Kapitel 70 + 71.
Heej! Nu var det RIKTIGT länge sedan ni fick en uppdatering, och därför lägger jag nu ut 2 kapitel.
Det sista kommer förklara en hel del.
Här är de iaf, kapitel 70 och 71.
-------------------------------------------
Kapitel 70
Vi var hos doktorn, och jag satt i en väldigt bekväm slags stol.
Det var i en sån här stol som jag skulle föda barnet om många månader. Det kändes skrämmande.
Jag hade fått tagit några prover. Urintest och så, och Michael och jag var själva i rummet just nu.
Michael satte sig bredvid mig på stolgrejen, som kanske mer liknade en långt fåtölj föresten.
Han tog min hand och log mot mig.
-”So, how are we going to tell our parents?” Frågade Michael.
Det hade jag inte tänkt så mycket på. Hur skulle mina föräldrar reagera?
Vi var i och för sig gifta, men de hade aldrig velat att jag skulle få barn såhär tidigt.
Pappa kanske var redo att bli morfar, men mamma ville nog inte bli mormor än. Hon gillade inte att känna sig gammal.
-”Michael, I don’t know if I want to tell them over the phone. It’s going to be weird, what if they just hang up on me?” Sa jag och bet nervöst på min nagel.
-“I don’t think they’re going to hang up on you, but if you want to we can invite them over. They can stay for the weekend or something.” Sa han. Jag kysste honom på munnen och kramade om honom.
-”Thank you.”
Plötsligt kom den kvinnliga doktorn in igen med ett anteckningsblock i sina händer.
Hon hade håret i en inbakad fläta och bar en vit rock.
-”Everything seems normal; the baby is developing and is just fine.” Sa hon och log vänligt.
Vi log tillbaka och jag kände hur Michael kramade om min hand.
Några timmar senare hade vi ringt dem, mina föräldrar. De hade inget planerat, och ville väldigt gärna komma. Jag sa bara att jag saknade dem, och de svarade att de saknade mig.
Michael var och duschade, och jag hörde hur hans telefon ringde för fjärde gången. Jag började bli trött på det och undrade vem det var som måste fått tag på hans nummer. Jag tog upp hans telefon ifrån byrån utanför och såg på skärmen hur den slocknade efter att de sista signalerna gått fram.
Skärmen lyste sedan upp igen och det stod att han hade fått ett nytt röstmeddelande.
Jag hade ingen rätt att lyssna, alls. Det var hans telefon. Man lyssnar inte på andras röstmeddelande, men helt plötsligt hade jag kommit in till röstbrevlådan, slagit koden som jag listat ut ifrån en kod som han ofta använder och satt telefonen vid mitt öra.
Det visade sig att han hade över 30 röstmeddelanden. Det senaste spelades upp.
-”Michael, it’s me.” Det var Diana.
-”Please, PLEASE pick up. I can’t stand this. I know you’re mad at me and all, but I need to talk to you. We need to work this through.” Jag höjde ett ögonbryn. Michael hade inte sagt att de bråkat.
-“I’m so sorry for what happened. And I hope you can someday trust me again.” Borde inte Michael säga en sån sak? Diana var ändå en ganska nära vän…
-”Please don’t tell your wife what happened. I haven’t told anyone about this yet. No one needs to know Michael. I didn’t mean to destroy your marriage! And I won’t tell her. We’ll keep it a secret just between the two of us.”
Nu var jag ännu mer förvirrad än förut, och jag var lite rädd. Vad hade hänt? Vad kunde ha hänt som gjort att hon var så rädd. Något som gjort att Michael underviker henne och inte vill tala med henne.
Något som gjort att hon förlorat hans tillit. Något som han inte vill att jag ska veta, för det kommer förstöra vårat äktenskap. Plötsligt kände jag en väldigt blöt kram bakifrån. Jag hoppade till och stängde ner telefonen.
-”hey, what are you doing with my phone?” Frågade Michael bakom mig och kysste mig i nacken. Jag kunde inte fråga honom om allt… då skulle han fatta att jag lyssnat på hans röstmeddelande. Varför hade jag lyssnat? Jag skulle bara må dåligt av det här.
Hur som helst behövde jag en ursäkt att gå härifrån, en ursäkt till varför jag höll i hans telefon.
-”Oh nothing, I wanted to see if you had any… games… on your phone.” Svarade jag och försökte ta mig loss. Han vände mig runt och såg att han var påklädd men hade blöta armar.
