa jag.
-”Well, there’s actually something I need to tell you too.” Sa han. Tänk om han tänkt säga samma sak som jag tänkt att säga? Tänk om han också tänkt så som Diana tänkt, hon kanske pratat med honom enskilt också? Jag nickade och log. ”you go first” Sa jag, och menade att han skulle börja.
-”Well, I’ve been thinking about this child- thing. And I just had the perfect picture in my head. Imagine walking down the aisle together, and be able to tell everyone we love that we’re having a baby. Be able to tell them that you’re pregnant. And since it’s pretty hard to get pregnant I’ve heard, I was thinking we could start… tonight. But only if you want to. Because this is one of the things I’ve always dreamed about. I love you, and I want us to form our own family. Grow old together and stuff.” Sa han och log lite blygt och generat. Hur, skulle jag kunna berätta? Någonsin? Jag ville så gärna, men samtidigt tyngde det Diana hade sagt i bakhuvudet.
Jag ville göra Michael lycklig, men detta rörde min framtid också. Skulle jag vilja detta om någon månad? Han bad mig berätta vad jag velat berätta. Jag kunde inte berätta. Inte i det här läget.
-”I, uhm, was going to say the same thing.” Sa jag och hoppades att han inte skulle se igenom mig.
Han log stort och det glittrade till i hans ögon.
-”No way?” Sa han och jag nickade med ett leende.
-”Do you have any idea how much I love you?” Sa han sedan och kramade om mig.
Jag skulle nog aldrig kunna berätta…
Senare:
Efter att ha tagit en liten fin joggingtur runt Neverland med musik i öronen så kom jag tillbaka helt svettig. Jag hoppade in i duschen och konstaterade att Michael gått eftersom han inte svarade när jag ropade. När jag klivit ur duschen så virade jag en handuk runt mig och torkade ur mitt hår.
Jag la mina joggingkläder i tvättkorgen och gick sedan upp för trappan. När jag kom in i sovrummet så möttes jag av något ganska chockerande. Det låg rosblad över sängen och på nattduksbordet till vänster stod två vinglas. Och mitt på sängen satt Michael och läste. Han var förmodligen trött på att vänta och hade tagit fram en bok istället. Han kollade upp och märkte mig, och stängde fort igen boken och slängde den åt sidan.
Michael höll min hand, jag låg där och svettades och försökte få luft.
-”It’s just a darn baby. Just push the red bloody ball out!” Sa han och skakade irriterat på huvudet.
-”You’re so weak.” Suckade han och himlade med ögonen. Jag skrek och kände hur jag verkligen inte fick ett riktigt andetag. Skulle jag dö? Det slog lock för öronen och allt var bara så hemskt.
-”Okay, I’m going to film this, so you can watch it and see what you did wrong until next time!” Sa Michael och drog fram en videokamera. “No! DON’T!” Skrek jag och kände att jag var på väg att spy.
Just då informerade doktorerna att barnet var ute. Men det gjorde fortfarande lika ont.
-”You’re going to feel a small pain in 2 years. That kind of pain you’re feeling now.” Sa doktorn och log. Sedan höll han fram mitt barn. Ett blodigt, grönt och slemmigt barn utan ansikte på 40 kilo.
Michael flämtade till och log.
-”He’s perfect.” Sa han. Jag såg på barnet och kände så djup smärtan var. Det som en blixt som aldrig ville sluta slå mot mig. Jag skrek mot Michael att han inte alls var perfekt. Då slog Michael mig.
-”När jag blir vuxen ska jag bli transvestit.” Sa plötsligt den där blodiga ungen.
-”Nej” flämtade jag samtidigt som jag vaknade. Solen lös in igenom gardinerna. Jag såg på klockan som visade 06:00. Michael låg helt nerkavlad i täcket med vidöppen mun och stängda ögon. Hans hår var rusigt och jag kunde inte hjälpa att fnissa lite åt honom. Han var så söt. Plötsligt kurrade min mage till. Var jag hungrig? Eller var det faktiskt så att en liten transvestit slem- grön bebis låg där inne, redo att förstöra mitt liv? Jag klev upp ur sängen och drog snabbt och tyst på mig kläder. Sedan smög jag ut ur sovrummet, ner för trapporna, tog nyckeln och mitt bankkort. Sedan smög jag ut, och iväg över Neverlands bakgård för att sedan ta mig till min bil. Sedan körde jag iväg till stan, med solglasögon på och hoppades att ingen skulle känna igen mig. Väl framme, så parkerade jag och sprang in till apoteket. Jag gick fram till kassan utan kö och såg på en blond tjej som frågade vad jag önskade.
-”A box of birth control pills, please.”
-”Diana is so great! She’s always so much fun and she’s actually the one who taught me about art!”
-“hmm.” Var allt jag svarade samtidigt som jag satt i mina tankebanor.
-”What’s wrong?” Sa Michael plötsligt med en orolig ton. Jag reagerade med att bara kolla på honom. Sedan log jag lite fånigt för att visa att jag mådde bra.
-”Nothing, there’s just something I need to tell you.” Sa jag.
-”Well, there’s actually something I need to tell you too.” Sa han. Tänk om han tänkt säga samma sak som jag tänkt att säga? Tänk om han också tänkt så som Diana tänkt, hon kanske pratat med honom enskilt också? Jag nickade och log. ”you go first” Sa jag, och menade att han skulle börja.
-”Well, I’ve been thinking about this child- thing. And I just had the perfect picture in my head. Imagine walking down the aisle together, and be able to tell everyone we love that we’re having a baby. Be able to tell them that you’re pregnant. And since it’s pretty hard to get pregnant I’ve heard, I was thinking we could start… tonight. But only if you want to. Because this is one of the things I’ve always dreamed about. I love you, and I want us to form our own family. Grow old together and stuff.” Sa han och log lite blygt och generat. Hur, skulle jag kunna berätta? Någonsin? Jag ville så gärna, men samtidigt tyngde det Diana hade sagt i bakhuvudet.
Jag ville göra Michael lycklig, men detta rörde min framtid också. Skulle jag vilja detta om någon månad? Han bad mig berätta vad jag velat berätta. Jag kunde inte berätta. Inte i det här läget.
-”I, uhm, was going to say the same thing.” Sa jag och hoppades att han inte skulle se igenom mig.
Han log stort och det glittrade till i hans ögon.
-”No way?” Sa han och jag nickade med ett leende.
-”Do you have any idea how much I love you?” Sa han sedan och kramade om mig.
Jag skulle nog aldrig kunna berätta…
Senare:
Efter att ha tagit en liten fin joggingtur runt Neverland med musik i öronen så kom jag tillbaka helt svettig. Jag hoppade in i duschen och konstaterade att Michael gått eftersom han inte svarade när jag ropade. När jag klivit ur duschen så virade jag en handuk runt mig och torkade ur mitt hår.
Jag la mina joggingkläder i tvättkorgen och gick sedan upp för trappan. När jag kom in i sovrummet så möttes jag av något ganska chockerande. Det låg rosblad över sängen och på nattduksbordet till vänster stod två vinglas. Och mitt på sängen satt Michael och läste. Han var förmodligen trött på att vänta och hade tagit fram en bok istället. Han kollade upp och märkte mig, och stängde fort igen boken och slängde den åt sidan.
Michael höll min hand, jag låg där och svettades och försökte få luft.
-”It’s just a darn baby. Just push the red bloody ball out!” Sa han och skakade irriterat på huvudet.
-”You’re so weak.” Suckade han och himlade med ögonen. Jag skrek och kände hur jag verkligen inte fick ett riktigt andetag. Skulle jag dö? Det slog lock för öronen och allt var bara så hemskt.
-”Okay, I’m going to film this, so you can watch it and see what you did wrong until next time!” Sa Michael och drog fram en videokamera. “No! DON’T!” Skrek jag och kände att jag var på väg att spy.
Just då informerade doktorerna att barnet var ute. Men det gjorde fortfarande lika ont.
-”You’re going to feel a small pain in 2 years. That kind of pain you’re feeling now.” Sa doktorn och log. Sedan höll han fram mitt barn. Ett blodigt, grönt och slemmigt barn utan ansikte på 40 kilo.
Michael flämtade till och log.
-”He’s perfect.” Sa han. Jag såg på barnet och kände så djup smärtan var. Det som en blixt som aldrig ville sluta slå mot mig. Jag skrek mot Michael att han inte alls var perfekt. Då slog Michael mig.
-”När jag blir vuxen ska jag bli transvestit.” Sa plötsligt den där blodiga ungen.
-”Nej” flämtade jag samtidigt som jag vaknade. Solen lös in igenom gardinerna. Jag såg på klockan som visade 06:00. Michael låg helt nerkavlad i täcket med vidöppen mun och stängda ögon. Hans hår var rusigt och jag kunde inte hjälpa att fnissa lite åt honom. Han var så söt. Plötsligt kurrade min mage till. Var jag hungrig? Eller var det faktiskt så att en liten transvestit slem- grön bebis låg där inne, redo att förstöra mitt liv? Jag klev upp ur sängen och drog snabbt och tyst på mig kläder. Sedan smög jag ut ur sovrummet, ner för trapporna, tog nyckeln och mitt bankkort. Sedan smög jag ut, och iväg över Neverlands bakgård för att sedan ta mig till min bil. Sedan körde jag iväg till stan, med solglasögon på och hoppades att ingen skulle känna igen mig. Väl framme, så parkerade jag och sprang in till apoteket. Jag gick fram till kassan utan kö och såg på en blond tjej som frågade vad jag önskade.
-”A box of birth control pills, please.”
---------------------------------------------------
Daaah daah daaaaaaah....
Men, kommentera <3
Men, kommentera <3
The girl is mine (del 57)
Förlåt igen för dålig uppdatering, men här är kapitel 57! :D
--------------------------------------------------------------------------
Kapitel 57
Sångaren och skådespelaren Diana Ross, jag hade alltid beundrat henne. Och jag visste att hon och Michael var nära vänner, men att få reda på att jag skulle få träffa henne IDAG kunde jag inte förstå. Hon skulle hit, eftersom att hon var i stan och gärna ville träffa mig, hade hon sagt enligt Michael.
Kapitel 57
Sångaren och skådespelaren Diana Ross, jag hade alltid beundrat henne. Och jag visste att hon och Michael var nära vänner, men att få reda på att jag skulle få träffa henne IDAG kunde jag inte förstå. Hon skulle hit, eftersom att hon var i stan och gärna ville träffa mig, hade hon sagt enligt Michael.
Jag stod inför spegeln och sminkade mig. Jag var kanske inte ful, men jag ville ändra mig. Jag ville inte se dum ut bredvid Michael. Han såg alltid så himla perfekt ut, och då kan ju inte jag stå där som ”framtid Mrs. Jackson” och se ut som knas. Michael kom in i badrummet och omfamnade mig. Han hade en vit skjorta instoppad i ett par jeans. Han log mot våran spegelbild som reflekterades i badrumsspegeln framför oss.
-”Why all the makeup?” Frågade han och vred runt mig för att få se mig mer noga. Jag vände mig och märkte hur han studerade mitt ansikte besviket.
-”Honey, you’re a natural beauty, you don’t need makeup at all!” Sa han och tog upp makeup - pads och smink borttagningsmedel, och sedan började han tvätta bort min smink.
-”I just don’t want to look stupid, I don’t want her to judge me.” Sa jag och såg in I hans ögon. Han pussade mig lätt på munnen och log mot mig.
-”You’re stunning beautiful, and Diana is one of the sweetest people in the world, she doesn’t judge anyone”. Sa han och log igen. Jag log tillbaka. Det knackade på dörren. Vi båda vände oss dit samtidigt och såg sedan på varandra, sedan gick Michael för att öppna dörren.
Vi alla satt i sofforna i allrummet. Michael och Diana pratade, själv satt jag tyst och lyssnade.
DE verkade i alla fall ha trevligt. Plötsligt så bytte Michael deras samtalsämne.
-”Yeah, we’re planning on having a baby soon. Sandra’s not pregnant yet, but we want to start trying.” Sa han. Gjorde vi? Skulle vi? När hade vi talat om det? Diana berättade att hon var lycklig för vår skull och sedan sa Michael att han skulle gå och hämta fika. Nu skulle jag sitta själv med Diana. Jag kände mig blyg, nästan lite rädd. Michael reste sig och gick iväg. Diana såg på mig med ett vänligt leende.
-”So, you’re going to give birth to his children?” Frågade hon, det lät på något vis som om hon ifrågasatte det. Som om det vore helt konstigt.
-”Yeah, I am.” Svarade jag, det blev en paus.
-”But you’re so young. I want the best for you. You haven’t even lived yet! If you get pregnant, you won’t even get the chance to have a life before it’s all about that baby.”
-“I’ll have a life, and in that life I want to make Michael happy. And he wants a baby…”
-“But the question is what YOU want. You can’t let him decide, it’s your body. You’ll be feeling uncomfortable and awful for nine months, and after those nine months you will have a screaming child night and day. No sleep, no time with Michael, no free time at all. And when the actual birth is, it’s awfully painful. The worst pain you could ever imagine. Trust me!”
Jag visste inte vad jag skulle svara. Men Michael kom tillbaka med fika och ett leende. Han tog en kaka och satte sig ner i soffan bredvid mig.
-”So what are you girls talking about?” Frågade han. Diana ljög ihop att vi precis presenterat oss för varandra, vilket Michael verkade gilla. Själv satt jag helt skärrad. Nej, jag skulle inte skaffa barn… Inte nu i alla fall, Jag var INTE redo. Jag kan inte ha barn nu, nej… nej… och nej.
--------------------------------------------------------------------
Hur ska hon berätta för Michael, kommer han bli besviken? Kommer hon ångra sig? Varför dyker helt plötsligt Diana upp? Varför sa Diana det där? Var det för att förstöra eller hjälpa? Kommer det inte bli någon bebis nu?
NÄR SKA DE GIFTA SIG?
Heheheh, lämna en kommentar om vad ni tyckte om kapitlet :D Kram på er!
The girl is mine (del 56) OCH nyår!
Hejhej! Här är kapitel 56!
------------------------------------------------------------
Kapitel 56
-"You'll never catch me!" Skrattade Michael, de fem barnen som försökte få tag i honom skrattade minst lika högt.
De for runt som skott i hela huset, upp och ner för trapporna, i soffor och över borden. Saker välte, det blev en röra. Städerskan såg på i chock.
Själv satt jag i lekrummen tillsammans med några andra av barnen. Hela dagen hade varit upptagen med att åka karuseller, äta godsaker och skojja runt.
De satt nu ganska nära mig samtidigt som jag höll en bok framför oss och läste högt. Jag läste med klar och intresserad stämma och de kollade spänt på mig eller i boken på bilderna. Jag läste den klassiska "Peter pan" från 1902. Jag såg upp från boken samtidigt som Michael och de andra sprang förbi skrattandes.
-"Hold on, I'll be right back" Sa jag med en vänlig stämma till barnen, jag la ner boken och reste mig upp. De fortsatte kolla på bilderna sålänge.
Jag gick upp till hallen där jag ställde mig och väntade in Michael. När han kom rusande, tog jag tag i hans hand och drog med honom in i garderoben och stängde.
Han såg förvånat på mig och höjde ett ögonbryn.
-"Michael! You have to calm them don't, It's late... and someone is going to fall and get hurt!"
-"But... we're having so much fun!" Sa han, han var som ett barn när han var med dem. Jag log mot honom.
-"I know, and that's great! But I just don't want these kids to hurt themselves, maybe we should watch a movie or something" Sa jag, han nickade.
-"Ok sugar, we'll watch a movie" Han öppnade garderobsdörren och steg ut, jag såg plötsligt hur han blev attackerad av barnen. När han låg där på golvet så började de kittla honom samtidigt som de skrattade ihjäl sig. Jag ställde mig bredvid och kunde inte hjälpa att fnissa med. Jag tyckte synd om Michael dock.
Han låg där, attackerad och kämpade för luft emellan skrattanfallen. Hur visste de att han var så kittlig? Jag kände att jag kanske borde rädda honom.
-"Kids! How about a movie? Is there any movie you would like to watch? We've got them all!" Sa jag, och fick uppmärksamheten. De jag läst för tidigare kom ut i hallen.
-"Do you got Peter pan?" Sa någon av de hoppfullt. Jag nickade.
-"NO! I want to watch a SCARY movie" Sa en annan samtidigt som någon mer höll med. Michael lyckades komma upp igen, hans hår var alldeles rufsigt och han såg helt utmattad ut. Barnen försökte enas om något de ville se, och det slutade med att vi skulle se "Pippi longstocking", Alltså Pippi långstrump. Ingen hade sett de förut, utom jag och Michael. (Vi såg den såklart på engelska). Barnen verkade i alla fall gilla det. Under filmens gång så kom barnens föräldrar och skulle hämta den. Så de vart många farväl under kvällen. Några av barnen somnade under filmen, och när deras föräldrar kom så ville vi inte väcka dem, så deras föräldrar bar dem till sina bilar.
Till slut var det bara jag och Michael kvar, och jag kände hur mina ögon började bli tunga. Innan jag somnade, hörde jag Michael viska lätt med mig.
-"I love you so, so much. And someday when we'll have our own children, You're going to become a great mother."
Jag log av hans ord. Men jag kände mig samtidigt lite panikartad. Jag, mamma... Jag var ju så ung. Jag var fortfarande... liten. Jag kan ju inte bli mamma?
Jag vaknade i sängen nästa morgon, nerbäddad men med samma kläder som igår. Michael måste ha burit hit mig. Jag hörde avlägset hur det spolades i duschen, och hur Michael sjöng. Jag log för mig själv och reste mig upp ur sängen. Jag drog på mig en morgonrock och tofflor, och gick ut till köket där jag rostade två brödskivor och gjorde i ordning. Jag tog en och började äta på, sedan gick jag till badrummets dörr och knackade på. Michael låste upp från insidan samtidigt som han började sjunga lite tystare.
Jag steg in, stängde dörren och satte mig på toalettlocket och tog en ny tugga.
-"Good morning, when did you wake up?" Frågade jag samtidigt som han stängde av duschen. Han var tydligen klar, för han steg ur duschen efter att ha virat en handuk runt sin höft.
-"Good morning lovely one. About an hour ago." Svarade han med ett lyckligt leende. Jag log tillbaka.
-"Why are you so happy today?" Frågade jag och fnissade till när han tog tag i en av mina fötter och konstigt nog, pussade på mina tår. Han låtsades tänka efter.
-"Because I'm with the most wonderful woman on earth, whom I'm going to marry. AND, another thing!" Sa han och skrattade lite lätt.
-"Tell me!" Bad jag. Han skakade bara på huvudet.
-"I'll tell you tonight. Now, jump into the shower, today's going to be a GREAT day. I just know for sure"
Kapitel 56
-"You'll never catch me alive!" Skrattade Michael, de fem barnen som försökte få tag i honom skrattade minst lika högt.
De for runt som skott i hela huset, upp och ner för trapporna, i soffor och över borden. Saker välte, det blev en röra. Städerskan såg på i chock.
Själv satt jag i lekrummen tillsammans med några andra av barnen. Hela dagen hade varit upptagen med att åka karuseller, äta godsaker och skojja runt.
De satt nu ganska nära mig samtidigt som jag höll en bok framför oss och läste högt. Jag läste med klar och intresserad stämma och de kollade spänt på mig eller i boken på bilderna. Jag läste den klassiska "Peter pan" från 1902. Jag såg upp från boken samtidigt som Michael och de andra sprang förbi skrattandes.
-"Hold on, I'll be right back" Sa jag med en vänlig stämma till barnen, jag la ner boken och reste mig upp. De fortsatte kolla på bilderna sålänge.
Jag gick upp till hallen där jag ställde mig och väntade in Michael. När han kom rusande, tog jag tag i hans hand och drog med honom in i garderoben och stängde.
Han såg förvånat på mig och höjde ett ögonbryn.
-"Michael! You have to calm them don't, It's late... and someone is going to fall and get hurt!"
-"But... we're having so much fun!" Sa han, han var som ett barn när han var med dem. Jag log mot honom.
-"I know, and that's great! But I just don't want these kids to hurt themselves, maybe we should watch a movie or something" Sa jag, han nickade.
-"Ok sugar, we'll watch a movie" Han öppnade garderobsdörren och steg ut, jag såg plötsligt hur han blev attackerad av barnen. När han låg där på golvet så började de kittla honom samtidigt som de skrattade ihjäl sig. Jag ställde mig bredvid och kunde inte hjälpa att fnissa med. Jag tyckte synd om Michael dock.
Han låg där, attackerad och kämpade för luft emellan skrattanfallen. Hur visste de att han var så kittlig? Jag kände att jag kanske borde rädda honom.
-"Kids! How about a movie? Is there any movie you would like to watch? We've got them all!" Sa jag, och fick uppmärksamheten. De jag läst för tidigare kom ut i hallen.
-"Do you got Peter pan?" Sa någon av de hoppfullt. Jag nickade.
-"NO! I want to watch a SCARY movie" Sa en annan samtidigt som någon mer höll med. Michael lyckades komma upp igen, hans hår var alldeles rufsigt och han såg helt utmattad ut. Barnen försökte enas om något de ville se, och det slutade med att vi skulle se "Pippi longstocking", Alltså Pippi långstrump. Ingen hade sett de förut, utom jag och Michael. (Vi såg den såklart på engelska). Barnen verkade i alla fall gilla det. Under filmens gång så kom barnens föräldrar och skulle hämta den. Så de vart många farväl under kvällen. Några av barnen somnade under filmen, och när deras föräldrar kom så ville vi inte väcka dem, så deras föräldrar bar dem till sina bilar.
Till slut var det bara jag och Michael kvar, och jag kände hur mina ögon började bli tunga. Innan jag somnade, hörde jag Michael viska lätt med mig.
-"I love you so, so much. And someday when we'll have our own children, You're going to become a great mother."
Jag log av hans ord. Men jag kände mig samtidigt lite panikartad. Jag, mamma... Jag var ju så ung. Jag var fortfarande... liten. Jag kan ju inte bli mamma?
