The Girl is mine

- ”Andas in och ut, in och ut… lugnt och försiktigt. In… ut…. Mammorna tar stöd av papporna.” Sa en kvinna med brunt hår till öronen och kristallblåa ögon. Hon hade en vit blus och ljusblåa byxor och typiska tantsandaler. Jag såg mig omkring på de i gruppen, hur de lutade sig mot varandra och bara andades. Michael försökte hänga med, och han satt bakom mig och masserade min rygg.
- ”Det är viktigt att männen andas lugnt också, för det är oftast ganska jobbigt för dem också.” Sa kvinnan, som hette Irené och var 35. Jag viskade översättning åt Michael, som såg ut som en ganska normal kille idag. Vi satt alltså och andades… i en sådan där mammagrupp.
- ”Okej, tänk nu att en underbar vattenmelon försiktigt far ut och andningen hjälper er ta emot den lilla smärtan som den underbara vattenmelonen för med sig.” Sa Irené fridfullt och andades lite till.
Jag rynkade på ögonbrynen och undrade vad det var frågan om.
- ”Er hela värld älskar nu denna vattenmelon, som är en metafor för barnet. Och det ni precis gjort är starkt och underbart!” Fortsätter Irené. Plötsligt öppnas dörren på salen med en smäll och allas blickar riktas mot en kvinna i 29 års ålder som börjar dra av sig en jacka.
– ”Förlåt att jag är sen! Min son skulle ha utvecklingssamtal och de kunde inte ändra tid!” Sa kvinnan och satte sig vid Irenés sida. Irené såg på kvinnan och suckade.
– ” Jag är Viola, och är också ledare för mammagruppen.  Och Irené och jag ska handleda er igenom allt det här… så var inte rädda.” Sa hon och klappade händerna. Irené himlade med ögonen.
-”Den underbara melonen…” börjar Irené men blir avbruten av Viola som reser sig upp.
-”Jag ska vara ärlig för er blivande mammor, och inte fjanta runt om meloner. Det kommer göra ont… okej? Det kommer göra ont, men det kommer göra olika ont för alla och det kommer göra ont i olika antal minuter och timmar.” Sa Viola och jag hörde hur Irené än en gång suckade.
-”Men när ni sedan föder barnet… kommer det vara värt det. Det kommer vara värd all smärta i världen. För smärtan varar bara ett litet tag, medan man sedan har skapat något så vackert som en helt ny människa i världen. Och det kommer finnas hjälpmedel på plats, och ni är inte ensamma.”

-”You really should go and talk to her; she doesn’t even know that we know.” Sa Michael och klappade på min hand. Telefonen ringde, och jag visste att det var Mira.
-”Michael, she’s DATING my ex! And this isn’t the first time either. She has no right to do that!”
-“Yes she does!” Utbrast då Michael. En aning trött på mig och mitt surande.
Jag väntade på en förklaring ifrån honom.
-”You’re not together with him anymore, you don’t own him. What if they’re really in love? You can’t control who you fall in love with. They have probably been hiding it from everyone because she didn’t want you to find out. She probably knew you would react like this.”
-“But…”
-“No Sandra! I know that it’s weird. But can you blame her? You liked him once too. I hate the guy, so for me it’s weird that you once liked him. But it’s true, you can’t deny it. And because we ran off before she saw us at the airport, she has no idea that we know about them two. That’s why you need to pick up the phone and talk to her, right now!” Fortsatte han.
Ibland hatade jag när han hade rätt, och han hade nästan alltid rätt. Jag hatade också att erkänna när han hade rätt, även om det ofta blev att jag gjorde det.
-”Your shirt is really ugly.”  Svarade jag bara och plockade sedan upp telefonen.
Michael suckade och skakade på huvudet men gick sedan därifrån när jag och Mira började prata.
Jag berättade att vi sett henne och frågade om allt var sant. Och tydligen så var de kära, på riktigt.