The Girl is mine

--------------------------------------------------------------------------
Kapitel 57
Sångaren och skådespelaren Diana Ross, jag hade alltid beundrat henne. Och jag visste att hon och Michael var nära vänner, men att få reda på att jag skulle få träffa henne IDAG kunde jag inte förstå. Hon skulle hit, eftersom att hon var i stan och gärna ville träffa mig, hade hon sagt enligt Michael.

Jag stod inför spegeln och sminkade mig. Jag var kanske inte ful, men jag ville ändra mig. Jag ville inte se dum ut bredvid Michael. Han såg alltid så himla perfekt ut, och då kan ju inte jag stå där som ”framtid Mrs. Jackson” och se ut som knas. Michael kom in i badrummet och omfamnade mig. Han hade en vit skjorta instoppad i ett par jeans. Han log mot våran spegelbild som reflekterades i badrumsspegeln framför oss.
-”Why all the makeup?” Frågade han och vred runt mig för att få se mig mer noga. Jag vände mig och märkte hur han studerade mitt ansikte besviket.
-”Honey, you’re a natural beauty, you don’t need makeup at all!” Sa han och tog upp makeup - pads och smink borttagningsmedel, och sedan började han tvätta bort min smink.
-”I just don’t want to look stupid, I don’t want her to judge me.” Sa jag och såg in I hans ögon. Han pussade mig lätt på munnen och log mot mig.
-”You’re stunning beautiful, and Diana is one of the sweetest people in the world, she doesn’t judge anyone”. Sa han och log igen. Jag log tillbaka. Det knackade på dörren. Vi båda vände oss dit samtidigt och såg sedan på varandra, sedan gick Michael för att öppna dörren.

Vi alla satt i sofforna i allrummet. Michael och Diana pratade, själv satt jag tyst och lyssnade.
DE verkade i alla fall ha trevligt. Plötsligt så bytte Michael deras samtalsämne.
-”Yeah, we’re planning on having a baby soon. Sandra’s not pregnant yet, but we want to start trying.” Sa han. Gjorde vi? Skulle vi? När hade vi talat om det? Diana berättade att hon var lycklig för vår skull och sedan sa Michael att han skulle gå och hämta fika. Nu skulle jag sitta själv med Diana. Jag kände mig blyg, nästan lite rädd. Michael reste sig och gick iväg. Diana såg på mig med ett vänligt leende.
-”So, you’re going to give birth to his children?” Frågade hon, det lät på något vis som om hon ifrågasatte det. Som om det vore helt konstigt.
-”Yeah, I am.” Svarade jag, det blev en paus.
-”But you’re so young. I want the best for you. You haven’t even lived yet! If you get pregnant, you won’t even get the chance to have a life before it’s all about that baby.” 
-“I’ll have a life, and in that life I want to make Michael happy. And he wants a baby…”
-“But the question is what YOU want. You can’t let him decide, it’s your body. You’ll be feeling uncomfortable and awful for nine months, and after those nine months you will have a screaming child night and day. No sleep, no time with Michael, no free time at all. And when the actual birth is, it’s awfully painful. The worst pain you could ever imagine. Trust me!”
Jag visste inte vad jag skulle svara. Men Michael kom tillbaka med fika och ett leende. Han tog en kaka och satte sig ner i soffan bredvid mig.
-”So what are you girls talking about?” Frågade han. Diana ljög ihop att vi precis presenterat oss för varandra, vilket Michael verkade gilla. Själv satt jag helt skärrad. Nej, jag skulle inte skaffa barn… Inte nu i alla fall, Jag var INTE redo. Jag kan inte ha barn nu, nej… nej… och nej.
--------------------------------------------------------------------
Hur ska hon berätta för Michael, kommer han bli besviken? Kommer hon ångra sig? Varför dyker helt plötsligt Diana upp? Varför sa Diana det där? Var det för att förstöra eller hjälpa? Kommer det inte bli någon bebis nu? 
NÄR SKA DE GIFTA SIG?

Heheheh, lämna en kommentar om vad ni tyckte om kapitlet :D Kram på er!