Jag vaknade i sängen nästa morgon, nerbäddad men med samma kläder som igår. Michael måste ha burit hit mig. Jag hörde avlägset hur det spolades i duschen, och hur Michael sjöng. Jag log för mig själv och reste mig upp ur sängen. Jag drog på mig en morgonrock och tofflor, och gick ut till köket där jag rostade två brödskivor och gjorde i ordning. Jag tog en och började äta på, sedan gick jag till badrummets dörr och knackade på. Michael låste upp från insidan samtidigt som han började sjunga lite tystare.
Jag steg in, stängde dörren och satte mig på toalettlocket och tog en ny tugga.
-"Good morning, when did you wake up?" Frågade jag samtidigt som han stängde av duschen. Han var tydligen klar, för han steg ur duschen efter att ha virat en handuk runt sin höft.
-"Good morning lovely one. About an hour ago." Svarade han med ett lyckligt leende. Jag log tillbaka.
-"Why are you so happy today?" Frågade jag och fnissade till när han tog tag i en av mina fötter och konstigt nog, pussade på mina tår. Han låtsades tänka efter.
-"Because I'm with the most wonderful woman on earth, whom I'm going to marry. AND, another thing!" Sa han och skrattade lite lätt.
-"Tell me!" Bad jag. Han skakade bara på huvudet.
-"I'll tell you tonight. Now, jump into the shower, today's going to be a GREAT day. I just know for sure"
----------------------------------------------------------------------
Det slutar inte där. Eftersom jag liksom "spolade" fyra veckor i förra kapitlet, så kanske ni förstår att det var nyårsafton någon av de dagarna. Så DÄRFÖR kommer nu deras nyårsafton (hoppas ni inte blir förvirrade):
----------------------------------------------------------
Nyår, några veckor tidigare:
Klockan hade slagit 10, och jag stod inför spegeln. Jag hade en glittrig, svart klänning på mig. Michael kom in med någon slags kostym och solglasögon.
-"Michael, it's late... you won't be able to see if you wear those!" Sa jag och pekade på solglasögonen.
-"I guess you're right. But I like them so much." Sa han och log. Jag tog dem ifrån honom och satte dem på mig själv. Han flinade ännu mer.
-"You look kind of sexy in those, Maybe you should buy yourself a pair?" Sa han och kysste lätt mina läppar. Jag drog av dem.
-"Nah, I don't know. I don't wear sunglasses as much as you do. In fact, Nobody does" Sa jag och flinade tillbaka. Michael kollade på klockan.
-"Are you ready? We have to go now!" Sa han, jag nickade. Sedan lämnade vi Neverland... som faktiskt börjat bli klart.
Quincy Jones hade fixat ihop en nyårsfest där vi skulle vara, och träffa andra personer. Så det var dit vi åkte. När vi väl var framme (efter att ha blivit skjutsade) så märkte vi hur mycket kameror det var. Vi tog oss ur bilen, jag försökte se ner i marken och inte se in i kameror. Michael höll min hand och drog med mig över mattan. En vakt öppnade dörren till klubben där festen skulle hålla hus. Vi tog oss in och gick upp för en trappa. Vi gick igenom en korridor, och gick till entren till festen. Vi gick in, hög musik spelades och massor av kändisar och deras vänner minglade och dansade runt.Vi gick längre in och satte oss vid ett bord där vi började tala. Quincy Jones och Berry Gordy kom till vårat bord och började tala med oss. Vi skämtade och hade trevligt. Michael frågade plötsligt om jag ville ha en drink.
-"I know you don't drink usually, and you know i don't either. But It's new years eve" Sa han, jag log mot honom och nöp honom i kinden.
-"Okey, But ONLY one!"
Ungefär en timme och 55 minuter senare satt Michael och jag i varsin stol uppe på taket av byggnaden. Man kunde tydligen gå upp dit, och det var väldigt fint ute.
Det snöade lätt, vi satt i varsin jacka med stolarna så nära varandra vi kunde.
-"This year, 1983.. It will be OUR year. You and me against the world. Nothing can stop us" Sa Michael drömmande.
-"Yeah, it will. No matter what happens, We'll get through it. But that doesn't mean you get to cheat on me!" Sa jag och log. Michael skrockade lätt.
-"I promise, I won't. Unless you cheat on me" Sa han. Jag log mot honom och tog hans hand.
-"I won't"
Utsikten var helt fantastisk. Vi hade ett kyrktorn lite längre bort där flertal personer samlat sig runt. Vi bestämde oss för att vi skulle stanna här när klockan slog 12.
Så det gjorde vi. Vi pratade de sista minuterna, och hörde sedan hur folket nedanför började räkna ner.
-"Come here" Sa Michael och klappade i sitt knä. Jag drog av honom solglasögonen som han faktiskt tagit på sig i alla fall och satte mig i hans knä så att jag var vänd mot honom.
-"three" Sa jag.
-"Two" Sa han.
-"One" Sa jag.
Sedan brakade allt loss, fyrverkerierna, klockslagen, skriken och hurrandet. Mitt i allt det så viskade vi till varandra: "Happy new year". Sedan kysstes vi.
-"This year.... It's you, me and later, a baby Jackson" Sa Michael efter kyssen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kom ihåg att NYÅR var tidigare än det första, så det hände innan barnen var på besök.
Iaf, Kommentera, och Tack för att ni läste :D Love you!
Iaf, Kommentera, och Tack för att ni läste :D Love you!
The girl is mine (del 55)
Hejhej.... mitt skrivarprogram har varit riktigt elakt, och jag har inte haft skrivarlust...
men här är nästa kapitel. Förlåt för den dåliga uppdateringen.
Hoppas att det ska gå bättre nu.
------------------------------------------------------
Kapitel 55
Vi gick upp mot huset, det hade varit en lång dag. Det regnade ute, och det var iskallt.
-"Bubbles, please get off my back! You're strangeling me!" Klagade Michael och försökte få bort Bubbles grepp från sin hals. Det gick inte så bra, eftersom att han hade händerna fulla med väskor. Jag var ganska sur och jag frös. Jag ville upp till huset så fort som möjligt.
Michael ställde ner väskorna och lossade Bubbles grepp. Han satte ner Bubbles på marken. Bubbles såg ledsamt på honom, Michael visste inte hur han skulle reagera.
-"FINE, you can sit on my shoulders!" Sa han och bar upp Bubbles och satte honom på sina axlar. Bubbles tog tag runt Michaels huvud, så hans små händer täckte för Michaels ögon.
-"Great, Now I can't see!" Sa han. Jag började bli trött på detta, kanske överreagerade jag lite...
-"OH COMON! I'M FREEZING! Let's just GO INSIDE!" Sa jag irriterat och såg hur både Michael och Bubbles såg chockerat på mig.
Bubbles tog istället tag i Michaels hår, Michael fick ont, men sa inget. Vi gick den lilla biten upp till huset och sedan tog Michael upp nyckeln och låste upp.
De enda möblerna som fanns var i princip köksmöbler, toaletterna och vägguttag. Sedan fanns det en obäddad madrass med lakan i vårat sovrum också som vi skulle sova på tills vi skaffat alla möbler, eller åtminstone en säng. Vi kollade igenom alla rummen, och sedan gick jag för att bädda madrassen, och Michael skulle kolla om vi hade någon mat i köket. Jag fixade i ordning madrasserna samtidigt som Bubbles ryckte i mina ben. Michael kom upp, jonglerandes med clementiner.
-"This is all we got" Sa han och kastade en till mig. Jag fångade den. Vi satte oss på madrassen och Michael började skala en åt Bubbles.
Eftersom Bubbles inte visste hur man åt en clementin, så började han suga på den.
Vi alla somnade ungefär en timme efter...
4 veckor senare:
Michael gick nervöst fram och tillbaka på stället, jag själv satt i en fotölj med en bok.
Städerskan gick förbi, Michael greppade tag i hennes axlar så att hon nästan ramlade bakåt.
-"Do you know when they are coming? Is everything ready? Is the playroom cleaned?" Sa han. Hon såg vettskrämt på honom.
Hon var spansk, och kunde inte Engelska. Så hon tog sig bara ur hans grepp och gick vidare med tvätten.
-"Michael, Calm down!" Sa jag och skakade på huvudet. Plötsligt ringde det på porttelefonen och vi fick reda på att barnen var här.
Efter att Neverland öppnat och var klart, så hade Michael öppnat en ny organisation som skulle hjälpa barn som behövde stöd.
En gång i månaden skulle Neverland vara öppet för alla barn som var antingen sjuka, hade det dåligt hemma eller bara behövde kärlek.
Detta var första gången, och anledningen till att Michael var så nervös... var för att han var rädd för att de inte skulle gilla honom.
Han kände sig alltid som en av dem när han umgicks med barn, men enda sedan vi börjat snacka om att skaffa egna barn... så kunde han inte
hjälpa att se allt från en pappas ögon. Jag lyckades hålla mig någorlunda lugn. Men själv var jag också nervös. Michael skulle säkert vara den roliga
och coola personen. Och dessutom var ju alla ett fan av honom. Jag skulle nog få sitta där och... se på. Ja la ifrån mig min bok och reste mig.
Jag visste att Michael ville ha barn så snart som möjligt... det var jag som inte var redo.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 55
Vi gick upp mot huset, det hade varit en lång dag. Det regnade ute, och det var iskallt.
-"Bubbles, please get off my back! You're strangeling me!" Klagade Michael och försökte få bort Bubbles grepp från sin hals. Det gick inte så bra, eftersom att han hade händerna fulla med väskor. Jag var ganska sur och jag frös. Jag ville upp till huset så fort som möjligt.
Michael ställde ner väskorna och lossade Bubbles grepp. Han satte ner Bubbles på marken. Bubbles såg ledsamt på honom, Michael visste inte hur han skulle reagera.
-"FINE, you can sit on my shoulders!" Sa han och bar upp Bubbles och satte honom på sina axlar. Bubbles tog tag runt Michaels huvud, så hans små händer täckte för Michaels ögon.
-"Great, Now I can't see!" Sa han. Jag började bli trött på detta, kanske överreagerade jag lite...
-"OH COMON! I'M FREEZING! Let's just GO INSIDE!" Sa jag irriterat och såg hur både Michael och Bubbles såg chockerat på mig.
Bubbles tog istället tag i Michaels hår, Michael fick ont, men sa inget. Vi gick den lilla biten upp till huset och sedan tog Michael upp nyckeln och låste upp.
De enda möblerna som fanns var i princip köksmöbler, toaletterna och vägguttag. Sedan fanns det en obäddad madrass med lakan i vårat sovrum också som vi skulle sova på tills vi skaffat alla möbler, eller åtminstone en säng. Vi kollade igenom alla rummen, och sedan gick jag för att bädda madrassen, och Michael skulle kolla om vi hade någon mat i köket. Jag fixade i ordning madrasserna samtidigt som Bubbles ryckte i mina ben. Michael kom upp, jonglerandes med clementiner.
-"This is all we got" Sa han och kastade en till mig. Jag fångade den. Vi satte oss på madrassen och Michael började skala en åt Bubbles.
Eftersom Bubbles inte visste hur man åt en clementin, så började han suga på den.
Vi alla somnade ungefär en timme efter...
4 veckor senare:
Michael gick nervöst fram och tillbaka på stället, jag själv satt i en fotölj med en bok.
Städerskan gick förbi, Michael greppade tag i hennes axlar så att hon nästan ramlade bakåt.
-"Do you know when they are coming? Is everything ready? Is the playroom cleaned?" Sa han. Hon såg vettskrämt på honom.
Hon var spansk, och kunde inte Engelska. Så hon tog sig bara ur hans grepp och gick vidare med tvätten.
-"Michael, Calm down!" Sa jag och skakade på huvudet. Plötsligt ringde det på porttelefonen och vi fick reda på att barnen var här.
Efter att Neverland öppnat och var klart, så hade Michael öppnat en ny organisation som skulle hjälpa barn som behövde stöd.
En gång i månaden skulle Neverland vara öppet för alla barn som var antingen sjuka, hade det dåligt hemma eller bara behövde kärlek.
Detta var första gången, och anledningen till att Michael var så nervös... var för att han var rädd för att de inte skulle gilla honom.
Han kände sig alltid som en av dem när han umgicks med barn, men enda sedan vi börjat snacka om att skaffa egna barn... så kunde han inte
hjälpa att se allt från en pappas ögon. Jag lyckades hålla mig någorlunda lugn. Men själv var jag också nervös. Michael skulle säkert vara den roliga
och coola personen. Och dessutom var ju alla ett fan av honom. Jag skulle nog få sitta där och... se på. Ja la ifrån mig min bok och reste mig.
Jag visste att Michael ville ha barn så snart som möjligt... det var jag som inte var redo.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Vet att kapitlet var kort, nästa blir nog bättre :D Kommentera <3
The girl is mine (del 54)
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 54
*En vecka senare*
Jag satt och fyllde i papper, Nu hade jag bestämt mig för att söka in till arbetsförmedlingen. Jag satt i Jackson- Huset i arbetsrummet och tänkte.
Michael kom in i dörröppningen. Det fick mig att le.
-"Hello my Fiance" Sa jag och såg hur han också sken upp i ett leende. Han gick fram till mig och tog upp min hand, där satt en speciell ring. En ring jag fick av honom för en vecka sedan. Han kysste min hand och sedan kysste han mig på munnen.
-"I love you. But I came here to tell you that I'm going to that animal orphanage now. And when I'm back, we will have a Baby Rat in our little family."
Michael hade ju berättat för mig om Ben, och att han ville ha en råtta som liknade honom. Som skulle vara döpt efter honom. Och istället för att beställa en råtta som inte var född, skulle han åka iväg och kolla på råttbebisar på något slags hem för övergivna djur som de säljer. Och säljs de inte inom en viss period, så kommer de att bli dödade eller sålda vidare till försöksinstitut. Om vi fick välja hade vi tagit med alla djur som fanns där. Men det skulle bli lite svårt.
-"Do you want me to come with you?" frågade jag honom. Han skakade på huvudet. "It's ok, you need to stay here and fill out these forms" Sa han och pekade på papprerna. Jag nickade åt honom och sa "I guess you're right". Han gav mig en puss på kinden och sa farväl, jag sa hejdå tillbaka. Sedan gick han ut ur rummet.
Okej, tillbaka till papprerna. Min blick fästes på ringen igen, den var så vacker. Jag kommer ihåg mitt tårfyllda "Yes". Jag tänkte på kramen och kyssen efteråt, hur han hade satt på mig ringen, och hur han senare berättat att rummet vi var i var framtida teater. Och stället vi var på då var Neverland. Neverland var inte färdigt, men det var inte långt kvar innan det var det. Tänk... där skulle vi bo. Mr och Mrs. Jackson och så råttan Ben.
Jag återgick till papprerna.
Senare, hos Michael:
-"RATS? hahaha! No, we don't have any RATS! You have to pre-order if you want a rat." Sa en kille där de gick i hallen, fylld med burar av stackars djur.
Michael såg sig smärtsamt omkring, han kunde inte tolerera detta. Det var hemskt att de inte fick vandra fritt.
-"Why do you squeeze them into so small cages?" Sa Michael och fäste blicken på en sköldpadda som inte hade plats att nå sin mat.
-"They're all going to die, so why bother?" Sa gubben och hyschade åt en hund som skällde.
Michael fick panik åt hur allt såg ut, han kunde inte bara strunta i det.
-"You know what? I want to buy them all" Sa han och såg sig omkring. Gubben tappade cigaretten som han haft i munnen.
-"ALL of these animals? Are you sure?" Sa han och kippade efter andan. Michael såg sig omkring igen. Han nickade. "Definitly".
Michaels ögon fastnade på en liten schimpans som satt i en bur och såg tillbaka på Michael. Han var liten, inte alls gammal. Och han satt och sög på sin egen tumme.
Michael klev långsamt fram till buren, hukade sig och såg på schimpansen. Schimpansen sträckte ut sin ena hand mot Michael, igenom buren. Michael tog tag i handen lite lätt och log mot schimpansen.
-"What's his name?" Sa Michael och vände sig mot gubben som hade gett Michael rundturen.
-"I think it's 502-4968. He was at a zoo, which closed down. He lost his family and friends, and got sent here. He has a high intelligence. It's his last day here. If you won't buy him now,... well, I think you can guess what happens" Sa han. Michael såg schimpansen i ögonen.
Senare, tillbaka till Sandra:
Vi satt och åt i köket, alla utom Michael. Eftersom han fortfarande var kvar och kollade på råttor. Men så plötsligt så hörde vi hur det smällde till i ytterdörren.
Han var tillbaka! Jag reste mig upp och gick till hallen. Jag möttes av honom och en liten apa som han hade i famnen. Jag visste inte hur jag skulle reagera.
-"Is that Ben?" Sa jag, och kände mig genast dum i huvudet. Det kunde väl vem som helst se att det inte var "Ben", det var ingen råtta precis.
-"Come with me outside" Viskade Michael och öppnade ytterdörren. Vi gick ut och stängde den bakom oss. Det var iskallt ute.
-"Sandra This is Bubbles." Sa han och kramade om den lille apan. Han berättade för mig vad som hänt på det där hemmet. Att han köpt alla djuren och skulle ge bort dem till där de hörde hemma. Till deras naturliga miljöer. Men att Bubbles inte hade något riktigt ställe att ta vägen. Han var så liten, skulle han komma ensam tillbaka där han hörde hemma så skulle han inte kunna överleva på egen hand. Så han skulle bo med oss. Jag tyckte det var supergulligt det Michael hade gjort, men var väldigt nervös.
Bubbles var ju som en bebis, och vi var ju tvungna att ta väl hand om honom. Hur skulle det gå? Vi gick inomhus efter att jag hälsat väl på Bubbles.
Vi möttes av Jackie i hallen, som precis skulle gå ut och se vart vi tog vägen. Hans ögon spärrades upp mot Bubbles.
-"HEY EVERYBODY, MICHAEL BROUGHT A MONKEY!" ropade han och flämtade till. Jermaine, Tito och Randy gick in i hallen och såg Bubbles. De började skratta.
-"Is this a joke? What's he doin' here Michael?" Sa Jermaine. "Michael did NOT bring a monkey, now stop fooling around" Hörde vi Katherine, sedan klev även hon in i hallen. Och plötsligt stod hela familjen där. Bubbles såg lite skräckslaget på den halv chockade familjen och de fyra bröderna som skrattade.
-"He's our new family member. He's going to live with us" Sa Michael och log mot Bubbles. Bubbles la sin hand på Michaels kind.
-"But Honey, A monkey can't live HERE, It's too small... He needs his own..." Började Katherine. Men Michael avbröt.
-"He's not going to. Cause Sandra and I are moving. Next week."
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 54
*En vecka senare*
Jag satt och fyllde i papper, Nu hade jag bestämt mig för att söka in till arbetsförmedlingen. Jag satt i Jackson- Huset i arbetsrummet och tänkte.
Michael kom in i dörröppningen. Det fick mig att le.
-"Hello my Fiance" Sa jag och såg hur han också sken upp i ett leende. Han gick fram till mig och tog upp min hand, där satt en speciell ring. En ring jag fick av honom för en vecka sedan. Han kysste min hand och sedan kysste han mig på munnen.
-"I love you. But I came here to tell you that I'm going to that animal orphanage now. And when I'm back, we will have a Baby Rat in our little family."
Michael hade ju berättat för mig om Ben, och att han ville ha en råtta som liknade honom. Som skulle vara döpt efter honom. Och istället för att beställa en råtta som inte var född, skulle han åka iväg och kolla på råttbebisar på något slags hem för övergivna djur som de säljer. Och säljs de inte inom en viss period, så kommer de att bli dödade eller sålda vidare till försöksinstitut. Om vi fick välja hade vi tagit med alla djur som fanns där. Men det skulle bli lite svårt.
-"Do you want me to come with you?" frågade jag honom. Han skakade på huvudet. "It's ok, you need to stay here and fill out these forms" Sa han och pekade på papprerna. Jag nickade åt honom och sa "I guess you're right". Han gav mig en puss på kinden och sa farväl, jag sa hejdå tillbaka. Sedan gick han ut ur rummet.
Okej, tillbaka till papprerna. Min blick fästes på ringen igen, den var så vacker. Jag kommer ihåg mitt tårfyllda "Yes". Jag tänkte på kramen och kyssen efteråt, hur han hade satt på mig ringen, och hur han senare berättat att rummet vi var i var framtida teater. Och stället vi var på då var Neverland. Neverland var inte färdigt, men det var inte långt kvar innan det var det. Tänk... där skulle vi bo. Mr och Mrs. Jackson och så råttan Ben.
Jag återgick till papprerna.
Senare, hos Michael:
-"RATS? hahaha! No, we don't have any RATS! You have to pre-order if you want a rat." Sa en kille där de gick i hallen, fylld med burar av stackars djur.
Michael såg sig smärtsamt omkring, han kunde inte tolerera detta. Det var hemskt att de inte fick vandra fritt.
-"Why do you squeeze them into so small cages?" Sa Michael och fäste blicken på en sköldpadda som inte hade plats att nå sin mat.
-"They're all going to die, so why bother?" Sa gubben och hyschade åt en hund som skällde.
Michael fick panik åt hur allt såg ut, han kunde inte bara strunta i det.
-"You know what? I want to buy them all" Sa han och såg sig omkring. Gubben tappade cigaretten som han haft i munnen.
-"ALL of these animals? Are you sure?" Sa han och kippade efter andan. Michael såg sig omkring igen. Han nickade. "Definitly".
Michaels ögon fastnade på en liten schimpans som satt i en bur och såg tillbaka på Michael. Han var liten, inte alls gammal. Och han satt och sög på sin egen tumme.
Michael klev långsamt fram till buren, hukade sig och såg på schimpansen. Schimpansen sträckte ut sin ena hand mot Michael, igenom buren. Michael tog tag i handen lite lätt och log mot schimpansen.
-"What's his name?" Sa Michael och vände sig mot gubben som hade gett Michael rundturen.
-"I think it's 502-4968. He was at a zoo, which closed down. He lost his family and friends, and got sent here. He has a high intelligence. It's his last day here. If you won't buy him now,... well, I think you can guess what happens" Sa han. Michael såg schimpansen i ögonen.
Senare, tillbaka till Sandra:
Vi satt och åt i köket, alla utom Michael. Eftersom han fortfarande var kvar och kollade på råttor. Men så plötsligt så hörde vi hur det smällde till i ytterdörren.