-”Silly, you know I don’t keep games on my phone. I have no time for games.” Sa han och flinade.
Han gick på det.
-“So, Michael. How are things going with your friends while you work? Like, Diana. How is everything working out for you two?” Frågade jag och bytte ämne. Michael stannade upp och såg på mig.
Han bröt sedan ögonkontakt och såg omkring sig. Han gömde något, helt klart.
-”Good. Uhm, I need to get socks. I didn’t put on a pair of socks.” Sa han och gick långsamt iväg.
Jag följde efter honom uppför trappan.
-“I was thinking, maybe we should also tell her that I’m pregnant? She’s your very good friend and since you trust her so much, she won’t go out in the press with it, right?” Retades jag.
-“Hey, do you know where I keep my white low socks I wear all the time?” Försökte han.
-“I don’t know Michael. I know that I’m not hiding them. Because remember, we don’t HIDE anything from each other anymore. We don’t hide socks, clothes, SECRETS. Right Michael?”
Michael försvann in I sovrummet och rotade igenom en byrå efter ett par strumpor.
-”You don’t keep secrets from me Michael, I hope. But if you do, that’s okay. Just come clean right now. Tell me whatever is on your chest.”
-“I don’t know where I could have put them. I mean, I have plenty of white socks but…” Sa han utan att kolla upp. Jag kände hur jag nästan började bli arg.
-”You are hiding something. I know you Michael. And if you won’t tell me, I will find out on my own.”
Samtidigt som jag gick ut ifrån rummet så hörde jag Michael sucka högt.
-”How will I ever tell her what happened?” Mumlade han för sig själv så fort jag var ute ur rummet.
---------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 71
Michaels Perspektiv, några veckor tidigare:
-”Please, I need your advice Diana. Which song do you like the most?” Sa jag. Hon hällde upp vin i ett glas till sig själv. Hon hade tagit med ett glas till mig, men jag hade förklarat, som hon mycket väl vet, att jag inte dricker. Det är inte bra för hälsan.
Det sista kommer förklara en hel del.
Här är de iaf, kapitel 70 och 71.
-------------------------------------------
Kapitel 70
Vi var hos doktorn, och jag satt i en väldigt bekväm slags stol.
Det var i en sån här stol som jag skulle föda barnet om många månader. Det kändes skrämmande.
Jag hade fått tagit några prover. Urintest och så, och Michael och jag var själva i rummet just nu.
Michael satte sig bredvid mig på stolgrejen, som kanske mer liknade en långt fåtölj föresten.
Han tog min hand och log mot mig.
-”So, how are we going to tell our parents?” Frågade Michael.
Det hade jag inte tänkt så mycket på. Hur skulle mina föräldrar reagera?
Vi var i och för sig gifta, men de hade aldrig velat att jag skulle få barn såhär tidigt.
Pappa kanske var redo att bli morfar, men mamma ville nog inte bli mormor än. Hon gillade inte att känna sig gammal.
-”Michael, I don’t know if I want to tell them over the phone. It’s going to be weird, what if they just hang up on me?” Sa jag och bet nervöst på min nagel.
-“I don’t think they’re going to hang up on you, but if you want to we can invite them over. They can stay for the weekend or something.” Sa han. Jag kysste honom på munnen och kramade om honom.
-”Thank you.”
Plötsligt kom den kvinnliga doktorn in igen med ett anteckningsblock i sina händer.
Hon hade håret i en inbakad fläta och bar en vit rock.
-”Everything seems normal; the baby is developing and is just fine.” Sa hon och log vänligt.
Vi log tillbaka och jag kände hur Michael kramade om min hand.
Några timmar senare hade vi ringt dem, mina föräldrar. De hade inget planerat, och ville väldigt gärna komma. Jag sa bara att jag saknade dem, och de svarade att de saknade mig.
Michael var och duschade, och jag hörde hur hans telefon ringde för fjärde gången. Jag började bli trött på det och undrade vem det var som måste fått tag på hans nummer. Jag tog upp hans telefon ifrån byrån utanför och såg på skärmen hur den slocknade efter att de sista signalerna gått fram.
Skärmen lyste sedan upp igen och det stod att han hade fått ett nytt röstmeddelande.