Han var tillbaka! Jag reste mig upp och gick till hallen. Jag möttes av honom och en liten apa som han hade i famnen. Jag visste inte hur jag skulle reagera.
-"Is that Ben?" Sa jag, och kände mig genast dum i huvudet. Det kunde väl vem som helst se att det inte var "Ben", det var ingen råtta precis.
-"Come with me outside" Viskade Michael och öppnade ytterdörren. Vi gick ut och stängde den bakom oss. Det var iskallt ute.
-"Sandra This is Bubbles." Sa han och kramade om den lille apan. Han berättade för mig vad som hänt på det där hemmet. Att han köpt alla djuren och skulle ge bort dem till där de hörde hemma. Till deras naturliga miljöer. Men att Bubbles inte hade något riktigt ställe att ta vägen. Han var så liten, skulle han komma ensam tillbaka där han hörde hemma så skulle han inte kunna överleva på egen hand. Så han skulle bo med oss. Jag tyckte det var supergulligt det Michael hade gjort, men var väldigt nervös.
Bubbles var ju som en bebis, och vi var ju tvungna att ta väl hand om honom. Hur skulle det gå? Vi gick inomhus efter att jag hälsat väl på Bubbles.
Vi möttes av Jackie i hallen, som precis skulle gå ut och se vart vi tog vägen. Hans ögon spärrades upp mot Bubbles.
-"HEY EVERYBODY, MICHAEL BROUGHT A MONKEY!" ropade han och flämtade till. Jermaine, Tito och Randy gick in i hallen och såg Bubbles. De började skratta.
-"Is this a joke? What's he doin' here Michael?" Sa Jermaine. "Michael did NOT bring a monkey, now stop fooling around" Hörde vi Katherine, sedan klev även hon in i hallen. Och plötsligt stod hela familjen där. Bubbles såg lite skräckslaget på den halv chockade familjen och de fyra bröderna som skrattade.
-"He's our new family member. He's going to live with us" Sa Michael och log mot Bubbles. Bubbles la sin hand på Michaels kind.
-"But Honey, A monkey can't live HERE, It's too small... He needs his own..." Började Katherine. Men Michael avbröt.
-"He's not going to. Cause Sandra and I are moving. Next week."
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
För er som inte förstod... hon sa "Ja" när han friade. xD
Kommentera :)
B.t.w Jag vet att Michael inte skaffade Bubbles förräns mycket senare, och han flyttade inte till Neverland förrän runt "Bad" och att han skaffade Bubbles från en cancerklinik. Men detta är en novell, så allt är inte verklighetsbaserat. Här är en bild på Michael och Bubbles:
mwihihihihi :D <3
The girl is mine (del 53)
Okej, känner att jag borde förbättra det här med uppdateringen. Men jag måste skriva, eftersom att jag är på samma kapitel som er nu i skrivningen OCH jag håller på med flera noveller. Så det är svårare än man tror.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 53
Veckan ut så bodde jag och Michael hos Mira, och mamma och pappa tog in på hotell.
Dagen innan julafton (23 December) så stod alla utradade utanför Miras hus... det här funkade inte längre.
Hur kunde vi trott, att efter thriller så skulle vi kunna vara ifred? Dessutom utan livvakter.
-"We have to go home" Förklarade Michael, och jag nickade. Vi ville ju låta Mira vara, och mamma och pappa skulle kunna flytta hem igen.
Detta betydde, att det inte skulle bli någon jul i år. Michael firade den inte, och jag kände ingen i USA. Iallafall ingen som jag var
nära nog att fira jul med. Jag suckade missnöjt. Julen, som var den bästa högtiden på året. Då alla gav presenter och firade
både kärleken och att Jesus fyllde år. Då alla samlades, åt god mat, klädde sig fint och skrattade. Det skulle inte bli något med det.
Men jag hade Michael, och det fick väl vara jul för mig. Att få vara med honom. Det hade jag inget emot, men det var lite synd.
Så natten till julafton, så satt jag och Michael på ett flygplan mot Kalifornien. Jag satt lutad mot hans axel och halvsov.
-"Are you sleeping?" viskade han och strök mig över håret.
-"You have to know, I'm very very sorry it got this way" Sa han och kysste mig på huvudet. Jag vaknade till lite långsamt och såg på honom. Jag mötte hans läppar.
-"No, really... it's ok" Sa jag och log.
-"No it's not! I mean i took CHRISTMAS from you! I've heard about christmas, and it sounds great..." Sa han och såg in i mina ögon.
-"Michael, really! It's not your fault. I'm okay with it"
-"I can tell you're not, but atleast now you know that i'm sorry". Jag kysste honom på kinden och vilade huvudet mot hans axel igen. Denna gången somnade jag helt.
*några timmar senare*
-"Honey, We're here" Hörde jag Michael säga. Jag vaknade upp och sträckte lite på benen.
-"Already?" Jag spände loss mig från sätet och reste mig upp, tog min väska och Michaels hand. Sedan gick vi mot dörren av planet.
-"Don't forget sunglasses" Sa Michael och gav mig ett par. Utan dem, kunde man bli blind från blixtarna på kamerorna. Han tog på sig sina egna, sedan så öppnades dörren och långsamt gick vi ner för en trappa. Vi möttes av tusentals människor. Jag började bli van med dessa folkmassor nu. Vi klev in i bilen.
-"I told you on the phone" Sa Michael lurigt till chaffören. Jag såg på Michael. Vad nu? Han tog upp något ur en väska, en ögonbindel.
-"I have surprise, so put this on" Sa han och gav den till mig. Jag såg förvånat på mig, vad nu? Vad för överaskning? Iallafall så tog jag på mig ögonbindel, jag såg absolut ingenting. Nu kunde jag bara höra bilen åka, Michael höll i min hand för att visa att han var där. Vi skulle inte hem till Jackson- huset... eller hur?
Jag började känna mig yr efter ett tag, jag mådde illa. Är vi inte framme snart? Jag lyckades hålla mig från att spy hela vägen, då jag hörde bilen stanna.
Michael ledde med sin hand ut mig ur bilen. Stängde bildörren och sedan så tog han tag kring mina axlar bakifrån och pushade mig lätt frammåt och styrde mig. Vi gick en bit, och jag kunde inte sluta tänka på alternativa ställen han tog mig till. OM det var en scen, då...
-"Ok, you can take the blindfool off... look" Hörde jag Michaels röst. De orden... äntligen! Jag tog av mig ögonbindeln och såg att jag stod i ett halvmörkt rum, upplyst av tända stearinljus. Jag vände mig runt om och såg mig omkring, och bara sådär... så var Michael borta! Jag vände mig om igen. Och helt plötsligt, så stod han framför mig.
-"How did you..?" Frågade jag, men han avbröt mig.
-"That's not important... Sandra. I need to ask you something". Han tog mina händer, och studerade dem i sina för en stund. Jag såg frågande på honom.
-"wow... I'm really nervous..." Sa han och försökte andas lugnt. Han bet sig i underläppen och stängde ögonen, sedan kollade han upp på mig med ett blygt leende.
-"Sandra... you make me the happiest man on this earth, every secound of the day. Everytime I see you, I just know... you are the love of my life." Sa han och vände bort blicken. När han kollade tillbaka på mig, med tårar i ögonen. I de sekunderna kunde jag inte tänka, jag kände mig helt tom. Allt som hördes var hans röst, och mitt hjärta som slog. Det slog för honom. Men jag kunde inte förstå vad han höll på med.
-"I'm going to make this short... because I'm going to start cry... and..." Sa han. Jag avbröt.
-"Michael... I love you" Jag försökte vara stödjande, jag sökte efter hans ögonkontakt. Och när jag fann den... fick jag också tårar i ögonen. Jag tog min ena hand och försökte få bort dem.
-"I love you the most, And that's why i'm doing this" Sa han. Sedan, samtidigt som han höll tag i mina händer, gick han ner på ett knä.
-"I want to make you as happy as I can. And I don't care what it takes. I'm going to be there. I want to see you walk down the aisle, I want us to have children, grow old togheter and I want you to be mine... forever." Han släppte mina händer, tog något ur sin bakficka. Jag kippade efter andan.
-"Sandra Olofsson, Will you marry me?"
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 53
Veckan ut så bodde jag och Michael hos Mira, och mamma och pappa tog in på hotell.
Dagen innan julafton (23 December) så stod alla utradade utanför Miras hus... det här funkade inte längre.
Hur kunde vi trott, att efter thriller så skulle vi kunna vara ifred? Dessutom utan livvakter.
-"We have to go home" Förklarade Michael, och jag nickade. Vi ville ju låta Mira vara, och mamma och pappa skulle kunna flytta hem igen.
Detta betydde, att det inte skulle bli någon jul i år. Michael firade den inte, och jag kände ingen i USA. Iallafall ingen som jag var
nära nog att fira jul med. Jag suckade missnöjt. Julen, som var den bästa högtiden på året. Då alla gav presenter och firade
både kärleken och att Jesus fyllde år. Då alla samlades, åt god mat, klädde sig fint och skrattade. Det skulle inte bli något med det.
Men jag hade Michael, och det fick väl vara jul för mig. Att få vara med honom. Det hade jag inget emot, men det var lite synd.
Så natten till julafton, så satt jag och Michael på ett flygplan mot Kalifornien. Jag satt lutad mot hans axel och halvsov.
-"Are you sleeping?" viskade han och strök mig över håret.
-"You have to know, I'm very very sorry it got this way" Sa han och kysste mig på huvudet. Jag vaknade till lite långsamt och såg på honom. Jag mötte hans läppar.
-"No, really... it's ok" Sa jag och log.
-"No it's not! I mean i took CHRISTMAS from you! I've heard about christmas, and it sounds great..." Sa han och såg in i mina ögon.
-"Michael, really! It's not your fault. I'm okay with it"
-"I can tell you're not, but atleast now you know that i'm sorry". Jag kysste honom på kinden och vilade huvudet mot hans axel igen. Denna gången somnade jag helt.
*några timmar senare*
-"Honey, We're here" Hörde jag Michael säga. Jag vaknade upp och sträckte lite på benen.
-"Already?" Jag spände loss mig från sätet och reste mig upp, tog min väska och Michaels hand. Sedan gick vi mot dörren av planet.
-"Don't forget sunglasses" Sa Michael och gav mig ett par. Utan dem, kunde man bli blind från blixtarna på kamerorna. Han tog på sig sina egna, sedan så öppnades dörren och långsamt gick vi ner för en trappa. Vi möttes av tusentals människor. Jag började bli van med dessa folkmassor nu. Vi klev in i bilen.
-"I told you on the phone" Sa Michael lurigt till chaffören. Jag såg på Michael. Vad nu? Han tog upp något ur en väska, en ögonbindel.
-"I have surprise, so put this on" Sa han och gav den till mig. Jag såg förvånat på mig, vad nu? Vad för överaskning? Iallafall så tog jag på mig ögonbindel, jag såg absolut ingenting. Nu kunde jag bara höra bilen åka, Michael höll i min hand för att visa att han var där. Vi skulle inte hem till Jackson- huset... eller hur?
Jag började känna mig yr efter ett tag, jag mådde illa. Är vi inte framme snart? Jag lyckades hålla mig från att spy hela vägen, då jag hörde bilen stanna.
Michael ledde med sin hand ut mig ur bilen. Stängde bildörren och sedan så tog han tag kring mina axlar bakifrån och pushade mig lätt frammåt och styrde mig. Vi gick en bit, och jag kunde inte sluta tänka på alternativa ställen han tog mig till. OM det var en scen, då...
-"Ok, you can take the blindfool off... look" Hörde jag Michaels röst. De orden... äntligen! Jag tog av mig ögonbindeln och såg att jag stod i ett halvmörkt rum, upplyst av tända stearinljus. Jag vände mig runt om och såg mig omkring, och bara sådär... så var Michael borta! Jag vände mig om igen. Och helt plötsligt, så stod han framför mig.
-"How did you..?" Frågade jag, men han avbröt mig.
-"That's not important... Sandra. I need to ask you something". Han tog mina händer, och studerade dem i sina för en stund. Jag såg frågande på honom.
-"wow... I'm really nervous..." Sa han och försökte andas lugnt. Han bet sig i underläppen och stängde ögonen, sedan kollade han upp på mig med ett blygt leende.
-"Sandra... you make me the happiest man on this earth, every secound of the day. Everytime I see you, I just know... you are the love of my life." Sa han och vände bort blicken. När han kollade tillbaka på mig, med tårar i ögonen. I de sekunderna kunde jag inte tänka, jag kände mig helt tom. Allt som hördes var hans röst, och mitt hjärta som slog. Det slog för honom. Men jag kunde inte förstå vad han höll på med.
-"I'm going to make this short... because I'm going to start cry... and..." Sa han. Jag avbröt.
-"Michael... I love you" Jag försökte vara stödjande, jag sökte efter hans ögonkontakt. Och när jag fann den... fick jag också tårar i ögonen. Jag tog min ena hand och försökte få bort dem.
-"I love you the most, And that's why i'm doing this" Sa han. Sedan, samtidigt som han höll tag i mina händer, gick han ner på ett knä.
-"I want to make you as happy as I can. And I don't care what it takes. I'm going to be there. I want to see you walk down the aisle, I want us to have children, grow old togheter and I want you to be mine... forever." Han släppte mina händer, tog något ur sin bakficka. Jag kippade efter andan.
-"Sandra Olofsson, Will you marry me?"
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
DADADAAAAAAAAAA! Vad tror ni hon svarar? Kommentera vad ni vill att hon ska svara xD
The girl is mine (del 52)
Soooorry för dålig uppdatering, men här är kapitel 52! :)
-------------------------------------------------------------------------
Kapitel 52
*Sandras perspektiv:*
Miras pojkvän var blond och hade klarblåa ögon. Han hette Markus och hade nyss flyttat hit.
Han blev ganska chockad att han fick träffa Michael Jackson, men han var ganska cool med det iallafall.
Hela sjön var tom, det var bara vi där. Och det var väldigt tur. Annars hade Michael fått klätt ut sig. Och de ända utklädningskläderna vi hade hemma var en rosa kanindräkt som pappa haft på Halloween för 2 år sedan. Den dagen hade han gått ut och sagt bus eller godis, när han kom hem igen hade en livrädd tant sparkat honom i skrevet.
Michael knöt på sig pappas skridskor och ställde sig sedan vinglit upp.
- I've never went skating before... sa han oroligt.
- That's ok! I'll teach you! Sa jag och log mot honom. Han började le han med. Jag tog hans händer och tillsammas tog vi oss ut på isen. Jag ställde mig baklänges och förde honom lite längre ut på isen. Det var länge sedan jag gjorde detta, men jag kom ihåg ganska mycket.
- You're doin' fine! Sa jag. Han höjde ett ögonbryn.
- So how do move my feet to move forward? frågade han. Jag släppte hans händer och visade honom lite långsamt. Han provade själv, och faktiskt så gick det bra!
Jag visade honom hur man stannade och svängde, och han ramlade inte! Och till slut så rörde han sig framåt ganska snabbt. Vi åkte runt sjön, hand i hand och det gick bra! Markus och Mira ropade på oss att komma och dricka varm choklad. Vi åkte dit och satte oss bredvid dem. Men idag hade Michael inte tänkt bränna sig. Så vi väntade noga tills den svalnat ordentligt. Markus drack upp fort så han gick upp på isen igen. Han åkte ultra-mega- super fort och gjorde tricks på isen.
- He's a hockey pro... sa Mira stolt och drack upp sin choklad. Sedan gick hon också upp på isen. Michael och jag hade inte släppt varandras händer än, och tillsammans såg vi de andra åkte runt på isen och skratta. Plötsligt hörde vi steg bakom oss.
- Men herregud! Det är ju Sandra och Michael! hördes en välkänd röst. Vi båda kollade bakom oss. Där stod 3 tjejer som gått i min klass. 3 av de tjejerna som flörtat med Michael när han var på min skola över en dag.
- Michael, you never said goodbye! Sa en av de. Han kollade på dem med en blick som sa "do i know you?".
- Sandra vi har hört mycket om dig i tidningen."Svenska Sandra olofsson, gravid med Michael Jacksons barn. Svenska Sandra olofsson, gått in i ett träd. Svenska Sandra olofsson, gjort slut med Michael Jackson. Svenska Sandra olofsson, tillsammans med Michael Jackson". Sa Jessika. Michael förstod inte det dom sa, allt han förstod var våra namn.
- Nåväl, vi ska inte störa kärleksparet! Michael, i love your new album! Sa Jessika igen.
- Thank you... sa han lite tveksamt. Tjejerna gick iväg, men jag visste att de hade något på gång. Vi stannade i ungefär en och en halv timme till, sedan började det bli mörkt och det var bäst om vi gick hem. Mira och Markus följde oss en bit, sedan svängde de av mot Mira's hus. Vi sa hejdå och bestämde att vi kunde mötas imorgon. Michael och jag hade fortfarande inte släppt varandras händer mer än 10 sekunder, vi hade skridskorna slängde över våra axlar och vi gick tillsammans mot huset. En bit ifrån, så började vi höra röster, skrik och klickande.
- What's that noise? frågade Michael och stannade upp.
- I don't know... svarade jag. Vi gick närmare. Och plötsligt såg vi det. En ENORM folkmassa hade samlats utanför mitt hus. De stod över hela trädgården och utanför grinden och knäppte bilder. De bultade på dörren. Jag visste direkt vem som gjort detta. eftersom personerna stod och blev intervjuade.
- Michael var på våran skola en gång, tja och då kan jag avslöja att jag och han hade en liten affär ihop... mer säger jag inte om den gången! Sa Jessika och log in i kameran. Det här kunde jag bara inte gå med på. Jag ville gå dit och bara slå henne... men jag visste att det inte skulle gå.
- DÄR ÄR DOM JU! skrek någon, och plötsligt var alla blickar på oss.
- Run... flämtade Michael. Jag höll hårt i hans hand. Vi backade när de kom närmare, och när vi försvunnit runt ett hörn började vi springa så fort vi kunde.
- Where are we going? sa Michael.
- Mira! Svarade jag och vi kände hur paparazzis kom närmare och närmare.
- This is crazy! sa jag. Vi nådde Miras hus, och bultade så hårt vi kunde på dörren. Miras mamma öppnade. Utan att hälsa drog jag med mig Michael in.
- Hej Sandra! Och hej... MICHAEL JACKSON! sa hon och blev helt förstenad.
- Förlåt att vi bara kommer inspringande Mrs. Olsson, men vi är jagade... sa jag.
- Jaa-haa.... men... welcome.... Mira is at her room.... Sa hon, helt i chock.
- Tack så mycket Mrs. Olsson. Sa jag och vi tog av oss ytterkläderna och gick upp till Miras rum på övervåningen. Vi knackade på.
- VAD ÄR DET MAMMA? hörde vi henne ropa. Jag öppnade dörren till hennes rum. Markus hade tydligen gått hem, Mira satt vi datorn.
- Mira, we got a problem.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 52
*Sandras perspektiv:*
Miras pojkvän var blond och hade klarblåa ögon. Han hette Markus och hade nyss flyttat hit.
Han blev ganska chockad att han fick träffa Michael Jackson, men han var ganska cool med det iallafall.
Hela sjön var tom, det var bara vi där. Och det var väldigt tur. Annars hade Michael fått klätt ut sig. Och de ända utklädningskläderna vi hade hemma var en rosa kanindräkt som pappa haft på Halloween för 2 år sedan. Den dagen hade han gått ut och sagt bus eller godis, när han kom hem igen hade en livrädd tant sparkat honom i skrevet.
Michael knöt på sig pappas skridskor och ställde sig sedan vinglit upp.
- I've never went skating before... sa han oroligt.
- That's ok! I'll teach you! Sa jag och log mot honom. Han började le han med. Jag tog hans händer och tillsammas tog vi oss ut på isen. Jag ställde mig baklänges och förde honom lite längre ut på isen. Det var länge sedan jag gjorde detta, men jag kom ihåg ganska mycket.
- You're doin' fine! Sa jag. Han höjde ett ögonbryn.
- So how do move my feet to move forward? frågade han. Jag släppte hans händer och visade honom lite långsamt. Han provade själv, och faktiskt så gick det bra!
Jag visade honom hur man stannade och svängde, och han ramlade inte! Och till slut så rörde han sig framåt ganska snabbt. Vi åkte runt sjön, hand i hand och det gick bra! Markus och Mira ropade på oss att komma och dricka varm choklad. Vi åkte dit och satte oss bredvid dem. Men idag hade Michael inte tänkt bränna sig. Så vi väntade noga tills den svalnat ordentligt. Markus drack upp fort så han gick upp på isen igen. Han åkte ultra-mega- super fort och gjorde tricks på isen.
- He's a hockey pro... sa Mira stolt och drack upp sin choklad. Sedan gick hon också upp på isen. Michael och jag hade inte släppt varandras händer än, och tillsammans såg vi de andra åkte runt på isen och skratta. Plötsligt hörde vi steg bakom oss.
- Men herregud! Det är ju Sandra och Michael! hördes en välkänd röst. Vi båda kollade bakom oss. Där stod 3 tjejer som gått i min klass. 3 av de tjejerna som flörtat med Michael när han var på min skola över en dag.
- Michael, you never said goodbye! Sa en av de. Han kollade på dem med en blick som sa "do i know you?".
- Sandra vi har hört mycket om dig i tidningen."Svenska Sandra olofsson, gravid med Michael Jacksons barn. Svenska Sandra olofsson, gått in i ett träd. Svenska Sandra olofsson, gjort slut med Michael Jackson. Svenska Sandra olofsson, tillsammans med Michael Jackson". Sa Jessika. Michael förstod inte det dom sa, allt han förstod var våra namn.
- Nåväl, vi ska inte störa kärleksparet! Michael, i love your new album! Sa Jessika igen.
- Thank you... sa han lite tveksamt. Tjejerna gick iväg, men jag visste att de hade något på gång. Vi stannade i ungefär en och en halv timme till, sedan började det bli mörkt och det var bäst om vi gick hem. Mira och Markus följde oss en bit, sedan svängde de av mot Mira's hus. Vi sa hejdå och bestämde att vi kunde mötas imorgon. Michael och jag hade fortfarande inte släppt varandras händer mer än 10 sekunder, vi hade skridskorna slängde över våra axlar och vi gick tillsammans mot huset. En bit ifrån, så började vi höra röster, skrik och klickande.
- What's that noise? frågade Michael och stannade upp.
- I don't know... svarade jag. Vi gick närmare. Och plötsligt såg vi det. En ENORM folkmassa hade samlats utanför mitt hus. De stod över hela trädgården och utanför grinden och knäppte bilder. De bultade på dörren. Jag visste direkt vem som gjort detta. eftersom personerna stod och blev intervjuade.
- Michael var på våran skola en gång, tja och då kan jag avslöja att jag och han hade en liten affär ihop... mer säger jag inte om den gången! Sa Jessika och log in i kameran. Det här kunde jag bara inte gå med på. Jag ville gå dit och bara slå henne... men jag visste att det inte skulle gå.
- DÄR ÄR DOM JU! skrek någon, och plötsligt var alla blickar på oss.
- Run... flämtade Michael. Jag höll hårt i hans hand. Vi backade när de kom närmare, och när vi försvunnit runt ett hörn började vi springa så fort vi kunde.
- Where are we going? sa Michael.
- Mira! Svarade jag och vi kände hur paparazzis kom närmare och närmare.
- This is crazy! sa jag. Vi nådde Miras hus, och bultade så hårt vi kunde på dörren. Miras mamma öppnade. Utan att hälsa drog jag med mig Michael in.
- Hej Sandra! Och hej... MICHAEL JACKSON! sa hon och blev helt förstenad.
- Förlåt att vi bara kommer inspringande Mrs. Olsson, men vi är jagade... sa jag.
- Jaa-haa.... men... welcome.... Mira is at her room.... Sa hon, helt i chock.
- Tack så mycket Mrs. Olsson. Sa jag och vi tog av oss ytterkläderna och gick upp till Miras rum på övervåningen. Vi knackade på.
- VAD ÄR DET MAMMA? hörde vi henne ropa. Jag öppnade dörren till hennes rum. Markus hade tydligen gått hem, Mira satt vi datorn.
- Mira, we've got a problem.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera :D <3
The girl is mine (del 51)
What can I say? <3
----------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 51
*en vecka senare i Michael's perspektiv:*
Vi var där allt hade börjat, vid hennes gamla skola. Sandra och jag var tillbaka på Svensk mark för att hälsa på. Vi satt på bänken där vi först träffats.
- This feels strange... sa jag och såg på henne. Det kändes som att de gått år sedan vi var här. Hon nickade instämmande.
- Remember when i told you i was Michael Jackson? Sa jag och flinade.
- Yeah... it was kind of chocking when i first heard it. Sa hon och log mot mig. När hon log, kunde jag inte hjälpa att le själv.
- Michael, what do you want for christmas? frågade hon mig. jag bet mig i innerkinden.
- I don't celebrate it... svarade jag.
- What? Why not? frågade hon och såg förvånat på mig.
- I grew up as a Jehovas wittness, remember? svarade jag.
- Yeah, but you're not a Jehovas anymore, and you do believe in Jesus.. sa hon.
- I do, very much. But it would feel like a betrayal to where i come from. svarade jag. Hon nickade förstående.
- I see... but please just think about it? I wouldn't feel like a christmas without you. Sa hon.
- Ok, i'll think about it.
Vi satt runt köksbordet med hennes föräldrar och åt.
- Michael, I have alltid undrat, what smakar Kentucky fried chicken like? Frågade Rolf.
- Pretty much like Fried chicken... svarade jag och log.
- What a dream! Sa Rolf och drömde sig bort.
- Michael, i bought your album "Thriller", and it was really good! I could tell you've worked hard on it. Sa Sandras mamma.
- Thank you so much, It did took a while to produce it, but it was worth the time. Sa jag och log.
Sandra tog tag i min hand.
- Thank you for dinner... sa hon mot sin mamma och reste sig upp.
- Thank you! sa jag och sen gick vi in till Sandras rum. Det var städat och hennes säng var bäddad.
- It feels so small. Sa hon och kollade runt i sitt rum. Jag tyckte det såg ut att vara i samma storlek som när vi lämnat det för lite mer än ett halvår sedan.
Jag kollade runt på alla bilder som satt på väggarna, de som var på mig. Hon hade verkligen varit ett fan, det kanske hon fortfarande var.
- Are you still a fan? frågade jag och satte mig på hennes bäddade säng. Hon satte sig bredvid mig.
- Of course i am! But now, when i look at you, i see you more as my boyfriend, the love of my life. Sa hon och log varmt. Jag kunde inte hjälpa att le jag med.
"Boyfriend" tänkte jag. "I won't be your boyfriend for long" tänkte jag. Vi hörde hur det knackade på dörren, och Sandras mamma gick och öppnade. Rolf satt säkert och drömde om KFC fortfarande.
- Hej Mira! Ja de är hemma! Sandra! Michael! hörde vi henne säga. Vi både ställde oss upp och gick ut i hallen.
- Heeeeej tjejen! Sa Sandra och kramade om Mira.
- Heeej! Do you guys want to go skate with me and my boyfriend? sa hon och höll upp ett par skridskor. Herregud, det här KAN inte sluta bra. Jag hade aldrig åkt skridskor. Men det kunde ändå bli kul, och jag hade ju Sandra med mig. Hon såg på mig, och jag nickade.
- Sure! Svarade hon. Jag fick låna Rolfs gamla skridskor och hon tog sina egna. Men sedan, när vi skulle gå. Så sa jag åt henne att jag skulle leta efter min mössa, och att hon kunde börja gå i förväg med Mira. Egentligen låg mössan i min jacka. Hon sa att hon tänkte vänta utanför på mig. Så hon satte sig på trappen. Hon stängde ytterdörren för att det inte skulle bli kallt inomhus. Jag gick in i köket, där Sandra's mamma plockade ihop och Rolf satt och åt en bulle och läste tidningen.
- Listen.. there's something i need to tell you guys. Sa jag, de båda kollade upp mot mig.
- Something i need to ask you... fortsatte jag nervöst. Jag stoppade händerna i fickorna.
- What is it? Sa Sandras mamma vänligt.
- You can säga vad you want. Sa Rolf.
- Ok... sa jag och skulle fråga frågan. "Here we go" tänkte jag.
- I'm going to propose to your daughter Sandra, and i just wanted to get your permission. Sa jag och de båda kollade chockat på mig. Sandras mamma tappade diskborsten och Rolf tappade sin bulle. Rolf reste sig upp och de båda gick närmare mig.
- Jaaa såklart! Sa han och torkade en tår.
- Of course! We're so happy for you! Sa Sandras mamma och de båda kramade om mig.
- Thank god. Sa jag lyckligt.
- Your welcome! Sa då Rolf. Jag log mot honom. Sedan gick jag och tog på mig ytterkläderna och gick ut till Sandra.
- It took a while... sa hon och tog min hand.
- I know, but i found it. Svarade jag, och drog fram mössan ur jackfickan.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
----------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 51
*en vecka senare, i Michael's perspektiv:*
Vi var där allt hade börjat, vid hennes gamla skola. Sandra och jag var tillbaka på Svensk mark för att hälsa på. Vi satt på bänken där vi först träffats.
- This feels strange... sa jag och såg på henne. Det kändes som att de gått år sedan vi var här. Hon nickade instämmande.
- Remember when i told you i was Michael Jackson? Sa jag och flinade.
- Yeah... it was kind of chocking when i first heard it. Sa hon och log mot mig. När hon log, kunde jag inte hjälpa att le själv.
- Michael, what do you want for christmas? frågade hon mig. jag bet mig i innerkinden.
- I don't celebrate it... svarade jag.
- What? Why not? frågade hon och såg förvånat på mig.
- I grew up as a Jehovas wittness, remember? svarade jag.
- Yeah, but you're not a Jehovas anymore, and you do believe in Jesus.. sa hon.
- I do, very much. But it would feel like a betrayal to where i come from. svarade jag. Hon nickade förstående.
- I see... but please just think about it? I wouldn't feel like a christmas without you. Sa hon.
- Ok, i'll think about it.
Vi satt runt köksbordet med hennes föräldrar och åt.
- Michael, I have alltid undrat, what smakar Kentucky fried chicken like? Frågade Rolf.
- Pretty much like Fried chicken... svarade jag och log.
- What a dream! Sa Rolf och drömde sig bort.
- Michael, i bought your album "Thriller", and it was really good! I could tell you've worked hard on it. Sa Sandras mamma.
- Thank you so much, It did took a while to produce it, but it was worth the time. Sa jag och log.
Sandra tog tag i min hand.
- Thank you for dinner... sa hon mot sin mamma och reste sig upp.
- Thank you! sa jag och sen gick vi in till Sandras rum. Det var städat och hennes säng var bäddad.
- It feels so small. Sa hon och kollade runt i sitt rum. Jag tyckte det såg ut att vara i samma storlek som när vi lämnat det för lite mer än ett halvår sedan.
Jag kollade runt på alla bilder som satt på väggarna, de som var på mig. Hon hade verkligen varit ett fan, det kanske hon fortfarande var.
- Are you still a fan? frågade jag och satte mig på hennes bäddade säng. Hon satte sig bredvid mig.
- Of course i am! But now, when i look at you, i see you more as my boyfriend, the love of my life. Sa hon och log varmt. Jag kunde inte hjälpa att le jag med.
"Boyfriend" tänkte jag. "I won't be your boyfriend for long" tänkte jag. Vi hörde hur det knackade på dörren, och Sandras mamma gick och öppnade. Rolf satt säkert och drömde om KFC fortfarande.
- Hej Mira! Ja de är hemma! Sandra! Michael! hörde vi henne säga. Vi både ställde oss upp och gick ut i hallen.
- Heeeeej tjejen! Sa Sandra och kramade om Mira.
- Heeej! Do you guys want to go skate with me and my boyfriend? sa hon och höll upp ett par skridskor. Herregud, det här KAN inte sluta bra. Jag hade aldrig åkt skridskor. Men det kunde ändå bli kul, och jag hade ju Sandra med mig. Hon såg på mig, och jag nickade.
- Sure! Svarade hon. Jag fick låna Rolfs gamla skridskor och hon tog sina egna. Men sedan, när vi skulle gå. Så sa jag åt henne att jag skulle leta efter min mössa, och att hon kunde börja gå i förväg med Mira. Egentligen låg mössan i min jacka. Hon sa att hon tänkte vänta utanför på mig. Så hon satte sig på trappen. Hon stängde ytterdörren för att det inte skulle bli kallt inomhus. Jag gick in i köket, där Sandra's mamma plockade ihop och Rolf satt och åt en bulle och läste tidningen.
- Listen.. there's something i need to tell you guys. Sa jag, de båda kollade upp mot mig.
- Something i need to ask you... fortsatte jag nervöst. Jag stoppade händerna i fickorna.
- What is it? Sa Sandras mamma vänligt.
- You can säga vad you want. Sa Rolf.
- Ok... sa jag och skulle fråga frågan. "Here we go" tänkte jag.
- I'm going to propose to your daughter Sandra, and i just wanted to get your permission. Sa jag och de båda kollade chockat på mig. Sandras mamma tappade diskborsten och Rolf tappade sin bulle. Rolf reste sig upp och de båda gick närmare mig.
- Jaaa såklart! Sa han och torkade en tår.
- Of course! We're so happy for you! Sa Sandras mamma och de båda kramade om mig.
- Thank god. Sa jag lyckligt.
- Your welcome! Sa då Rolf. Jag log mot honom. Sedan gick jag och tog på mig ytterkläderna och gick ut till Sandra.
- It took a while... sa hon och tog min hand.
- I know, but i found it. Svarade jag, och drog fram mössan ur jackfickan.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Mwihihihi, kommentera <3
The girl is mine (del 50)
Yeeeeey! Nu har vi nått kapitelooo 50! :D
Hejja oss <3
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 50
Hela min famn var fylld av välformade snöbollar. Jag smög runt en gillestuga på jakt efter honom. Plötsligt fick jag en snöboll i huvudet, UPPIFRÅN! Jag kollade upp och såg nästa snöboll komma flygande. Jag undervek den och såg sedan Michael sitta i ett träd. Han garvade. Jag kastade en snöboll mot honom, han tänkte skydda sig med händerna, men när han släppte där han höll i sig och sedan fick en snöboll i magen så for han ner baklänges i en snödriva. Jag började skratta. Han gjorde en snöboll och kastade den mot mig. Jag kastade flertal mot honom, och två av dem träffade hans ben. Michael tog upp en näve snö och sprang efter mig. Jag började springa bort från honom, men råkade snubbla på mina egna klumpiga fötter. Jag kände hur han hoppade på mig, drog ut min jacka och tröja i halsen och proppade i snö. Jag tog snö från marken och försökte brotta ner honom, men han var för stark. Han tog mer snö och proppade innanför min jacka. Jag skrek till då den kalla snön nuddade min hud.
Vi båda skrattade hysteriskt. Han låg över mig och försökte att hindra mig från att komma upp. Jag fick tag i en av hans vantar och slet av honom den. Sedan kastade jag den lite längre bort.
- Eyyyy, not cool! sa Michael och flinade. Han reste på sig och sprang och hämtade sin vante. Samtidigt hann jag resa på mig och borsta av mig lite snö.
Han böjde sig fram för att ta upp sin vante, då passade jag på. Jag sprang mot honom och precis när han rest på sig så hoppade jag på hans rygg. Han välte Nästan, men bara nästan omkull. Han tog mina händer och drog bort dem från honom, så att jag blev tvungen att ställa mig upp. Jag försökte knuffa honom framlänges, men inget hände. Baklänges, inget hände. Sidorna, inget hände. Han vände sig lugnt om och höll undan mina händer ifrån honom.
- You're trying so hard... flinade han.
- I'll stop if you give up! flinade jag och försökte ta mig ur hans grepp.
- Fine, i give up... sa Michael och släppte mina händer. Jag log mot honom.
- Thank you. sa jag och kysste honom på kinden. Han rodnade.
Lite senare satt vi inne i gillestugan i varsin fotölj inför en öppen spis. Vi drack varm choklad, eller skulle... men den var för varm.
Jag drog chokladen mot munnen och blåste på den, sedan lät jag mina läppar nudda den sakta samtidigt som jag tog in pytte lite i munnen. Det brändes på tungan. Och med lite för snabb fart drog jag den bort ifrån mitt ansikte. Vilket orsakade att jag spillde ut i mitt knä, på mitt lår. Jag ställde chokladen på bordet framför samtidigt som jag bet ihop för att inte skrika. Michael såg på mig.
- what happend? frågade han. Jag försökte se neutral ut.
- Oh nothing... The chocolate has cooled down, so you can take a zip... sa jag krystat och klämde fram ett leende för att dölja smärtan från låret och tungan.
Michael tog upp sin choklad med ett leende. Men han såg ändå misstänksamt på den.
- It doesn't seem that cooled down... sa han och kollade på röken som den gav ifrån sig.
- It is... sa jag och log. Han ryckte på axlarna och tog chokladen mot sin mun, och tog sedan en stor klunk. Den klunken nådde in i munnen, sedan kom den sprutande ut ur munnen samtidigt som han tappade koppen ner på sitt ben. Jag började gapskratta, även fast jag såg att han fick ont.
- SMELLY- JELLY- HUGSJGOPIJGOS! röt Michael och försökte få luft.
- Why did you do that?! sa han frustrerat. Jag slutade skratta och gick istället fram till honom och satte mig i hans knä, så att jag var vänd mot honom. Jag la mina armar runt hans hals.
- I'm sorry... I didn't think you would fall for it. sa jag och flinade. Han försökte att inte le.
- Well it wasn't funny.. Sa han och såg ner i golvet. Det tänkte jag inte svara på.
- Are you still hurting? frågade jag bara. Han nickade lite tyst.
- You're a bad girl... Sa han och kunde inte låta bli att le.
- And bad girls need to be punished! sa han och lyfte upp mig.
- Michael no! sa jag.
- Michael YES! sa han. Han bar in mig i rummet där vi skulle sova i natt. Där fanns i princip en bäddsoffa, ett bord, en tv och tvspel, och ett element. Han fällde ut bäddsoffan med bara en arm och lät mig sedan sätta mig på den. Han sprang ut ur rummet och kom tillbaka med en tändsticksask och några värmeljus. Värmeljusen spred han ut över golvet och tände. Han drog för gardinerna och stängde dörren. Han satte på elementet så att det skulle bli varmare. Sedan satte han sig framför mig på bäddsoffan.
- Michael, how is this punishment? frågade jag, han la ett finger över mina läppar. Sedan började han sjunga.
- Girl, close your eyes. Let that rhythm get into you. Don't try to fight it. There ain't nothing that you can do. Relax your mind, lay back and groove with mine. You gotta feel that heat, and we can ride the boogie. Share that beat of love. I wanna rock with you, all night. Dance you into day, sunlight. I wanna rock with you, rock the night away.
----------------------------------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 50
Hela min famn var fylld av välformade snöbollar. Jag smög runt en gillestuga på jakt efter honom. Plötsligt fick jag en snöboll i huvudet, UPPIFRÅN! Jag kollade upp och såg nästa snöboll komma flygande. Jag undervek den och såg sedan Michael sitta i ett träd. Han garvade. Jag kastade en snöboll mot honom, han tänkte skydda sig med händerna, men när han släppte där han höll i sig och sedan fick en snöboll i magen så for han ner baklänges i en snödriva. Jag började skratta. Han gjorde en snöboll och kastade den mot mig. Jag kastade flertal mot honom, och två av dem träffade hans ben. Michael tog upp en näve snö och sprang efter mig. Jag började springa bort från honom, men råkade snubbla på mina egna klumpiga fötter. Jag kände hur han hoppade på mig, drog ut min jacka och tröja i halsen och proppade i snö. Jag tog snö från marken och försökte brotta ner honom, men han var för stark. Han tog mer snö och proppade innanför min jacka. Jag skrek till då den kalla snön nuddade min hud.
Vi båda skrattade hysteriskt. Han låg över mig och försökte att hindra mig från att komma upp. Jag fick tag i en av hans vantar och slet av honom den. Sedan kastade jag den lite längre bort.
- Eyyyy, not cool! sa Michael och flinade. Han reste på sig och sprang och hämtade sin vante. Samtidigt hann jag resa på mig och borsta av mig lite snö.
Han böjde sig fram för att ta upp sin vante, då passade jag på. Jag sprang mot honom och precis när han rest på sig så hoppade jag på hans rygg. Han välte Nästan, men bara nästan omkull. Han tog mina händer och drog bort dem från honom, så att jag blev tvungen att ställa mig upp. Jag försökte knuffa honom framlänges, men inget hände. Baklänges, inget hände. Sidorna, inget hände. Han vände sig lugnt om och höll undan mina händer ifrån honom.
- You're trying so hard... flinade han.
- I'll stop if you give up! flinade jag och försökte ta mig ur hans grepp.
- Fine, i give up... sa Michael och släppte mina händer. Jag log mot honom.
- Thank you. sa jag och kysste honom på kinden. Han rodnade.
Lite senare satt vi inne i gillestugan i varsin fotölj inför en öppen spis. Vi drack varm choklad, eller skulle... men den var för varm.
Jag drog chokladen mot munnen och blåste på den, sedan lät jag mina läppar nudda den sakta samtidigt som jag tog in pytte lite i munnen. Det brändes på tungan. Och med lite för snabb fart drog jag den bort ifrån mitt ansikte. Vilket orsakade att jag spillde ut i mitt knä, på mitt lår. Jag ställde chokladen på bordet framför samtidigt som jag bet ihop för att inte skrika. Michael såg på mig.
- what happend? frågade han. Jag försökte se neutral ut.
- Oh nothing... The chocolate has cooled down, so you can take a zip... sa jag krystat och klämde fram ett leende för att dölja smärtan från låret och tungan.
Michael tog upp sin choklad med ett leende. Men han såg ändå misstänksamt på den.
- It doesn't seem that cooled down... sa han och kollade på röken som den gav ifrån sig.
- It is... sa jag och log. Han ryckte på axlarna och tog chokladen mot sin mun, och tog sedan en stor klunk. Den klunken nådde in i munnen, sedan kom den sprutande ut ur munnen samtidigt som han tappade koppen ner på sitt ben. Jag började gapskratta, även fast jag såg att han fick ont.
- SMELLY- JELLY- HUGSJGOPIJGOS! röt Michael och försökte få luft.
- Why did you do that?! sa han frustrerat. Jag slutade skratta och gick istället fram till honom och satte mig i hans knä, så att jag var vänd mot honom. Jag la mina armar runt hans hals.
- I'm sorry... I didn't think you would fall for it. sa jag och flinade. Han försökte att inte le.
- Well it wasn't funny.. Sa han och såg ner i golvet. Det tänkte jag inte svara på.
- Are you still hurting? frågade jag bara. Han nickade lite tyst.
- You're a bad girl... Sa han och kunde inte låta bli att le.
- And bad girls need to be punished! sa han och lyfte upp mig.
- Michael no! sa jag.
- Michael YES! sa han. Han bar in mig i rummet där vi skulle sova i natt. Där fanns i princip en bäddsoffa, ett bord, en tv och tvspel, och ett element. Han fällde ut bäddsoffan med bara en arm och lät mig sedan sätta mig på den. Han sprang ut ur rummet och kom tillbaka med en tändsticksask och några värmeljus. Värmeljusen spred han ut över golvet och tände. Han drog för gardinerna och stängde dörren. Han satte på elementet så att det skulle bli varmare. Sedan satte han sig framför mig på bäddsoffan.
- Michael, how is this punishment? frågade jag, han la ett finger över mina läppar. Sedan började han sjunga.
- Girl, close your eyes. Let that rhythm get into you. Don't try to fight it. There ain't nothing that you can do. Relax your mind, lay back and groove with mine. You gotta feel that heat, and we can ride the boogie. Share that beat of love. I wanna rock with you, all night. Dance you into day, sunlight. I wanna rock with you, rock the night away.