Jag hade ingen rätt att lyssna, alls. Det var hans telefon. Man lyssnar inte på andras röstmeddelande, men helt plötsligt hade jag kommit in till röstbrevlådan, slagit koden som jag listat ut ifrån en kod som han ofta använder och satt telefonen vid mitt öra.
Det visade sig att han hade över 30 röstmeddelanden. Det senaste spelades upp.
-”Michael, it’s me.” Det var Diana.
-”Please, PLEASE pick up. I can’t stand this. I know you’re mad at me and all, but I need to talk to you. We need to work this through.” Jag höjde ett ögonbryn. Michael hade inte sagt att de bråkat.
-“I’m so sorry for what happened. And I hope you can someday trust me again.” Borde inte Michael säga en sån sak? Diana var ändå en ganska nära vän…
-”Please don’t tell your wife what happened. I haven’t told anyone about this yet. No one needs to know Michael. I didn’t mean to destroy your marriage! And I won’t tell her. We’ll keep it a secret just between the two of us.”
Nu var jag ännu mer förvirrad än förut, och jag var lite rädd. Vad hade hänt? Vad kunde ha hänt som gjort att hon var så rädd. Något som gjort att Michael underviker henne och inte vill tala med henne.
Något som gjort att hon förlorat hans tillit. Något som han inte vill att jag ska veta, för det kommer förstöra vårat äktenskap. Plötsligt kände jag en väldigt blöt kram bakifrån. Jag hoppade till och stängde ner telefonen.
-”hey, what are you doing with my phone?” Frågade Michael bakom mig och kysste mig i nacken. Jag kunde inte fråga honom om allt… då skulle han fatta att jag lyssnat på hans röstmeddelande. Varför hade jag lyssnat? Jag skulle bara må dåligt av det här.
Hur som helst behövde jag en ursäkt att gå härifrån, en ursäkt till varför jag höll i hans telefon.
-”Oh nothing, I wanted to see if you had any… games… on your phone.” Svarade jag och försökte ta mig loss. Han vände mig runt och såg att han var påklädd men hade blöta armar.
-”Silly, you know I don’t keep games on my phone. I have no time for games.” Sa han och flinade.
Han gick på det.
-“So, Michael. How are things going with your friends while you work? Like, Diana. How is everything working out for you two?” Frågade jag och bytte ämne. Michael stannade upp och såg på mig.
Han bröt sedan ögonkontakt och såg omkring sig. Han gömde något, helt klart.
-”Good. Uhm, I need to get socks. I didn’t put on a pair of socks.” Sa han och gick långsamt iväg.
Jag följde efter honom uppför trappan.
-“I was thinking, maybe we should also tell her that I’m pregnant? She’s your very good friend and since you trust her so much, she won’t go out in the press with it, right?” Retades jag.
-“Hey, do you know where I keep my white low socks I wear all the time?” Försökte han.
-“I don’t know Michael. I know that I’m not hiding them. Because remember, we don’t HIDE anything from each other anymore. We don’t hide socks, clothes, SECRETS. Right Michael?”
Michael försvann in I sovrummet och rotade igenom en byrå efter ett par strumpor.
-”You don’t keep secrets from me Michael, I hope. But if you do, that’s okay. Just come clean right now. Tell me whatever is on your chest.”
-“I don’t know where I could have put them. I mean, I have plenty of white socks but…” Sa han utan att kolla upp. Jag kände hur jag nästan började bli arg.
-”You are hiding something. I know you Michael. And if you won’t tell me, I will find out on my own.”
Samtidigt som jag gick ut ifrån rummet så hörde jag Michael sucka högt.
-”How will I ever tell her what happened?” Mumlade han för sig själv så fort jag var ute ur rummet.
---------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 71
Michaels Perspektiv, några veckor tidigare:
-”Please, I need your advice Diana. Which song do you like the most?” Sa jag. Hon hällde upp vin i ett glas till sig själv. Hon hade tagit med ett glas till mig, men jag hade förklarat, som hon mycket väl vet, att jag inte dricker. Det är inte bra för hälsan.
-”Honestly, I think you should perform the classics together.” Svarade hon och drack en klunk.