----------------------------------------------------------------------------------------------
O________O Kommentera :D
The girl is mine (del 49)
Snaaart 50 O_O
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 49
*4 December*
Det var helt sjukt hur mycket Thriller hade sålt. Statestiken gick högre och högre för dagarna som gick, låtarna var etta på alla topplistor i hela världen och på varenda kanal pratade folk om albumet. Paparazziesarna var ännu mer påflugna och Michael fick in fler och fler förfrågningar om galor att komma på, om priser att ta emot och intervjuer att vara med i. Folket ville bara ha mer och mer... varenda tidning skrev om honom. Och nu när Michael hade hela världens uppmärksamhet, så tjänade de stora pengar på att skriva om pinsamheter och lögner. Men en sann sak fick de reda på... att Michael gjort "något" med sin näsa. Dagen innan (3e December) hade den första snön kommit. Den kom sent i år. Michael kom inspringande i köket med mössa, vantar, stövlar, en stor jacka och täckbyxor. Jag fnissade åt honom.
- You look so cute. sa jag och fortsatte att fylla i papper. Det var papper som skulle ansöka mig till arbetsförmedlingen, så att jag skulle kunna få ett jobb.
Michael log mot mig och gav mig en mössa.
- Comon, we're going out!
Vi tog oss ut från baksidan och in i en limosin. Som sedan körde runt allt för att komma iväg ut på bilvägen.
- Sandra, there's something i have to tell you... sa Michael. Jag vände min uppmärksamhet mot honom.
- When i was a kid, my best friend was a rat. His name was Ben... Michael började berätta om Ben. Och om att han för bara några veckor sedan fått en flashback ifrån allt. Och inatt, så hade han drömt om honom igen.
- I feel so sorry for you... sa jag och kramade om honom.
- It's ok, it was a long time ago since it happend... Jag nickade och smekte honom över kinden med min vante. Han hade fått tårar i ögonen när han berättat allt.
- But here's what i wanted to tell you... i want to get a pet. Sa han.
- Ok, why not? log jag.
- You're okay with it? frågade Michael.
- Yeah! It's a rat, and i know it would mean so much to you. Michael log mot mig.
Michael satte sig längst bak, och jag framför honom, i princip, i hans knä. Busig som han är, så drog han ner min mössa för mina ögon.
- U ready? Skrattade han.
- Jackass. sa jag och flinade.
- I take that as a yes. Jag drog fort upp mössan över ögonen samtidigt som han tog fart med händerna. Pulkan knuffades över kanten. Han tog tag runt min kropp och jag kände hur ett pirr for över mig när vi åkte ner för backen i en rasande fart. Vi båda tjoade av glädje. (xD).
Michael svängde med ena handen i marken, så att vi for ner för nästa backe. Den var dock inte lika lång.
- MICHAEL! WATCH OUT FOR THAT TREE! skrek jag och såg hur ett träd närmade oss.
- What tree? Sa Michael helt lugnt.
- THAT TREE! skrek jag och stängde ögonen hårt. Jag kände hur Michael tog ett hårt grepp om min kropp och rullade ut oss ur pulkan, och duktiga som vi var, så var där nästa backe som man kunde åka ner för. Vi rullade som en stor hög ner längs backen. Det gick fort, och helt plötsligt så låg vi längst ner, han låg på mig och jag hade tappat luften. Han reste sig.
- Are you ok? Sa han oroligt och sträckte fram en hand. Jag tog den och reste mig försiktigt upp. Jag kände mig yr. Jag nickade och försökte dra in luft i lungorna. När jag fick syre igen så kände jag mig bättre.
- I'm sorry about that... sa Michael och kramade om mig.
- It wasn't your fault. sa jag och försökte le. Han kysste mig på kinden och tog min hand. Tillsammans gick vi upp för backen, tog pulkan, gick upp för nästa och la ut den.
- Do you want to do it again? Log han. Jag nickade. Och vi satte oss i pulkan igen. Denna gången gick det betydligt bättre. Men när vi rest oss upp...
- Sandra! Look! A CHICKEN! Flämtade Michael och pekade bakom mig. Dum som jag är, vände jag mig om för att kolla på "kycklingen". Jag kände något ovänligt och kallt i nacken som kastades ifrån Michael. Jag vände mig försiktigt om. Han gapskrattade.
- Really sandra? A CHICKEN in the woods? skrattade han.
- Yeah, it wouldn't be THAT strange if you think about it. Since i'm watching a chicken right now. Sa jag och försökte att inte le. Michael stannade upp.
- Yo callin' me a chickn? sa Michael och höjde ett ögonbryn.
- Hell yes. sa jag och på några sekunder hade jag kastat iväg en snöboll mot honom. Han duckade.
- I declear a snowball fight... sa Michael hotfullt och spände ögonen i mig. Det var svårt att inte skratta.
- I accept...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 49
*4 December*
Det var helt sjukt hur mycket Thriller hade sålt. Statestiken gick högre och högre för dagarna som gick, låtarna var etta på alla topplistor i hela världen och på varenda kanal pratade folk om albumet. Paparazziesarna var ännu mer påflugna och Michael fick in fler och fler förfrågningar om galor att komma på, om priser att ta emot och intervjuer att vara med i. Folket ville bara ha mer och mer... varenda tidning skrev om honom. Och nu när Michael hade hela världens uppmärksamhet, så tjänade de stora pengar på att skriva om pinsamheter och lögner. Men en sann sak fick de reda på... att Michael gjort "något" med sin näsa. Dagen innan (3e December) hade den första snön kommit. Den kom sent i år. Michael kom inspringande i köket med mössa, vantar, stövlar, en stor jacka och täckbyxor. Jag fnissade åt honom.
- You look so cute. sa jag och fortsatte att fylla i papper. Det var papper som skulle ansöka mig till arbetsförmedlingen, så att jag skulle kunna få ett jobb.
Michael log mot mig och gav mig en mössa.
- Comon, we're going out!
Vi tog oss ut från baksidan och in i en limosin. Som sedan körde runt allt för att komma iväg ut på bilvägen.
- Sandra, there's something i have to tell you... sa Michael. Jag vände min uppmärksamhet mot honom.
- When i was a kid, my best friend was a rat. His name was Ben... Michael började berätta om Ben. Och om att han för bara några veckor sedan fått en flashback ifrån allt. Och inatt, så hade han drömt om honom igen.
- I feel so sorry for you... sa jag och kramade om honom.
- It's ok, it was a long time ago since it happend... Jag nickade och smekte honom över kinden med min vante. Han hade fått tårar i ögonen när han berättat allt.
- But here's what i wanted to tell you... i want to get a pet. Sa han.
- Ok, why not? log jag.
- You're okay with it? frågade Michael.
- Yeah! It's a rat, and i know it would mean so much to you. Michael log mot mig.
Michael satte sig längst bak, och jag framför honom, i princip, i hans knä. Busig som han är, så drog han ner min mössa för mina ögon.
- U ready? Skrattade han.
- Jackass. sa jag och flinade.
- I take that as a yes. Jag drog fort upp mössan över ögonen samtidigt som han tog fart med händerna. Pulkan knuffades över kanten. Han tog tag runt min kropp och jag kände hur ett pirr for över mig när vi åkte ner för backen i en rasande fart. Vi båda tjoade av glädje. (xD).
Michael svängde med ena handen i marken, så att vi for ner för nästa backe. Den var dock inte lika lång.
- MICHAEL! WATCH OUT FOR THAT TREE! skrek jag och såg hur ett träd närmade oss.
- What tree? Sa Michael helt lugnt.
- THAT TREE! skrek jag och stängde ögonen hårt. Jag kände hur Michael tog ett hårt grepp om min kropp och rullade ut oss ur pulkan, och duktiga som vi var, så var där nästa backe som man kunde åka ner för. Vi rullade som en stor hög ner längs backen. Det gick fort, och helt plötsligt så låg vi längst ner, han låg på mig och jag hade tappat luften. Han reste sig.
- Are you ok? Sa han oroligt och sträckte fram en hand. Jag tog den och reste mig försiktigt upp. Jag kände mig yr. Jag nickade och försökte dra in luft i lungorna. När jag fick syre igen så kände jag mig bättre.
- I'm sorry about that... sa Michael och kramade om mig.
- It wasn't your fault. sa jag och försökte le. Han kysste mig på kinden och tog min hand. Tillsammans gick vi upp för backen, tog pulkan, gick upp för nästa och la ut den.
- Do you want to do it again? Log han. Jag nickade. Och vi satte oss i pulkan igen. Denna gången gick det betydligt bättre. Men när vi rest oss upp...
- Sandra! Look! A CHICKEN! Flämtade Michael och pekade bakom mig. Dum som jag är, vände jag mig om för att kolla på "kycklingen". Jag kände något ovänligt och kallt i nacken som kastades ifrån Michael. Jag vände mig försiktigt om. Han gapskrattade.
- Really sandra? A CHICKEN in the woods? skrattade han.
- Yeah, it wouldn't be THAT strange if you think about it. Since i'm watching a chicken right now. Sa jag och försökte att inte le. Michael stannade upp.
- Yo callin' me a chickn? sa Michael och höjde ett ögonbryn.
- Hell yes. sa jag och på några sekunder hade jag kastat iväg en snöboll mot honom. Han duckade.
- I declear a snowball fight... sa Michael hotfullt och spände ögonen i mig. Det var svårt att inte skratta.
- I accept...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Dam dam daaaaam! Kommentera :D <3
The girl is mine (del 48)
tjolahopp :D Tack för att ni kommenterar lite mer <3
--------------------------------------------------------
Kapitel 48
*30 November (några veckor senare, ingen snö har kommit än) 03:05 AM (alltså på natten)*
Michael hade inte varit hemma i Jackson huset på 3 dagar, så här var jag... själv... efter att resten av Jackson familjen åkt till New york för att ta emot priser som Jacksons vunnit. Han hade inte hört av sig heller, och telefonen gick inte att nå. Jag hade nått Quincy, men han visste inte vart Michael hållt hus heller.
Klockan 4:00 så skulle Thriller släppas. Så jag satt ensam med en skål popcorn i tv-rummet och såg på en film sålänge.
Det regnade något så fruktansvärt ute, och jag kunde inte sluta oroa mig vart Michael var! Polisen letade efter honom, Quincy, Michaels vakter och jag visste inte vad jag skulle ta mig till! Eftersom Michaels vakter letade efter honom, var jag ensam. Jag satt och såg på filmen och försökte tänka på något annat. Han är säkert inte skadad, han är säkert oskadd... Plötsligt blixtrade det till och ett muller hördes. Herregud! Jag var rädd för åska! Och här satt man själv i ett skyhögt hus med träd runt sig. Mitt hjärta bultade på högnivå. MICHAEL, VAR ÄR DU? Han kan ju bara inte missa när Thriller släpps! Jag kröp under soffbordet och lyssnade hur åskan mullrade, och hur regnet smattrade så hårt mot fönstrerna att jag trodde att de skulle gå sönder. Plötsligt stängdes all el av. Jag satt i ett oändligt mörker under ett bord och darrade. Och jag svär att jag hörde fotsteg i trappan. Det lät som om någon gick runt på övervåningen samtidigt som ovädret smattrade utanför. Jag hörde ringklockan, men mina ben vägrade röra på sig. Plötsligt ringde hemtelefonen, hur var det möjligt? När elen var av?! Den stod på bordet, så försiktigt kröp jag upp i soffan och hoppade till när det åskade en hård small utanför. Det blev bara värre och värre. Jag lyfte på luren.
- Hallå? pep min röst. Men i andra änden, var det bara en lång ton. Jag la på luren. Plötsligt så hörde jag hur det bultade på fönstret. Jag skrek till samtidigt som jag kollade dit. Jag kunde inte riktigt se vem det var! Jag såg bara en skepnad. Men personen dunkade våldsamt mot fönstret samtidigt som den skrek något. Jag reste mig på spaghettiben och gick långsamt mot fönstret. Det blixtrade till, och plötsligt såg jag vem det var! Jag öppnade bakdörren och lät personen komma in.
- Michael! Pep jag. Han steg in och stängde dörren. Det bara rann vatten ifrån honom.
- I'm sorry if i scared you... But i tried to call you, and i knocked at the front door and i even climbed the stair to see if you where in our bedroom. sa han.
Jag hämtade en handuk och tände några ljus. Jag såg på när han torkade av sitt ansikte, tog av sin sjöblöta skjorta och torkade av hans överkropp. Regnet hade inte visat någon nåd.
- So it was you. Sa jag och kände mig lugnare.
- This night has really been a thriller... Sa michael samtidigt som jag hämtade en t-shirt, ett par mjukisbyxor och en tjocktröja till honom. Han tog på sig dem och sedan kramade han om mig. Jag kramade honom tillbaka.
- Michael, everbody's looking for you... where the hell have you been? frågade jag och vi satte oss ner i soffan.
- I've been freaking out! Thriller will soon be realesead, we've worked so hard! This might be the biggest shot in my life, or my biggest flop! So i've just droved around not knowing what to do. Cause there was nothing i could do! This is happening and i'm panicking! Sa Michael och drog en hand igenom sitt hår.
- Michael, calm down.. This album is going to be a huge sucess, i promise. Michael nickade och försökte andas.
- I need to fix that plug... sa Michael och reste sig upp för att gå och fixa proppar.
- Michael the whole system broke down, it's not just a plug... Michael försvann, och när han kom tillbaka så startade tvn.
- How...? sa jag helt förvånat. Michael ryckte på axlarna och satte sig sedan bredvid mig i soffan. Han höll sina armar runt mig och vi satte på nyheterna.
*03:59*
Jag hade somnat i hans knä, och nu väckte han mig.
- Sandra! Sandra! They're talking about it! Sa han ivrigt och jag öppnade försiktigt ögonen. Jag satte mig upp och såg på tv. Vem kollar på tv klockan 4 på natten iallafall?
Jag såg på tvn och en kvinna med alldeles för lång v-ringning snackade om Thriller. Plötsligt slog klockan fyra. Hon lyssnade ifrån sin hörlur och sedan vände hon ögonen in i kameran.
- Ok people, Thriller is now officially released! You'll be seeing it in all music stores by afternoon today! Now here's a lil' biografi about the popsensation, Michael Jackson! sa hon och de bytte till en liten dokumentär på 30 minuter om Michael. Om låtarna från Jackson 5, hur han var med i "The wiz", släppte off the wall och sedan fick man höra delar av låtar från Thriller. Jag hade hört dem, och jag tyckte de var det bästa låtarna han gjort.
Michael såg med ett leende på dokumentären.
- And now... we wait. Sa han och kysste mig på huvudet.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 48
*30 November (några veckor senare, ingen snö har kommit än) 03:05 AM (alltså på natten)*
Michael hade inte varit hemma i Jackson huset på 3 dagar, så här var jag... själv... efter att resten av Jackson familjen åkt till New york för att ta emot priser som Jacksons vunnit. Han hade inte hört av sig heller, och telefonen gick inte att nå. Jag hade nått Quincy, men han visste inte vart Michael hållt hus heller.
Klockan 4:00 så skulle Thriller släppas. Så jag satt ensam med en skål popcorn i tv-rummet och såg på en film sålänge.
Det regnade något så fruktansvärt ute, och jag kunde inte sluta oroa mig vart Michael var! Polisen letade efter honom, Quincy, Michaels vakter och jag visste inte vad jag skulle ta mig till! Eftersom Michaels vakter letade efter honom, var jag ensam. Jag satt och såg på filmen och försökte tänka på något annat. Han är säkert inte skadad, han är säkert oskadd... Plötsligt blixtrade det till och ett muller hördes. Herregud! Jag var rädd för åska! Och här satt man själv i ett skyhögt hus med träd runt sig. Mitt hjärta bultade på högnivå. MICHAEL, VAR ÄR DU? Han kan ju bara inte missa när Thriller släpps! Jag kröp under soffbordet och lyssnade hur åskan mullrade, och hur regnet smattrade så hårt mot fönstrerna att jag trodde att de skulle gå sönder. Plötsligt stängdes all el av. Jag satt i ett oändligt mörker under ett bord och darrade. Och jag svär att jag hörde fotsteg i trappan. Det lät som om någon gick runt på övervåningen samtidigt som ovädret smattrade utanför. Jag hörde ringklockan, men mina ben vägrade röra på sig. Plötsligt ringde hemtelefonen, hur var det möjligt? När elen var av?! Den stod på bordet, så försiktigt kröp jag upp i soffan och hoppade till när det åskade en hård small utanför. Det blev bara värre och värre. Jag lyfte på luren.
- Hallå? pep min röst. Men i andra änden, var det bara en lång ton. Jag la på luren. Plötsligt så hörde jag hur det bultade på fönstret. Jag skrek till samtidigt som jag kollade dit. Jag kunde inte riktigt se vem det var! Jag såg bara en skepnad. Men personen dunkade våldsamt mot fönstret samtidigt som den skrek något. Jag reste mig på spaghettiben och gick långsamt mot fönstret. Det blixtrade till, och plötsligt såg jag vem det var! Jag öppnade bakdörren och lät personen komma in.
- Michael! Pep jag. Han steg in och stängde dörren. Det bara rann vatten ifrån honom.
- I'm sorry if i scared you... But i tried to call you, and i knocked at the front door and i even climbed the stair to see if you where in our bedroom. sa han.
Jag hämtade en handuk och tände några ljus. Jag såg på när han torkade av sitt ansikte, tog av sin sjöblöta skjorta och torkade av hans överkropp. Regnet hade inte visat någon nåd.
- So it was you. Sa jag och kände mig lugnare.
- This night has really been a thriller... Sa michael samtidigt som jag hämtade en t-shirt, ett par mjukisbyxor och en tjocktröja till honom. Han tog på sig dem och sedan kramade han om mig. Jag kramade honom tillbaka.
- Michael, everbody's looking for you... where the hell have you been? frågade jag och vi satte oss ner i soffan.
- I've been freaking out! Thriller will soon be realesead, we've worked so hard! This might be the biggest shot in my life, or my biggest flop! So i've just droved around not knowing what to do. Cause there was nothing i could do! This is happening and i'm panicking! Sa Michael och drog en hand igenom sitt hår.
- Michael, calm down.. This album is going to be a huge sucess, i promise. Michael nickade och försökte andas.
- I need to fix that plug... sa Michael och reste sig upp för att gå och fixa proppar.
- Michael the whole system broke down, it's not just a plug... Michael försvann, och när han kom tillbaka så startade tvn.
- How...? sa jag helt förvånat. Michael ryckte på axlarna och satte sig sedan bredvid mig i soffan. Han höll sina armar runt mig och vi satte på nyheterna.
*03:59*
Jag hade somnat i hans knä, och nu väckte han mig.
- Sandra! Sandra! They're talking about it! Sa han ivrigt och jag öppnade försiktigt ögonen. Jag satte mig upp och såg på tv. Vem kollar på tv klockan 4 på natten anyway?
Jag såg på tvn och en kvinna med alldeles för lång v-ringning snackade om Thriller. Plötsligt slog klockan fyra. Hon lyssnade ifrån sin hörlur och sedan vände hon ögonen in i kameran.
- Ok people, Thriller is now officially released! You'll be seeing it in all music stores by afternoon today! Now here's a lil' biografi about the popsensation, Michael Jackson! sa hon och de bytte till en liten dokumentär på 30 minuter om Michael. Om låtarna från Jackson 5, hur han var med i "The wiz", släppte off the wall och sedan fick man höra delar av låtar från Thriller. Jag hade hört dem, och jag tyckte de var det bästa låtarna han gjort.
Michael såg med ett leende på dokumentären.
- And now... we wait. Sa han och kysste mig på huvudet.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nästa kapitel innehåller snö, pulka och Michael berättar om Ben, och avslöjar en liten grej. Mer säger jag inte, men det är epic iaf.
Kommentera <3
The girl is mine (del 47)
Yeyey tack för kommentarer xD
-----------------------------------------------------
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 47
Jag vaknade upp med Michael bredvid mig, jag hade ryggen mot honom och hans händer var inflätade i mina. Jag kände mig trött och lycklig. Jag var inte säker på att han sov. Och tydligen gjorde han inte det. Han släppte mina händer och jag la mig på rygg med ansiktet mot honom. Han låg vänd mot mig. Han tog min ena hand och med den andra lät han ett finger stryka längs min överkropp. Jag log lite lätt mot honom, som log tillbaka. Han bet sig i underläppen och såg mig i ögonen.
- I've missed you.. sa han och kysste mig på kinden. Jag satte mig upp och rättade till mitt linne, han satte sig också upp. Vi satt framför varandra i skräddare.
- I've missed you more. Svarade jag och höll hans händer i mina. Han skakade på huvudet och böjde sig framåt och kysste mig på munnen. Han la händerna på mina axlar samtidigt som vi kysstes och sedan gick de upp längs mitt hår. Han la en av mina hårslingor bakom örat på mig och smekte min kind. Sedan slutade han kyssa mina läppar och kysste istället ömt min hals. Jag blundade och njöt av att ha honom så nära.
- Michael..?
- mhm? mumlade han och fortsatte kyssa mig.
- I'm worried about our future.. Han slutade kyssa mig och höll sina händer på mina höfter. Han såg frågande på mig.
- What about it? Jag bet mig i innerkinden.
- I don't know, I need to get a job or something, and probably move out from my parents home... My life depens on you only, and you have to work a lot and...
- Honey, don't worry about it. Sa han och log.
- I feel like i need to... jag tog hans händer.
- I'm grown up now, it's new and it's scary... but i am. And time ain't going to move any slower. So i feel like i have to have somewhere where i can start my life. As an adult. And i don't know which way to go. I don't know if i'm ready to leave sweden behind and start it here, but on the other hand, I don't want to leave you...
- Honey... lay down... avbröt Michael. Jag såg undrande på honom. "Lay down" sa han igen. Jag la mig ner, han la sig ner bredvid mig, båda på rygg. Han tog min hand.
- Now, close you're eyes... Jag gjorde som han sa, och stängde ögonen.
- Imagine a place, with huge grass fields where you can just run as fast as you can until you have to lay down, imagine a place where you're busy, having fun all day long. Where there's monkeys, elephants, giraffes, all kinds of animals.
- Like a zoo?
- a bit, but the zoo is just a small piece of the place. Imagine pony rides, carousels. Popcorn, candy and ice cream stands. Huge artworks. A couple of huge pools and fountains. Trampolines built into the ground, a little park, a small mountain and a theater.
Jag kunde se allt framför mig, fyllt av liv och fyllt av hopp.
- A place where nobody grows old, gets sick or dies. A place where people get streight and ill children will get sane again. And then, huge marmor stairs up to the house. A big house made of beautiful real wood and where every piece is a artwork itself. A bathroom with jacuzzi, a beautiful old-fashioned kitchen and a diner room. A place with a charity room, a huge living room and other rooms that we won't even need. And then, the master bedroom upstairs. That's where you and i'll be, lying there on the bed, just like we're doing now. And at night, We'll sit all coverd up in a blanket, watching the sunset.
- This place is magical... sa jag drömmande.
- Do you know what we will call this place? sa Michael, jag hörde att han satte sig upp. Jag öppnade ögonen och satte mig upp framför honom.
- Tell me...
- Neverland. Jag log mot honom.
- Why are you telling me this?
- Cause Neverland is our future, that's where we will live.
- But Neverland is just in our imagination? Michael flinade finurligt mot mig. Han strök mig över kinden.
- Wait and see.
Resten av dagen, var Michael och jobbade. Han ringde i pauserna och berättade hur det gick.
När thriller släpps, då kommer allt att bli ännu bättre.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 47
Jag vaknade upp med Michael bredvid mig, jag hade ryggen mot honom och hans händer var inflätade i mina. Jag kände mig trött och lycklig. Jag var inte säker på att han sov. Och tydligen gjorde han inte det. Han släppte mina händer och jag la mig på rygg med ansiktet mot honom. Han låg vänd mot mig. Han tog min ena hand och med den andra lät han ett finger stryka längs min överkropp. Jag log lite lätt mot honom, som log tillbaka. Han bet sig i underläppen och såg mig i ögonen.
- I've missed you.. sa han och kysste mig på kinden. Jag satte mig upp och rättade till mitt linne, han satte sig också upp. Vi satt framför varandra i skräddare.
- I've missed you more. Svarade jag och höll hans händer i mina. Han skakade på huvudet och böjde sig framåt och kysste mig på munnen. Han la händerna på mina axlar samtidigt som vi kysstes och sedan gick de upp längs mitt hår. Han la en av mina hårslingor bakom örat på mig och smekte min kind. Sedan slutade han kyssa mina läppar och kysste istället ömt min hals. Jag blundade och njöt av att ha honom så nära.
- Michael..?
- mhm? mumlade han och fortsatte kyssa mig.
- I'm worried about our future.. Han slutade kyssa mig och höll sina händer på mina höfter. Han såg frågande på mig.
- What about it? Jag bet mig i innerkinden.
- I don't know, I need to get a job or something, and probably move out from my parents home... My life depens on you only, and you have to work a lot and...
- Honey, don't worry about it. Sa han och log.
- I feel like i need to... jag tog hans händer.
- I'm grown up now, it's new and it's scary... but i am. And time ain't going to move any slower. So i feel like i have to have somewhere where i can start my life. As an adult. And i don't know which way to go. I don't know if i'm ready to leave sweden behind and start it here, but on the other hand, I don't want to leave you...
- Honey... lay down... avbröt Michael. Jag såg undrande på honom. "Lay down" sa han igen. Jag la mig ner, han la sig ner bredvid mig, båda på rygg. Han tog min hand.
- Now, close you're eyes... Jag gjorde som han sa, och stängde ögonen.
- Imagine a place, with huge grass fields where you can just run as fast as you can until you have to lay down, imagine a place where you're busy, having fun all day long. Where there's monkeys, elephants, giraffes, all kinds of animals.
- Like a zoo?
- a bit, but the zoo is just a small piece of the place. Imagine pony rides, carousels. Popcorn, candy and ice cream stands. Huge artworks. A couple of huge pools and fountains. Trampolines built into the ground, a little park, a small mountain and a theater.
Jag kunde se allt framför mig, fyllt av liv och fyllt av hopp.
- A place where nobody grows old, gets sick or dies. A place where people get strenght and ill children will get healthy again. And then, huge marmor stairs up to the house. A big house made of beautiful real wood and where every piece is a artwork itself. A bathroom with jacuzzi, a beautiful old-fashioned kitchen and a diner room. A place with a charity room, a huge living room and other rooms that we won't even need. And then, the master bedroom upstairs. That's where you and i'll be, lying there on the bed, just like we're doing now. And at night, We'll sit all coverd up in a blanket, watching the sunset.
- This place is magical... sa jag drömmande.
- Do you know what we will call this place? sa Michael, jag hörde att han satte sig upp. Jag öppnade ögonen och satte mig upp framför honom.
- Tell me...
- Neverland. Jag log mot honom.
- Why are you telling me this?
- Cause Neverland is our future, that's where we will live.
- But Neverland is just in our imagination? Michael flinade finurligt mot mig. Han strök mig över kinden.
- Wait and see.
Resten av dagen, var Michael och jobbade. Han ringde i pauserna och berättade hur det gick.
När thriller släpps, då kommer allt att bli ännu bättre.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera *klapp* xD (Ingenaningomvarförjagskrev"KLAPP")
The girl is mine (del 46)
--------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 46
Jag öppnade tidningen som pappa precis läst. Han var stolt att han varit med, han förstod dock inte allt som det stod. Det var en bild på mig när jag gått in i trädet.
"Michael Jackson's secret wife walks into a tree!" var huvudrubriken på min bild. "This is Michael Jacksons secret wife, and has been for over 10 years! The pop star has hidden this from his fans, cause he wanted them to think he was available on the market. Now, she's having his baby. We asked her what she had been doing at the hospital, she answered by walking into a tree. Clearly, she just got to know that she's pregnant. Maybe Billie Jean wasn't his lover, and maybe Billie- Jeans kid wasn't his son. But this girls kid will be, 'cause she is his lover. Sandra olofsson is her name, she's swedish, she's 17 and she's a young model."
Jag såg helt förstenad på tidningen. Hur kunde SÅ mycket lögner få plats i en sådan liten text? Om jag nu vore 17, hur skulle jag då kunnat varit GIFT med Michael i 10 år? Jag blev så arg, jag måste ju göra något åt detta! Jag orkade inte ens läsa vad de skrivit om pappa. Jag rev sönder tidningen och la den i soporna. Katherine dukade av frukostbordet och jag reste mig upp.
- Thank you for the breakfast Katherine. sa jag och neg, hon svarade med ett - you're welcome. Och diskade ur en yoghurt tallrik.
- Katherine are you sure that it's ok if we stay here for about a week? sa mamma och hjälpte henne duka av. Deras flyg hade blivit inställt en vecka, och tydligen fanns det inte fler att välja på. Och Katherine tyckte att de inte skulle behöva bo på hotell den sista tiden, nu när de lärt känna varandra. Så mamma och pappa hade deras gästrum och Mira sov i samma rum som Janet. Inatt, skulle Michael vara tillbaka! Då hade morfindoserna slutat verka och han hade då blivit tvungen att spy upp sömnpillerna, eftersom att de annars skulle stanna i honom. Jag tyckte så synd om honom, han hade inte haft det lätt. Jag och Mira bestämde oss för att ta en liten promenad. Så vi tog på oss jackor och Mira tog en mössa. Men det var soligt ute, så jag tog på mig solglasögon. Sedan gick vi ut ur huset, över hela bakgården till en port på baksidan, framsidan var fylld av paparazzis. Vi kom ut vid en skog, som vi gick ut ur och sedan kom till en trottoar.
- Du saknar honom, eller hur? Sa Mira och vände huvudet mot mig. Jag såg ner i marken och nickade. Jag ville krama om honom och kyssa honom på kinden. Jag ville somna med honom bredvid mig, vakna med honom bredvid mig. Jag älskade allt med honom. Jag älskade hur han kramade om mig lite för hårt, hur han plötsligt kunde börja le när han var helt allvarlig, hur han rörde vid min kind och kysste mina läppar, hur han omedvetet höjde ett ögonbryn när han var förvirrad (även när han låtsades förstå). Hur hans ögon svartnade när han blev avundsjuk och hur han fick mig att känna mig så speciell.
- Jag älskar honom. sa jag och kände hur det hettade till om kinderna. Bara tanken av honom kunde få mig att le.
- Det märks. Flinade Mira och knuffade till mig i sidan. Jag flinade också.
- Så, hur ska du göra nu? Ska du stanna här eller ska du med till Sverige? frågade Mira.
- Jag är ledsen Mira, men jag vill stanna här. Svarade jag. Jag visste att hon skulle förstå.
- Okej. Det är lugnt, det är klart du vill vara med honom! Sa hon. Vi fortsatte gå.
- Men Sandra, du måste komma tillbaka till jorden, kom ihåg det. Sa Mira.
- Vad menar du?
- Du har varit med honom nu, väldigt länge. Detta är MICHAEL JACKSON. En världskänd popstjärna, du älskar honom och han älskar dig. Men har du tänkt på vad du ville innan du träffade honom? Du var fast besluten om att plugga vidare och BLI något. Du kämpade för att få vänner, det du hade var i princip mig. Har du någonsin tänkt på att du slutat skolan för evigt? Och att du nu faktiskt måste skaffa en inkomst? Och ska du göra det, måste du välja vart du tänker vara. Fortsätta i Sverige eller öppna ett nytt kapitel här. Har du tänkt på att du inte kan bo varken hemma hos Michaels föräldrar eller dina? Du måste skaffa egen bostad, Sverige eller här? Och har du tänkt på att ditt liv bara kretsar runt hans, och att du måste bli mer självständig? Tänk om ni skulle skiljas åt? Vad händer då? Du hamnar gråtande i dina gamla föräldrars hus med mig och han fortsätter med sitt liv med titeln "kungen av pop".
- Men... var det jag kunde säga. Jag visste att hon hade rätt. Jag måste göra något åt det. Jag måste skaffa något, som var mitt eget. Så jag gjorde en liten lista.
"1. Skaffa körkort. 2. Bestämma yrke, plugga på till det, skaffa det. 3. Köpa bil och bostad." Men om jag nu skulle skaffa jobb, hus och bil här... så skulle det betyda att jag lämnar Sverige. Allt jag någonsin haft. Var jag verkligen redo att göra det?
03:41 A.M.
Jag vaknade i Michaels säng. Helt kallsvettig. Jag hade haft en mardröm. Jag såg mig omkring i rummet, Michael var fortfarande inte här. Jag försökte att glömma bort marddrömmen och tänka på något annat.
03:58 A.M.
Jag låg med stängda ögon på sidan och var nära att somna. Jag var emellan sömn och att jag var vaken. Då jag hörde dörren öppnas. Jag kände hur jag fort vaknade igen, men jag låg helt tyst och låtsades sova.
Jag hörde Michael stänga dörren och snabbt byta om. Han mumlade lite tyst om att han skulle låta sömnpillerna vara. Sedan smög han till andra sidan sängen, kröp ner och la sig tätt intill mig. Han kramade om mig bakifrån, han var varm och jag kände hur mycket jag hade saknat honom. Jag log för mig själv när jag kände hur han kysste mig i nacken. Jag log ännu större och vände mig mot honom. Han sa inget, men jag såg honom i ögonen. Det var mörkt, men vi kunde se ändå.
Han bet sig lätt i underläppen när han log. Jag strök min hand över hans kind.
- How do you feel? viskade jag och kände hur jag blev tröttare och tröttare.
- I'm fine, don't worry. How do you feel? viskade han tillbaka.
- I'm with you, so i couldn't be happier.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 46
Jag öppnade tidningen som pappa precis läst. Han var stolt att han varit med, han förstod dock inte allt som det stod. Det var en bild på mig när jag gått in i trädet.
"Michael Jackson's secret wife walks into a tree!" var huvudrubriken på min bild. "This is Michael Jacksons secret wife, and has been for over 10 years! The pop star has hidden this from his fans, cause he wanted them to think he was available on the market. Now, she's having his baby. We asked her what she had been doing at the hospital, she answered by walking into a tree. Clearly, she just got to know that she's pregnant. Maybe Billie Jean wasn't his lover, and maybe Billie- Jeans kid wasn't his son. But this girls kid will be, 'cause she is his lover. Sandra olofsson is her name, she's swedish, she's 17 and she's a young model."
Jag såg helt förstenad på tidningen. Hur kunde SÅ mycket lögner få plats i en sådan liten text? Om jag nu vore 17, hur skulle jag då kunnat varit GIFT med Michael i 10 år? Jag blev så arg, jag måste ju göra något åt detta! Jag orkade inte ens läsa vad de skrivit om pappa. Jag rev sönder tidningen och la den i soporna. Katherine dukade av frukostbordet och jag reste mig upp.
- Thank you for the breakfast Katherine. sa jag och neg, hon svarade med ett - you're welcome. Och diskade ur en yoghurt tallrik.
- Katherine are you sure that it's ok if we stay here for about a week? sa mamma och hjälpte henne duka av. Deras flyg hade blivit inställt en vecka, och tydligen fanns det inte fler att välja på. Och Katherine tyckte att de inte skulle behöva bo på hotell den sista tiden, nu när de lärt känna varandra. Så mamma och pappa hade deras gästrum och Mira sov i samma rum som Janet. Inatt, skulle Michael vara tillbaka! Då hade morfindoserna slutat verka och han hade då blivit tvungen att spy upp sömnpillerna, eftersom att de annars skulle stanna i honom. Jag tyckte så synd om honom, han hade inte haft det lätt. Jag och Mira bestämde oss för att ta en liten promenad. Så vi tog på oss jackor och Mira tog en mössa. Men det var soligt ute, så jag tog på mig solglasögon. Sedan gick vi ut ur huset, över hela bakgården till en port på baksidan, framsidan var fylld av paparazzis. Vi kom ut vid en skog, som vi gick ut ur och sedan kom till en trottoar.
- Du saknar honom, eller hur? Sa Mira och vände huvudet mot mig. Jag såg ner i marken och nickade. Jag ville krama om honom och kyssa honom på kinden. Jag ville somna med honom bredvid mig, vakna med honom bredvid mig. Jag älskade allt med honom. Jag älskade hur han kramade om mig lite för hårt, hur han plötsligt kunde börja le när han var helt allvarlig, hur han rörde vid min kind och kysste mina läppar, hur han omedvetet höjde ett ögonbryn när han var förvirrad (även när han låtsades förstå). Hur hans ögon svartnade när han blev avundsjuk och hur han fick mig att känna mig så speciell.
- Jag älskar honom. sa jag och kände hur det hettade till om kinderna. Bara tanken av honom kunde få mig att le.
- Det märks. Flinade Mira och knuffade till mig i sidan. Jag flinade också.
- Så, hur ska du göra nu? Ska du stanna här eller ska du med till Sverige? frågade Mira.
- Jag är ledsen Mira, men jag vill stanna här. Svarade jag. Jag visste att hon skulle förstå.
- Okej. Det är lugnt, det är klart du vill vara med honom! Sa hon. Vi fortsatte gå.
- Men Sandra, du måste komma tillbaka till jorden, kom ihåg det. Sa Mira.
- Vad menar du?
- Du har varit med honom nu, väldigt länge. Detta är MICHAEL JACKSON. En världskänd popstjärna, du älskar honom och han älskar dig. Men har du tänkt på vad du ville innan du träffade honom? Du var fast besluten om att plugga vidare och BLI något. Du kämpade för att få vänner, det du hade var i princip mig. Har du någonsin tänkt på att du slutat skolan för evigt? Och att du nu faktiskt måste skaffa en inkomst? Och ska du göra det, måste du välja vart du tänker vara. Fortsätta i Sverige eller öppna ett nytt kapitel här. Har du tänkt på att du inte kan bo varken hemma hos Michaels föräldrar eller dina? Du måste skaffa egen bostad, Sverige eller här? Och har du tänkt på att ditt liv bara kretsar runt hans, och att du måste bli mer självständig? Tänk om ni skulle skiljas åt? Vad händer då? Du hamnar gråtande i dina gamla föräldrars hus med mig och han fortsätter med sitt liv med titeln "kungen av pop".
- Men... var det jag kunde säga. Jag visste att hon hade rätt. Jag måste göra något åt det. Jag måste skaffa något, som var mitt eget. Så jag gjorde en liten lista.
"1. Skaffa körkort. 2. Bestämma yrke, plugga på till det, skaffa det. 3. Köpa bil och bostad." Men om jag nu skulle skaffa jobb, hus och bil här... så skulle det betyda att jag lämnar Sverige. Allt jag någonsin haft. Var jag verkligen redo att göra det?
03:41 A.M.
Jag vaknade i Michaels säng. Helt kallsvettig. Jag hade haft en mardröm. Jag såg mig omkring i rummet, Michael var fortfarande inte här. Jag försökte att glömma bort marddrömmen och tänka på något annat.
03:58 A.M.
Jag låg med stängda ögon på sidan och var nära att somna. Jag var emellan sömn och att jag var vaken. Då jag hörde dörren öppnas. Jag kände hur jag fort vaknade igen, men jag låg helt tyst och låtsades sova.
Jag hörde Michael stänga dörren och snabbt byta om. Han mumlade lite tyst om att han skulle låta sömnpillerna vara. Sedan smög han till andra sidan sängen, kröp ner och la sig tätt intill mig. Han kramade om mig bakifrån, han var varm och jag kände hur mycket jag hade saknat honom. Jag log för mig själv när jag kände hur han kysste mig i nacken. Jag log ännu större och vände mig mot honom. Han sa inget, men jag såg honom i ögonen. Det var mörkt, men vi kunde se ändå.
Han bet sig lätt i underläppen när han log. Jag strök min hand över hans kind.
- How do you feel? viskade jag och kände hur jag blev tröttare och tröttare.
- I'm fine, don't worry. How do you feel? viskade han tillbaka.
- I'm with you, so i couldn't be happier.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Koooommentera :) <3
The girl is mine (del 45)
Häär kommer kapitel 45 <3
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 45
Michael skulle ta av bandaget och se vad som hänt med hans stackars näsa. Så han gick in till badrummet, jag satt kvar på sängen och var fortfarande överlycklig att han vaknat upp. Snart skulle hela familjen vara här. Michael stängde dörren, jag satt och väntade. "Katherine gråter happy tears" skrev Mira i ett sms. Jag log åt det, sedan öppnades badrummsdörren. Michael kom ut, jag såg på honom. Hans näsa, var inte jätteförändrad. Men den var smalare, kortare och rakare.
- How do you think it look? frågade han. Jag log.
- It looks great! sa jag. Han fingrade lite på den.
- It hurts a lot... sa han och satte sig bredvid mig. Jag kramade om honom.
- You have no idea how worried i was! viskade jag i hans öra och kysste honom på kinden. Han kysste mig på munnen och log.
- I love you. sa han och sedan öppnades dörren. Jacksonfamiljen och min familj + Mira kom in i rummet. De alla ville krama om honom.
Och Mira hade rätt, Katherine grät happy tears.
- Michael! I'm glad att you are frisk! Your näsa are smaller också! sa pappa och han lät verkligen lycklig. Michael log mot pappa.
Vi alla samlades runt honom och såg hur näsan såg ut. Den passade honom. Joseph satt i andra sidan rummet och kollade på när allt hände.
- Does anyone have a pen? frågade Michael. Mira fiskade upp en ur hennes väska. En bläckpenna. Michael tog en av kuddarna och skrev på den.
"I feel fine. And I love you all from the bottom of my heart! Keep the faith, and my new album will be out soon. LOVE MJ" skrev han.
- But Michael, that's the hospitals pillow. sa Janet och såg när han reste sig upp och gick mot fönstret.
- I know.. i'll pay the hospital back, don't worry. Sa han, sedan öppnade han fönstret och kollade ut över folkmassorna. Vi hörde hur de skrek ännu högre.
- OH MY GOD HE'S RIGHT THERE!!!!! MICHAEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEL! skrek de för allt de var värda. Hade jag aldrig träffat Michael, men hade bott i USA hade jag förmodligen varit en av dem. Michael vinkade, och sedan kastade han ut kudden och såg på när de alla försökte få tag på den. Michael gjorde en slängkyss och sedan stängde han fönstret igen.
- It's increadible, I love them all so much! Sa Michael och log stort. En läkare kom in i rummet.
- Okay everybody out! Visit time is over! sa hon, hon såg sträng ut. Michael la sig ner i sängen.
- When will he get home again? frågade Katherine.
- In 24 hours, we need to get those painkillers out of his system. sa läkaren och vi alla gick ut. Jag gav Michael en sista puss innan jag vart tvungen att gå.
Joseph reste sig ur hörnet, och istället för att gå ut, så gick han fram till Michael. Jag var säker på att han skulle säga något dåligt.
- I'm happy you're fine my son... I love you. Sa han. Michael vart helt chockad. Det var första gången Joseph sa att han älskade Michael, på riktigt!
- Thank you Joseph... sa han bara.
- You're welcome Michael, and by the way son. You can call me dad if you want this week. sa Joseph och log nästan lite. Michael blev ännu mer chockad.
- Dad... sa Michael och fick tårar i ögonen. Han hade aldrig fått kalla Joseph det. Maneger, Joe, Joseph, co-worker and the-man-who-made-me-famous. Men aldrig pappa... Joseph rufsade om Michael i håret, sedan gick han ut ur rummet.
- Du Sandra... du kan också få kalla mig Dad den här veckan. sa pappa till mig och väntade på att jag skulle få tårar i ögonen.
- Hörru Pappa, det har jag väl alltid fått gjort? sa jag och kramade om honom.
Det var svårt att komma till bilen på grund av all folkmassa, dessutom kände de igen Jackson-familjen, så de försökte överfalla oss. De knäppte så mycket bilder att jag vart tvungen att hålla händerna för ansiktet för att inte bli blind. Jag såg ingenting när jag höll för ögonen, så jag råkade gå in i ett träd.
Pappa poserade jättegärna, han ställde sig och vickade på höfterna samtidigt som han putade med båda läppar och ölmage. Sedan rynkade han pannan och gjorde peace-tecken samtidigt som han stod på ett ben. Han var den som hoppade in i bilen sist.
- c'mon Rolf! Sa Latoya som satt närmast dörren.
- vänta... sa han och försökte låta engelsk samtidigt som han gav några poser som innehöll gubbleendet och vinglande med benen och armar åt alla håll. Till sist drog vi in honom i bilen.
- This is going to be in the newspapers tomorrow... suckade Latoya och sneglade lite halvsurt mot pappa. Han såg nöjd ut, sedan körde bilen iväg.