-“Yeah, that’s what I thought too. Because that’s what the public probably wants to hear, you know? But I’m just not sure whether we should do the Never can say goodbye performance or one of Jermaine’s songs. He wanted to have one of his songs in it too he said.” Svarade jag och kollade igenom kontraktet med Motown. Motown 25 uppträdandet skulle inte vara förrän nästa år, men ändå ville de ha vilka låtar som skulle vara med klart på lördag. Och mina bröder och Joseph tyckte att jag skulle ansvara för vilka vi skulle ha med. Vi är upptagna hade de sagt. Som att inte jag var det.
Det var inte bara allt arbete som frustrerade mig, det var också att jag för ett tag sen fått reda på att min fru var gravid. Att vi skulle få ett barn. Hur skulle vi få tid? Och varför berättade hon inte?
-”This is seriously killing me, for real. I love when I have pressure. But I have all of these things to do, and I can’t work when I just don’t feel like it. I love my job though.” Suckade jag och masserade min tinning med ett pekfinger samtidigt som jag lutade mig bak i soffan.
-”Michael, you’re in charge. You can do whatever you want to do. The question is, what do you want to do?” Sa Diana och la sin hand på min lår och såg in i mina ögon. Jag suckade igen.
-”I want to be home. Just spend time with Sandra. Be with her. I’m just afraid… afraid she will leave me.” Jag kände hur tårar samlades innanför mina ögon. Tänk om hon ville göra en abort? Tänk om hon tänkt sticka ifrån mig för att jag jobbar så mycket. Jag hade så gärna velat bli en pappa, men det var så mycket just nu och då hade inte ens oron över att faktiskt bli pappa kommit än.
Jag var så trött, och irriterad på att allt bara hände och jag inte visste hur jag skulle kontrollera det. Diana hällde upp ett vinglas till mig.
-”Michael, she won’t leave you. Please have this; it will at least keep your mind on something else. It will make you relax more. You need it. You’re a wonderful person, and she loves you.”
Jag tog emot vinglaset och höll de i min hand. Jag hade gjort det förut. Kanske att hon hade rätt?
-”I don’t know. It destroys my health and I don’t want to get drunk.” Tvekade jag.
-“Michael, trust me, I’m right here. We will drink in moderation.”
Jag smakade på det och drack sedan upp det. Det smakade dåligt, och jag kände mig inte ett dugg lugnare. Jag bestämde mig för att inte alls dricka mer. Men på något vis så satt jag sedan där, några minuter, och vinglas, senare och skrattade åt något. Det tog över min kropp och vi vart plötsligt båda lugnare och fnittrigare. Jag minns knappt vad som hände, men vi talade och skrattade om allt möjligt.
-”I’ll call you Rossy. Because your last name is Ross and it sounds cool.” Skrattade jag.
-“Rossy. I like that Michael. Rossy the… errr…. Rossy.” Svarade hon och jag skrattade tills jag nästan inte kunde andas. Hon skrattade med mig.
-”You know Michael, when you were little; I never imagined you would turn out so… hot.” Sa hon allvarligt och med ett blygt leende. Jag stannade upp och gav henne en vad håller du på med min.
Jag suckade och föll ihop i soffan.
-”I miss Sandra. I want to be with her, all the time.” Jag gjorde ett bittert ansiktsuttryck och drack sedan lite mer. Diana började plötsligt klä av sig.
-”Rossy… are you Sandra?” Sluddrade jag och kunde knappt se.
-”I’m all you want me to be Michael.” Svarade hon och började kyssa mina läppar.
I hopp om att Diana egentligen var Sandra, så fortsatte vi kyssas. Det gick över ifrån att kyssas till nästa steg, där jag inte minns något mer än att det hände. Efter någon timme eller så, så bestämde jag mig för att jag måste åka hem. Jag vet inte hur jag tog mig tillbaka, men jag lyckades på något vis.
Jag klev innanför dörren och ramlade in i ett bord med en lampa. Lampan och bordet for i golvet.
-”Schhh!” Väste jag med pekfingret framför mina läppar. Jag tog mig fram igenom mörkret och viskade till mig själv att jag inte skulle väcka Sandra. Efter att jag gått in i en vägg och skrattat tyst åt min klumpighet insåg jag att jag inte kunde gå och lägga mig såhär. Inte så packad och inte efter vad jag gjort. Jag var en idiot. Jag hade varit otrogen. Jag insåg inte riktigt allt det då. Men något i mig sa att jag inte förtjänade att gå upp dit till henne. Jag förtjänade henne inte alls. Jag gick och tog ett glas med Juice och en macka och satte mig sedan i biblioteket med en gammal bok jag aldrig orkat läsa.