Från och med nu skulle jag vara Tjejen-som-på-något-vis-känner-Michael-Jackson-och-är-dotter-till-knäppgubben-och-som-gick-in-i-ett-träd-inför-paparazzis.skitkul...
--------------------------------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 45
Michael skulle ta av bandaget och se vad som hänt med hans stackars näsa. Så han gick in till badrummet, jag satt kvar på sängen och var fortfarande överlycklig att han vaknat upp. Snart skulle hela familjen vara här. Michael stängde dörren, jag satt och väntade. "Katherine gråter happy tears" skrev Mira i ett sms. Jag log åt det, sedan öppnades badrummsdörren. Michael kom ut, jag såg på honom. Hans näsa, var inte jätteförändrad. Men den var smalare, kortare och rakare.
- How do you think it look? frågade han. Jag log.
- It looks great! sa jag. Han fingrade lite på den.
- It hurts a lot... sa han och satte sig bredvid mig. Jag kramade om honom.
- You have no idea how worried i was! viskade jag i hans öra och kysste honom på kinden. Han kysste mig på munnen och log.
- I love you. sa han och sedan öppnades dörren. Jacksonfamiljen och min familj + Mira kom in i rummet. De alla ville krama om honom.
Och Mira hade rätt, Katherine grät happy tears.
- Michael! I'm glad att you are frisk! Your näsa are smaller också! sa pappa och han lät verkligen lycklig. Michael log mot pappa.
Vi alla samlades runt honom och såg hur näsan såg ut. Den passade honom. Joseph satt i andra sidan rummet och kollade på när allt hände.
- Does anyone have a pen? frågade Michael. Mira fiskade upp en ur hennes väska. En bläckpenna. Michael tog en av kuddarna och skrev på den.
"I feel fine. And I love you all from the bottom of my heart! Keep the faith, and my new album will be out soon. LOVE MJ" skrev han.
- But Michael, that's the hospitals pillow. sa Janet och såg när han reste sig upp och gick mot fönstret.
- I know.. i'll pay the hospital back, don't worry. Sa han, sedan öppnade han fönstret och kollade ut över folkmassorna. Vi hörde hur de skrek ännu högre.
- OH MY GOD HE'S RIGHT THERE!!!!! MICHAEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEL! skrek de för allt de var värda. Hade jag aldrig träffat Michael, men hade bott i USA hade jag förmodligen varit en av dem. Michael vinkade, och sedan kastade han ut kudden och såg på när de alla försökte få tag på den. Michael gjorde en slängkyss och sedan stängde han fönstret igen.
- It's increadible, I love them all so much! Sa Michael och log stort. En läkare kom in i rummet.
- Okay everybody out! Visit time is over! sa hon, hon såg sträng ut. Michael la sig ner i sängen.
- When will he get home again? frågade Katherine.
- In 24 hours, we need to get those painkillers out of his system. sa läkaren och vi alla gick ut. Jag gav Michael en sista puss innan jag vart tvungen att gå.
Joseph reste sig ur hörnet, och istället för att gå ut, så gick han fram till Michael. Jag var säker på att han skulle säga något dåligt.
- I'm happy you're fine my son... I love you. Sa han. Michael vart helt chockad. Det var första gången Joseph sa att han älskade Michael, på riktigt!
- Thank you Joseph... sa han bara.
- You're welcome Michael, and by the way son. You can call me dad if you want this week. sa Joseph och log nästan lite. Michael blev ännu mer chockad.
- Dad... sa Michael och fick tårar i ögonen. Han hade aldrig fått kalla Joseph det. Maneger, Joe, Joseph, co-worker and the-man-who-made-me-famous. Men aldrig pappa... Joseph rufsade om Michael i håret, sedan gick han ut ur rummet.
- Du Sandra... du kan också få kalla mig Dad den här veckan. sa pappa till mig och väntade på att jag skulle få tårar i ögonen.
- Hörru Pappa, det har jag väl alltid fått gjort? sa jag och kramade om honom.
Det var svårt att komma till bilen på grund av all folkmassa, dessutom kände de igen Jackson-familjen, så de försökte överfalla oss. De knäppte så mycket bilder att jag vart tvungen att hålla händerna för ansiktet för att inte bli blind. Jag såg ingenting när jag höll för ögonen, så jag råkade gå in i ett träd.
Pappa poserade jättegärna, han ställde sig och vickade på höfterna samtidigt som han putade med båda läppar och ölmage. Sedan rynkade han pannan och gjorde peace-tecken samtidigt som han stod på ett ben. Han var den som hoppade in i bilen sist.
- c'mon Rolf! Sa Latoya som satt närmast dörren.
- vänta... sa han och försökte låta engelsk samtidigt som han gav några poser som innehöll gubbleendet och vinglande med benen och armar åt alla håll. Till sist drog vi in honom i bilen.
- This is going to be in the newspapers tomorrow... suckade Latoya och sneglade lite halvsurt mot pappa. Han såg nöjd ut, sedan körde bilen iväg.
Från och med nu skulle jag vara Tjejen-som-på-något-vis-känner-Michael-Jackson-och-är-dotter-till-knäppgubben-och-som-gick-in-i-ett-träd-inför-paparazzis. skitkul...
--------------------------------------------------------------------------------------------
Lämna gärna en kommentar <3 För ni vet inte hur glada de gör mig. :)
The girl is mine (del 44)
Nu kommer kapitel 44, och snäääälla kommentera :/ ser hur många som läst på statestiken, och det är ganska många. Men typ ingen kommenterar. Tack till er som läser :) Men kommentarer är liksom det som får mig att vilja fortsätta skriva. För respons på arbete i positiv riktning gör allt bättre...
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 44
*Ett tag in i Michael's flashback:
"Jag hade träffat Ben varje natt i en hel vecka. Och vi var bra vänner. Han lyssnade på mig verkade det som.
Jag stod i mitten, framför en videokamera i ett tomt rum med bara några åskådare. klockan var sent på kvällen och vi körde igång första basackordet.
Musiken drog igång och jag körde allt jag kunde av James Browns kända steg. Jag körde en snurr, knäppte med fingrarna och dansade i takt till musiken.
- I got the feelin'. Baby Baby i got the feelin'. You know what you do to me. People's hearts heavy down in misery.
Vi körde allt vad vi hade, och jag kände drivkraften och glädjen i det vi gjorde. Vi var "The Jackson 5". Och jag var 10 år.
- Hey, Hey, Honey ow, ohh heey ow. Got the feelin' all right. Musiken stannade.
- Baby Baby Baby, baby baby baby, baby baby baby, baby babe. Sjöng jag ut. Jag visste att detta var det jag ville göra för resten av mitt liv.
- Ben! Ben! viskade jag och väntade på att Ben skulle dyka upp som vanligt.
- We might be signed for Motown! MOTOWN! sa jag överlyckligt och såg när Ben kröp ut ur sitt lilla hål. Han kröp upp i min hand och jag strök honom över ryggen.
- Ben, i think you're my best friend. suckade jag lyckligt. Ben pep tillbaka och strök sitt lilla huvud mot min handled. "
*Flashback fortsätter, men tillbaka till Sandra's perspektiv:*
Jag vaknade nästa morgon och hörde tusentals skrik. Jag gick fram till fönstret och fällde upp rullgardinen. Det stod vad-som-såg-ut-som en miljon personer utanför!
De skrek, grät, höll i skyltar. "MICHAEL PLEASE GET WELL" stod det på skyltar och de skrek hans namn. Jag gick till Michaels säng och satte mig på kanten. På något vis, kändes det som att han lyssnade på hur det skrek efter honom.
- Michael, please wake up, don't fall into a coma....
*Michaels flashback nr 3:*
Jag hörde plötsligt avlägsna ljud, någon sa mitt namn, och en vacker välkänd röst sa något om någon koma. Men det var bara i mitt huvud.
Jag gick upp mitt i natten för att träffa Ben. Jag skulle berätta att vi vunnit Gary's största talangtävling och att vi egentligen skulle åka till New york, men Joseph berättade för oss att det inte blev något med det, vi alla blev besvikna och fattade ingenting. Men då sa han att vi kommit in på motown. Jag visste att Ben skulle bli glad för min skull.
Jag tog med mig prisstatyetten från talangtävlingen i handen och sprang in till köket.
- Ben! Ben! Come here, You can NEVER guess what happend! viskade jag, överlycklig över allt som hänt. Men plötsligt stannade jag till.
Jag blev helt stående på plats, mitt hjärta började dunka fort och mitt blod blev kallt. Jag såg ner på det som visades nära hörnet.
Jag skakade. Där... låg Ben... död, i en råttfälla. Nacken var avbruten och det var blod runt om honom.
- NOOOOOOOOOOOOO! skrek jag. Och sedan kom tårarna. Jag sprang in till mammas och Josephs sovrum. De båda hade vaknat av mitt skrik.
- What's all this screaming 'bout? röt Joseph. Jag grät och kröp upp i mammas knä.
- He was my best friend! He... He meant so much! grät jag så att jag skakade. Hon höll mig i sin famn.
- Michael, it's ok... he's in heaven now. JOSEPH WALTHER JACKSON HOW COULD YOU? I told you not to put up that rat trap!
Jag kollade upp. Joseph hade gjort detta.
- It's a stupid rat. Go to sleep Michael or you're gonna get yo ass kicked! sa Joseph och la sig ner igen och tänkte sova. Jag blev så arg på honom.
Ben... var borta för alltid.
*Tillbaka till Sandra:*
Jag satt och läste en bok, då jag plötsligt hörde Michael stöna till. Jag for upp från madrassen och till honom. Och såg hur han sakta öppnade ögonen. Jag blev helt överväldigad. Han satte sig försiktigt upp. Och jag såg hur han blinkade bort några tårar. Jag kramade om honom.
- Thank god you woke up! sa jag och pussade honom på munnen.
- Joseph killed him... mumlade Michael och jag såg hur en tår rann ner ifrån hans öga.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 44
*Ett tag in i Michael's flashback:
"Jag hade träffat Ben varje natt i en hel vecka. Och vi var bra vänner. Han lyssnade på mig verkade det som.
Jag stod i mitten, framför en videokamera i ett tomt rum med bara några åskådare. klockan var sent på kvällen och vi körde igång första basackordet.
Musiken drog igång och jag körde allt jag kunde av James Browns kända steg. Jag körde en snurr, knäppte med fingrarna och dansade i takt till musiken.
- I got the feelin'. Baby Baby i got the feelin'. You know what you do to me. People's hearts heavy down in misery.
Vi körde allt vad vi hade, och jag kände drivkraften och glädjen i det vi gjorde. Vi var "The Jackson 5". Och jag var 10 år.
- Hey, Hey, Honey ow, ohh heey ow. Got the feelin' all right. Musiken stannade.
- Baby Baby Baby, baby baby baby, baby baby baby, baby babe. Sjöng jag ut. Jag visste att detta var det jag ville göra för resten av mitt liv.
- Ben! Ben! viskade jag och väntade på att Ben skulle dyka upp som vanligt.
- We might be signed for Motown! MOTOWN! sa jag överlyckligt och såg när Ben kröp ut ur sitt lilla hål. Han kröp upp i min hand och jag strök honom över ryggen.
- Ben, i think you're my best friend. suckade jag lyckligt. Ben pep tillbaka och strök sitt lilla huvud mot min handled. "
*Flashback fortsätter, men tillbaka till Sandra's perspektiv:*
Jag vaknade nästa morgon och hörde tusentals skrik. Jag gick fram till fönstret och fällde upp rullgardinen. Det stod vad-som-såg-ut-som en miljon personer utanför!
De skrek, grät, höll i skyltar. "MICHAEL PLEASE GET WELL" stod det på skyltar och de skrek hans namn. Jag gick till Michaels säng och satte mig på kanten. På något vis, kändes det som att han lyssnade på hur det skrek efter honom.
- Michael, please wake up, don't fall into a coma....
*Michaels flashback nr 3:*
Jag hörde plötsligt avlägsna ljud, någon sa mitt namn, och en vacker välkänd röst sa något om någon koma. Men det var bara i mitt huvud.
Jag gick upp mitt i natten för att träffa Ben. Jag skulle berätta att vi vunnit Gary's största talangtävling och att vi egentligen skulle åka till New york, men Joseph berättade för oss att det inte blev något med det, vi alla blev besvikna och fattade ingenting. Men då sa han att vi kommit in på motown. Jag visste att Ben skulle bli glad för min skull.
Jag tog med mig prisstatyetten från talangtävlingen i handen och sprang in till köket.
- Ben! Ben! Come here, You can NEVER guess what happend! viskade jag, överlycklig över allt som hänt. Men plötsligt stannade jag till.
Jag blev helt stående på plats, mitt hjärta började dunka fort och mitt blod blev kallt. Jag såg ner på det som visades nära hörnet.
Jag skakade. Där... låg Ben... död, i en råttfälla. Nacken var avbruten och det var blod runt om honom.
- NOOOOOOOOOOOOO! skrek jag. Och sedan kom tårarna. Jag sprang in till mammas och Josephs sovrum. De båda hade vaknat av mitt skrik.
- What's all this screaming 'bout? röt Joseph. Jag grät och kröp upp i mammas knä.
- He was my best friend! He... He meant so much! grät jag så att jag skakade. Hon höll mig i sin famn.
- Michael, it's ok... he's in heaven now. JOSEPH WALTHER JACKSON HOW COULD YOU? I told you not to put up that rat trap!
Jag kollade upp. Joseph hade gjort detta.
- It's a stupid rat. Go to sleep Michael or you're gonna get yo ass kicked! sa Joseph och la sig ner igen och tänkte sova. Jag blev så arg på honom.
Ben... var borta för alltid.
*Tillbaka till Sandra:*
Jag satt och läste en bok, då jag plötsligt hörde Michael stöna till. Jag for upp från madrassen och till honom. Och såg hur han sakta öppnade ögonen. Jag blev helt överväldigad. Han satte sig försiktigt upp. Och jag såg hur han blinkade bort några tårar. Jag kramade om honom.
- Thank god you woke up! sa jag och pussade honom på munnen.
- Joseph killed him... mumlade Michael och jag såg hur en tår rann ner ifrån hans öga.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Remember, lämna gärna en kommentar! <3
The girl is mine (del 43)
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 43
Panikslagen kom jag in i sjukrummet där Michael låg. Jag såg på honom. Hur han låg nerbäddad i en alldeles för vit säng med alldeles för vita lakan.
Han hade blåa ringar under ögonen, det såg ut som om han hade varit med i en våldsam fight. Och han hade ett stort bandage lindat lindat på näsan och upp mot pannan med hål för där ögonen satt. Han blundade. Hans läppar var torra. Mina ögon fylldes med tårar.
- Michael! Please wake up and tell me what happend. sa jag och försökte svälja gråten i halsen. Att se honom såhär, var som en marddröm. Vad hade hänt?!
- He fell... hörde jag någon i dörröppningen, jag vände mig där och såg Quincy stå och kolla på oss. Jag gav honom en blick att fortsätta. Han gick in i rummet och ställde sig bredvid mig. Han kollade ner på Michael och bet ihop.
- No one was there when it happend, but he was dancing in his dancestudio. That's were we found him. All he could remember was that he went in to a spin, and he spinned real quick for really long. But when he stopped it he fell into a huge load-speaker. And somehow it fell right on his face. His nosebone cracked and he went unconsius. This happened about a week ago. He went to a nose-surgury two days ago and has been resting since then. He needed to take a lot of painmedication after the accident. So that's pretty much what he's been eating. berättade han och rörde vid Michaels hand som låg över täcket.
Michaels familj hade redan besökt honom, jag var den som kommit in sist. Men för alla var det smärtsamt att se. Även Joseph.
Han skulle bli bättre, men enligt läkarna så var han nästan inne i en koma-zon efter alla sömnpiller. Så vi satt och bad att han skulle vakna upp så fort som möjligt.
*Michael's flashback i hans perspektiv (han får en flashback när han sover):
"Jag var törstig, och jag gick bara upp för att ta något att dricka. Jag passerade vardagsrummet där instrumenten stod. Instrumenten som vi egentligen inte hade haft råd med. Joseph satsade alla pengar vi hade på dem. Och nu var vi i skuld. Men jag var så törstig, och jag visste att vi hade ett paket mjölk kvar i kylen. Ett hus med 2 sovrum och kök, för en familj med 9 barn. Men vi alla fick plats där på 2300 Jacksonstreet. Jag öppnade kylskåpet, tog fram mjölkpaketet och ställde fram på bordet. Jag stängde kylen och tog ett glas ur disken som jag använt dagen innan. Jag hällde upp mjölk i glaset men skakade till då jag såg något snabbt springa förbi över mina små fötter. Jag spillde ut all mjölk över bordet. Jag stod som fastspikad. Spöken... var inte så små? Något sprang över mina fötter igen. Men den lille varelsen stannade i kökshörnet. Jag satte mig på golvet och kröp närmare varelsen. Det var en grå, liten, smal råtta.
- Hi there. viskade jag till den. Råttan kollade upp på mig och gnagde på en brödbit den hade i sina små tassar.
- Are you hungry? viskade jag frågande och det såg ut som att råttan nickade. Han förstod vad jag sa! Jag gick upp till skafferiet och hämtade en bit ost, som jag sedan la lite framför råttan. Jag log mot honom.
- comon, don't be shy... viskade jag och såg när han försiktigt började gnaga på ostbiten. Försiktigt sträckte jag ut handen och nuddade ryggen på honom. Jag klappade honom med ett finger samtidigt som han åt ostbiten. Sedan drog jag bort handen och fortsatte att bara se på honom.
- Do you have a name? viskade jag. Han kollade upp och skakade på huvudet.
- Do you want me to give you one? Den lille råttan nickade.
- Then I'll give you a name... Ben. Do you like it? råttan nickade och åt upp resten av ostbiten. Jag log stort åt honom.
- Ben, do you have any friends? Frågade jag. Ben skakade på sitt lilla huvud.
- Me neither... I only have my family and my teachers.... Would you like to be my friend? viskade jag. Ben nickade och gick närmare mig. Jag sken upp och klappade honom med ett finger igen.
- Ben, i have to go to bed, but promise me you'll be here tomorrow again, cause I will!
Lycklig la jag mig i min säng igen, ovetande om alla slag och all bestraffning som väntade nästa dag... på grund av den där mjölken.
*flashbacken pågår, men tillbaka till Sandra's perspektiv:
Jag bäddade upp en madrass och en sovsäck på golvet bredvid sängen. Jag skulle sova här inatt. Inne hos Michael. Om han skulle vakna, ville jag vara här.
Det var sent, så jag drog för gardinerna och bytte om till pyjamas. Sedan satte jag mig på Michaels sängkant. Helt stilla låg honom, det enda som rörde sig lite var hans bröst när han andades. Jag kysste honom på kinden och strök med fingret vid hans haka.
- Don't worry, everything will be fine... viskade jag. Jag visste inte om det var till mig själv eller om det var till Michael. Men jag bara kände, att det måste det bli.
Den natten var det svårt att sova, allt gick igenom mitt huvud. När Michael och jag träffades, när vi var i Sverige, när vi först kom till Encino, när jag mötte Michael blåslagen på trappan mitt i natten, vårat första lilla bråk, när vi gjort slut, allt det med Dan och Tatum, resan till Florida och nu detta. Det hade hänt så mycket att jag inte riktigt hunnit i kapp med allt. Men nu försökte jag göra det. Plötsligt hörde jag Michael mumla något. "Ben".
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 43
Panikslagen kom jag in i sjukrummet där Michael låg. Jag såg på honom. Hur han låg nerbäddad i en alldeles för vit säng med alldeles för vita lakan.
Han hade blåa ringar under ögonen, det såg ut som om han hade varit med i en våldsam fight. Och han hade ett stort bandage lindat lindat på näsan och upp mot pannan med hål för där ögonen satt. Han blundade. Hans läppar var torra. Mina ögon fylldes med tårar.
- Michael! Please wake up and tell me what happend. sa jag och försökte svälja gråten i halsen. Att se honom såhär, var som en marddröm. Vad hade hänt?!
- He fell... hörde jag någon i dörröppningen, jag vände mig där och såg Quincy stå och kolla på oss. Jag gav honom en blick att fortsätta. Han gick in i rummet och ställde sig bredvid mig. Han kollade ner på Michael och bet ihop.
- No one was there when it happend, but he was dancing in his dancestudio. That's were we found him. All he could remember was that he went in to a spin, and he spinned real quick for really long. But when he stopped it he fell into a huge load-speaker. And somehow it fell right on his face. His nosebone cracked and he went unconsius. This happened about a week ago. He went to a nose-surgury two days ago and has been resting since then. He needed to take a lot of painmedication after the accident. So that's pretty much what he's been eating. berättade han och rörde vid Michaels hand som låg över täcket.
Michaels familj hade redan besökt honom, jag var den som kommit in sist. Men för alla var det smärtsamt att se. Även Joseph.
Han skulle bli bättre, men enligt läkarna så var han nästan inne i en koma-zon efter alla sömnpiller. Så vi satt och bad att han skulle vakna upp så fort som möjligt.
*Michael's flashback i hans perspektiv (han får en flashback när han sover):
"Jag var törstig, och jag gick bara upp för att ta något att dricka. Jag passerade vardagsrummet där instrumenten stod. Instrumenten som vi egentligen inte hade haft råd med. Joseph satsade alla pengar vi hade på dem. Och nu var vi i skuld. Men jag var så törstig, och jag visste att vi hade ett paket mjölk kvar i kylen. Ett hus med 2 sovrum och kök, för en familj med 9 barn. Men vi alla fick plats där på 2300 Jacksonstreet. Jag öppnade kylskåpet, tog fram mjölkpaketet och ställde fram på bordet. Jag stängde kylen och tog ett glas ur disken som jag använt dagen innan. Jag hällde upp mjölk i glaset men skakade till då jag såg något snabbt springa förbi över mina små fötter. Jag spillde ut all mjölk över bordet. Jag stod som fastspikad. Spöken... var inte så små? Något sprang över mina fötter igen. Men den lille varelsen stannade i kökshörnet. Jag satte mig på golvet och kröp närmare varelsen. Det var en grå, liten, smal råtta.
- Hi there. viskade jag till den. Råttan kollade upp på mig och gnagde på en brödbit den hade i sina små tassar.
- Are you hungry? viskade jag frågande och det såg ut som att råttan nickade. Han förstod vad jag sa! Jag gick upp till skafferiet och hämtade en bit ost, som jag sedan la lite framför råttan. Jag log mot honom.
- comon, don't be shy... viskade jag och såg när han försiktigt började gnaga på ostbiten. Försiktigt sträckte jag ut handen och nuddade ryggen på honom. Jag klappade honom med ett finger samtidigt som han åt ostbiten. Sedan drog jag bort handen och fortsatte att bara se på honom.
- Do you have a name? viskade jag. Han kollade upp och skakade på huvudet.
- Do you want me to give you one? Den lille råttan nickade.
- Then I'll give you a name... Ben. Do you like it? råttan nickade och åt upp resten av ostbiten. Jag log stort åt honom.
- Ben, do you have any friends? Frågade jag. Ben skakade på sitt lilla huvud.
- Me neither... I only have my family and my teachers.... Would you like to be my friend? viskade jag. Ben nickade och gick närmare mig. Jag sken upp och klappade honom med ett finger igen.
- Ben, i have to go to bed, but promise me you'll be here tomorrow again, cause I will!
Lycklig la jag mig i min säng igen, ovetande om alla slag och all bestraffning som väntade nästa dag... på grund av den där mjölken.
*flashbacken pågår, men tillbaka till Sandra's perspektiv:
Jag bäddade upp en madrass och en sovsäck på golvet bredvid sängen. Jag skulle sova här inatt. Inne hos Michael. Om han skulle vakna, ville jag vara här.
Det var sent, så jag drog för gardinerna och bytte om till pyjamas. Sedan satte jag mig på Michaels sängkant. Helt stilla låg honom, det enda som rörde sig lite var hans bröst när han andades. Jag kysste honom på kinden och strök med fingret vid hans haka.
- Don't worry, everything will be fine... viskade jag. Jag visste inte om det var till mig själv eller om det var till Michael. Men jag bara kände, att det måste det bli.
Den natten var det svårt att sova, allt gick igenom mitt huvud. När Michael och jag träffades, när vi var i Sverige, när vi först kom till Encino, när jag mötte Michael blåslagen på trappan mitt i natten, vårat första lilla bråk, när vi gjort slut, allt det med Dan och Tatum, resan till Florida och nu detta. Det hade hänt så mycket att jag inte riktigt hunnit i kapp med allt. Men nu försökte jag göra det. Plötsligt hörde jag Michael mumla något. "Ben".
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vi får hoppas att Michael vaknar igen :( <3
The girl is mine (del 42)
Lägger ut nästa kapitel nu :D
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 42
- Sandra, there's something I have to tell you. Sa Michael efter en stund.
- Tell me. sa jag och såg oroligt på honom.
- I never told you what i was doing in Sweden... right? sa Michael. Jag försökte komma ihåg.
- Yes you did in fact, you told me you were sent to Sweden while your brothers were sent to Switzerland on tour.. svarade jag.
- well, i lied.. am i'm very sorry about that! sa han och petade lite i sanden. Jag förstod inte riktigt...
- Then, what were you doing in sweden? frågade jag.
- Quincy and i were there to convince a guy named Michael peters to help us with a music video for "Beat it". He was there on vacation. But after we were done, I missed my flight. And then, I didn't know were to go. I had no bodyguards and Quincy was on his way home. So all i could do was wait until my flight got here. So i decided i would go to a hotel, but i had no idea were the nearest hotel was at. So I was just starting to walk around in no direction, looking for someone to ask. And then... i found you.
Jag kollade på honom, nu var jag ännu mer förvirrad. Varför hade han ljugit när vi träffats första gången? Och han började ju inte ens med thriller föräns några veckor sedan?
- I started with "Thriller" two years ago. sa han, som om han läst mina tankar.
- No, you told me... började jag.
- I lied. And do you know why? Because I had no life before i met you exept for my work. I'm a workoholic, I never stop. And No one on this earth would ever want to hang out with someone who work constantly, has no life outside work and is just a few minutes from getting burnt out.
- If it's you, they would. Cause you're so sweet, and so nice, and so perfect. Sa jag och log varmt mot honom. Han log lite lätt tillbaka.
- I really thought all our work on thriller would pay off... I actually thought this was going to be the most selling album of all time for some reason.
- Michael, it might not be that bad, you haven't heard it yet! Michael reste sig upp och packade ihop filten.
- I have to go back to Encino, and work harder then no one has ever done before, we've already released singles, but this album can't be released until it's done!
Den kvällen åkte Michael hem igen, jag visste att jag inte kunde följa med. Han var tvungen att sitta med jobbet så mycket han kunde, och det var bättre om jag gav honom den tiden. Men det kändes bra att vi var sams. Jag ringde till Dan och förklarade att vi inte kunde vara tillsammans, och Michael förklarade för Tatum.
Men Michael och jag ringde till varandra varje kväll. Den första gången grät han. Han hade hört hur det lät, och det var hemskt. Jag försökte stödja honom.
Men efter ett par gånger så slutade han ringa, och han svarade inte när jag ringde. Jag försökte att ringa honom veckan ut, men inget svar alls.
Jag försökte tänka att "han ringer när han får tid". Sedan kom dagen då vi åkte hem. Jag var helt säker på att jag skulle få se Michael igen den dagen. Och därför var jag alldeles överlycklig. Mira och Marlon hade bestämt att de bara skulle vara vänner för övrigt. Det kändes tomt att åka flygplan utan Michael. Sist hade vi varit arga på varandra, men då hade han iallafall varit där. Jag kollade på min mobil för 4893 gången idag efter sms. Men stängde sedan av den innan vi lyfte.
Jag, Marlon och Mira spelade kort nästan hela resan. Jag försökte tänka på något annat än Michael.
Varför ringde han aldrig? Har hans telefon gått sönder? Då borde han ringa från en annan telefon! Han kanske hade glömt mitt nummer?
Vi möttes av en enorm folkmassa då vi landade. "WELCOME HOME" Stod det på skyltarna och de skrek. Vi skyndade oss in i en limosin som sedan körde oss till huset.
Jag hade fjärilar i magen. ÄNTLIGEN skulle jag få träffa honom igen! Vi hade varit i Florida i 3 veckor, även om det bara var bestämt 1 i början. Michael hade bara varit med de första dagarna. Sen dess hade han jobbat. Men som sagt, den sista veckan hade han inte ringt alls. Alla tog sina väskor ur bilen och tackade chaffören.
Sedan gick vi till huset, där Katherine låste upp dörren. Det var kallt här, det hade blivit höstväder. När vi kom in, så var alla rum släckta. Och allt såg alldeles orört ut.
Vi kollade runt. Hade Michael ens varit här? Jag gick in i Michaels rum. Han var inte där. Han kanske var på jobbet? Jag kollade runt, allt såg orört ut, utom garderoben som var halv öppen och sedan en låda som ramlat ner från ett bord. Jag hade alltid undrat vad som låg i den lådan... och nu visste jag. Massvis med sömntabletter...
Jag städade upp dem och la de i lådan. Han har väl inte haft problem med att somna? Kanske... när inte jag varit med? Eller så har han tagit dem i smyg?
Jag hörde hemtelefonen ringa och Katherine svarade nerifrån. Jag gick ner för att hämta min väska som jag inte burit med upp. Jag hörde Katherine kippa efter andan
i telefonluren medans jag gick förbi.
- Is he ok? What happend? Jag tog min väska och började gå upp för trappan. Katherine la på luren. Janet kom fram till henne.
- Who was it? frågade hon. Jag fortsatte gå.
- It was Quincy Jones. Michael is at the hospital.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 42
- Sandra, there's something I have to tell you. Sa Michael efter en stund.
- Tell me. sa jag och såg oroligt på honom.
- I never told you what i was doing in Sweden... right? sa Michael. Jag försökte komma ihåg.
- Yes you did in fact, you told me you were sent to Sweden while your brothers were sent to Switzerland on tour.. svarade jag.
- well, i lied.. am i'm very sorry about that! sa han och petade lite i sanden. Jag förstod inte riktigt...
- Then, what were you doing in sweden? frågade jag.
- Quincy and i were there to convince a guy named Michael peters to help us with a music video for "Beat it". He was there on vacation. But after we were done, I missed my flight. And then, I didn't know were to go. I had no bodyguards and Quincy was on his way home. So all i could do was wait until my flight got here. So i decided i would go to a hotel, but i had no idea were the nearest hotel was at. So I was just starting to walk around in no direction, looking for someone to ask. And then... i found you.
Jag kollade på honom, nu var jag ännu mer förvirrad. Varför hade han ljugit när vi träffats första gången? Och han började ju inte ens med thriller föräns några veckor sedan?
- I started with "Thriller" two years ago. sa han, som om han läst mina tankar.
- No, you told me... började jag.
- I lied. And do you know why? Because I had no life before i met you exept for my work. I'm a workoholic, I never stop. And No one on this earth would ever want to hang out with someone who work constantly, has no life outside work and is just a few minutes from getting burnt out.
- If it's you, they would. Cause you're so sweet, and so nice, and so perfect. Sa jag och log varmt mot honom. Han log lite lätt tillbaka.
- I really thought all our work on thriller would pay off... I actually thought this was going to be the most selling album of all time for some reason.
- Michael, it might not be that bad, you haven't heard it yet! Michael reste sig upp och packade ihop filten.
- I have to go back to Encino, and work harder then no one has ever done before, we've already released singles, but this album can't be released until it's done!
Den kvällen åkte Michael hem igen, jag visste att jag inte kunde följa med. Han var tvungen att sitta med jobbet så mycket han kunde, och det var bättre om jag gav honom den tiden. Men det kändes bra att vi var sams. Jag ringde till Dan och förklarade att vi inte kunde vara tillsammans, och Michael förklarade för Tatum.
Men Michael och jag ringde till varandra varje kväll. Den första gången grät han. Han hade hört hur det lät, och det var hemskt. Jag försökte stödja honom.
Men efter ett par gånger så slutade han ringa, och han svarade inte när jag ringde. Jag försökte att ringa honom veckan ut, men inget svar alls.
Jag försökte tänka att "han ringer när han får tid". Sedan kom dagen då vi åkte hem. Jag var helt säker på att jag skulle få se Michael igen den dagen. Och därför var jag alldeles överlycklig. Mira och Marlon hade bestämt att de bara skulle vara vänner för övrigt. Det kändes tomt att åka flygplan utan Michael. Sist hade vi varit arga på varandra, men då hade han iallafall varit där. Jag kollade på min mobil för 4893 gången idag efter sms. Men stängde sedan av den innan vi lyfte.
Jag, Marlon och Mira spelade kort nästan hela resan. Jag försökte tänka på något annat än Michael.
Varför ringde han aldrig? Har hans telefon gått sönder? Då borde han ringa från en annan telefon! Han kanske hade glömt mitt nummer?
Vi möttes av en enorm folkmassa då vi landade. "WELCOME HOME" Stod det på skyltarna och de skrek. Vi skyndade oss in i en limosin som sedan körde oss till huset.
Jag hade fjärilar i magen. ÄNTLIGEN skulle jag få träffa honom igen! Vi hade varit i Florida i 3 veckor, även om det bara var bestämt 1 i början. Michael hade bara varit med de första dagarna. Sen dess hade han jobbat. Men som sagt, den sista veckan hade han inte ringt alls. Alla tog sina väskor ur bilen och tackade chaffören.
Sedan gick vi till huset, där Katherine låste upp dörren. Det var kallt här, det hade blivit höstväder. När vi kom in, så var alla rum släckta. Och allt såg alldeles orört ut.
Vi kollade runt. Hade Michael ens varit här? Jag gick in i Michaels rum. Han var inte där. Han kanske var på jobbet? Jag kollade runt, allt såg orört ut, utom garderoben som var halv öppen och sedan en låda som ramlat ner från ett bord. Jag hade alltid undrat vad som låg i den lådan... och nu visste jag. Massvis med sömntabletter...
Jag städade upp dem och la de i lådan. Han har väl inte haft problem med att somna? Kanske... när inte jag varit med? Eller så har han tagit dem i smyg?
Jag hörde hemtelefonen ringa och Katherine svarade nerifrån. Jag gick ner för att hämta min väska som jag inte burit med upp. Jag hörde Katherine kippa efter andan
i telefonluren medans jag gick förbi.
- Is he ok? What happend? Jag tog min väska och började gå upp för trappan. Katherine la på luren. Janet kom fram till henne.
- Who was it? frågade hon. Jag fortsatte gå.
- It was Quincy Jones. Michael is at the hospital.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
damdamdammm.....vad har hänt Michael?! Det får ni veta i Nästa kapitel :)
Kommentera <3
The girl is mine (del 41)
Nu kommer kapitel 41 :D
-----------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 41
- FUCK YOU MICHAEL!
- Sandra, calm down, It was just a joke!
- But why would you scare me like that?
- Cause I wanted you to see what could have happend.
- Well you scared me, real bad... sa jag och begravde mitt ansikte i mina handflator.
- Aw, come here... you really got THAT scared? sa Michael och la sina armar omkring mig och kysste mig på huvudet.
Han lekte med mitt hår och nynnade för mig. Jag skulle ge igen, kanske inte med att skrämma honom... men på något vis. Men inte än... det får vänta.
Jag kollade upp mot honom och pussade honom lätt på munnen. Han log. Vi åkte tillbaka till ön där vi bodde, men gick till andra sidan ön, det var tomt på den stranden.
Vi la ut en filt för att fika och placerade ut allt över filten. Sedan tog vi varsin handuk och bytte om till torra kläder. Jag - klänning, Michael - nya badshorts och en blå t-shirt.
Vi tog varsin bulle och hällde upp dricka i våra glas.
- I like that dress. Sa Michael och flinade. Jag himlade med ögonen.
- That's because you bought it for me. svarade jag och log. Jag tog ett bett på bullen.
- I know! Sa Michael och tog sitt andra bett. Han åt upp den ganska fort och såg sedan bedjande på mig.
- Okay you can have a cupcake. Sa jag. Han log och höll i den som om den betydde allt för honom. Jag skakade på huvudet och åt upp min bulle.
Sedan tog jag också en cupcake. Vi satt och snackade, åt och skrattade ett ganska långt tag, tills jag råkade gäspa och Michael frågade om jag var trött.
- A bit, we didn't get that much sleep last night, since Latoya and Mira tricked us. Svarade jag och började packa ihop lite fika som var över.
- Aw, come here goat-girl. Sa Michael och pekade att jag skulle sätta mig bredvid honom. Jag packade ihop det sista och gick och satte mig bredvid honom. Han la sig ner och jag la mig ner med huvudet mot hans bröst. Han strök med handen över min kind. Jag log och blundade. Jag hörde hur hans andetag blev långsammare och långsammare. Och sedan föll han i sömn.
- I love you.... viskade jag och satte mig upp. Jag pussade honom lätt på munnen som var lite halvöppen. Sedan kom jag på det, vi låg inte på filten längre, utan bara på sanden. Det var dags att ge igen.
*Någon timme senare*
Jag satt och spelade spel på Michaels mobil som jag hittat i påsen med kläderna. Michael vaknade äntligen upp.
- What's this? sa han och försökte sätta sig upp. Men sanden var för tjock och han var för trött. Jag hade begravt hela Michael (Utom huvudet) i sand!
Men det var inte allt... jag hade placerat lite vatten över hans kropp innan, så när han skulle få bort sanden så skulle han ändå vara sandig.
Jag flinade stort.
- I didn't do it... sa jag och bet mig i underläppen.
- Oh i get it, you did this as revenge! Would you please help me up? Jag skakade på huvudet och satte mig på knä över honom. Eller ja, över den vackra sandskulpturen.
Jag kysste honom i pannan och hämtade sedan hans solglasögon och satte på honom dem.
- You've done a real good job with this goat- girl, would you PLEASE help me? bad han. Jag skakade på huvudet.
- Pretty please? jag skakade på huvudet igen.
- Pretty pretty pretty most beautiful person in the world please? Jag skakade på huvudet igen och flinade ännu större.
- I'll give you whatever you want! Jag höjde ett ögonbryn.
- Like, anything? han försökte nicka.
- Yepp, Anything! Jag log och började gräva upp honom. När han äntligen var fri så reste han sig upp och överfallde mig med en kittel- attack.
Plötsligt hördes en liten melodi spelas upp. Michael tog upp sin mobil som låg på filten och klickade på svara. Han höll ut ett finger som signal att jag skulle vara tyst.
- This is Michael Jackson, who am i speaking with? sa han och hade kvar leendet på läpparna. Men plötsligt försvann det där leendet. Han såg rädd ut.
- They did WHAT? sa han. Jag kollade frågande på honom.
- I want to listen to it! And if it's not done we're starting all over again. Michael la en hand framför sin mun och lyssnade när personen i telefonen talade.
- I'll go home, right away! sa han, han sa adjö och sedan la han på.
- What happend? frågade jag oroligt och såg på honom. Han tog av sig sina solglasögon och satte sig ner på filten. Han strök en hand igenom hans hår. Jag satte mig bredvid honom.
- Everything is ruined! sa han och kollade ut över stranden. Jag la min han på hans axel.
- Don't say that, please tell me... what happened? sa jag. Han kollade mig i ögonen.
- Thriller... they ruined it in the mix. Jag svarade inte, vad skulle jag svara? Allt jobb han lagt ner på det albumet.
- I have to go back to Encino. Now...
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
-----------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 41
- FUCK YOU MICHAEL!
- Sandra, calm down, It was just a joke!
- But why would you scare me like that?
- Cause I wanted you to see what could have happend.
- Well you scared me, real bad... sa jag och begravde mitt ansikte i mina handflator.
- Aw, come here... you really got THAT scared? sa Michael och la sina armar omkring mig och kysste mig på huvudet.
Han lekte med mitt hår och nynnade för mig. Jag skulle ge igen, kanske inte med att skrämma honom... men på något vis. Men inte än... det får vänta.
Jag kollade upp mot honom och pussade honom lätt på munnen. Han log. Vi åkte tillbaka till ön där vi bodde, men gick till andra sidan ön, det var tomt på den stranden.
Vi la ut en filt för att fika och placerade ut allt över filten. Sedan tog vi varsin handuk och bytte om till torra kläder. Jag - klänning, Michael - nya badshorts och en blå t-shirt.
Vi tog varsin bulle och hällde upp dricka i våra glas.
- I like that dress. Sa Michael och flinade. Jag himlade med ögonen.
- That's because you bought it for me. svarade jag och log. Jag tog ett bett på bullen.
- I know! Sa Michael och tog sitt andra bett. Han åt upp den ganska fort och såg sedan bedjande på mig.
- Okay you can have a cupcake. Sa jag. Han log och höll i den som om den betydde allt för honom. Jag skakade på huvudet och åt upp min bulle.
Sedan tog jag också en cupcake. Vi satt och snackade, åt och skrattade ett ganska långt tag, tills jag råkade gäspa och Michael frågade om jag var trött.
- A bit, we didn't get that much sleep last night, since Latoya and Mira tricked us. Svarade jag och började packa ihop lite fika som var över.
- Aw, come here goat-girl. Sa Michael och pekade att jag skulle sätta mig bredvid honom. Jag packade ihop det sista och gick och satte mig bredvid honom. Han la sig ner och jag la mig ner med huvudet mot hans bröst. Han strök med handen över min kind. Jag log och blundade. Jag hörde hur hans andetag blev långsammare och långsammare. Och sedan föll han i sömn.
- I love you.... viskade jag och satte mig upp. Jag pussade honom lätt på munnen som var lite halvöppen. Sedan kom jag på det, vi låg inte på filten längre, utan bara på sanden. Det var dags att ge igen.
*Någon timme senare*
Jag satt och spelade spel på Michaels mobil som jag hittat i påsen med kläderna. Michael vaknade äntligen upp.
- What's this? sa han och försökte sätta sig upp. Men sanden var för tjock och han var för trött. Jag hade begravt hela Michael (Utom huvudet) i sand!
Men det var inte allt... jag hade placerat lite vatten över hans kropp innan, så när han skulle få bort sanden så skulle han ändå vara sandig.
Jag flinade stort.
- I didn't do it... sa jag och bet mig i underläppen.
- Oh i get it, you did this as revenge! Would you please help me up? Jag skakade på huvudet och satte mig på knä över honom. Eller ja, över den vackra sandskulpturen.
Jag kysste honom i pannan och hämtade sedan hans solglasögon och satte på honom dem.
- You've done a real good job with this goat- girl, would you PLEASE help me? bad han. Jag skakade på huvudet.
- Pretty please? jag skakade på huvudet igen.
- Pretty pretty pretty most beautiful person in the world please? Jag skakade på huvudet igen och flinade ännu större.
- I'll give you whatever you want! Jag höjde ett ögonbryn.
- Like, anything? han försökte nicka.
- Yepp, Anything! Jag log och började gräva upp honom. När han äntligen var fri så reste han sig upp och överfallde mig med en kittel- attack.
Plötsligt hördes en liten melodi spelas upp. Michael tog upp sin mobil som låg på filten och klickade på svara. Han höll ut ett finger som signal att jag skulle vara tyst.
- This is Michael Jackson, who am i speaking with? sa han och hade kvar leendet på läpparna. Men plötsligt försvann det där leendet. Han såg rädd ut.
- They did WHAT? sa han. Jag kollade frågande på honom.
- I want to listen to it! And if it's not done we're starting all over again. Michael la en hand framför sin mun och lyssnade när personen i telefonen talade.
- I'll go home, right away! sa han, han sa adjö och sedan la han på.
- What happend? frågade jag oroligt och såg på honom. Han tog av sig sina solglasögon och satte sig ner på filten. Han strök en hand igenom hans hår. Jag satte mig bredvid honom.
- Everything is ruined! sa han och kollade ut över stranden. Jag la min hand på hans axel.
- Don't say that, please tell me... what happened? sa jag. Han kollade mig i ögonen.
- Thriller... they ruined it in the mix. Jag svarade inte, vad skulle jag svara? Allt jobb han lagt ner på det albumet.
- I have to go back to Encino. Now...
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hoppas ni vill läsa nästa kapitel också :D
skriv en liten kommentar :) <3