Där måste jag sedan ha somnat.
-“Yeah, that’s what I thought too. Because that’s what the public probably wants to hear, you know? But I’m just not sure whether we should do the Never can say goodbye performance or one of Jermaine’s songs. He wanted to have one of his songs in it too he said.” Svarade jag och kollade igenom kontraktet med Motown. Motown 25 uppträdandet skulle inte vara förrän nästa år, men ändå ville de ha vilka låtar som skulle vara med klart på lördag. Och mina bröder och Joseph tyckte att jag skulle ansvara för vilka vi skulle ha med. Vi är upptagna hade de sagt. Som att inte jag var det.
Det var inte bara allt arbete som frustrerade mig, det var också att jag för ett tag sen fått reda på att min fru var gravid. Att vi skulle få ett barn. Hur skulle vi få tid? Och varför berättade hon inte?
-”This is seriously killing me, for real. I love when I have pressure. But I have all of these things to do, and I can’t work when I just don’t feel like it. I love my job though.” Suckade jag och masserade min tinning med ett pekfinger samtidigt som jag lutade mig bak i soffan.
-”Michael, you’re in charge. You can do whatever you want to do. The question is, what do you want to do?” Sa Diana och la sin hand på min lår och såg in i mina ögon. Jag suckade igen.
-”I want to be home. Just spend time with Sandra. Be with her. I’m just afraid… afraid she will leave me.” Jag kände hur tårar samlades innanför mina ögon. Tänk om hon ville göra en abort? Tänk om hon tänkt sticka ifrån mig för att jag jobbar så mycket. Jag hade så gärna velat bli en pappa, men det var så mycket just nu och då hade inte ens oron över att faktiskt bli pappa kommit än.
Jag var så trött, och irriterad på att allt bara hände och jag inte visste hur jag skulle kontrollera det. Diana hällde upp ett vinglas till mig.
-”Michael, she won’t leave you. Please have this; it will at least keep your mind on something else. It will make you relax more. You need it. You’re a wonderful person, and she loves you.”
Jag tog emot vinglaset och höll de i min hand. Jag hade gjort det förut. Kanske att hon hade rätt?
-”I don’t know. It destroys my health and I don’t want to get drunk.” Tvekade jag.
-“Michael, trust me, I’m right here. We will drink in moderation.”
Jag smakade på det och drack sedan upp det. Det smakade dåligt, och jag kände mig inte ett dugg lugnare. Jag bestämde mig för att inte alls dricka mer. Men på något vis så satt jag sedan där, några minuter, och vinglas, senare och skrattade åt något. Det tog över min kropp och vi vart plötsligt båda lugnare och fnittrigare. Jag minns knappt vad som hände, men vi talade och skrattade om allt möjligt.
-”I’ll call you Rossy. Because your last name is Ross and it sounds cool.” Skrattade jag.
-“Rossy. I like that Michael. Rossy the… errr…. Rossy.” Svarade hon och jag skrattade tills jag nästan inte kunde andas. Hon skrattade med mig.
-”You know Michael, when you were little; I never imagined you would turn out so… hot.” Sa hon allvarligt och med ett blygt leende. Jag stannade upp och gav henne en vad håller du på med min.
Jag suckade och föll ihop i soffan.
-”I miss Sandra. I want to be with her, all the time.” Jag gjorde ett bittert ansiktsuttryck och drack sedan lite mer. Diana började plötsligt klä av sig.
-”Rossy… are you Sandra?” Sluddrade jag och kunde knappt se.
-”I’m all you want me to be Michael.” Svarade hon och började kyssa mina läppar.
I hopp om att Diana egentligen var Sandra, så fortsatte vi kyssas. Det gick över ifrån att kyssas till nästa steg, där jag inte minns något mer än att det hände. Efter någon timme eller så, så bestämde jag mig för att jag måste åka hem. Jag vet inte hur jag tog mig tillbaka, men jag lyckades på något vis.
Jag klev innanför dörren och ramlade in i ett bord med en lampa. Lampan och bordet for i golvet.
-”Schhh!” Väste jag med pekfingret framför mina läppar. Jag tog mig fram igenom mörkret och viskade till mig själv att jag inte skulle väcka Sandra. Efter att jag gått in i en vägg och skrattat tyst åt min klumpighet insåg jag att jag inte kunde gå och lägga mig såhär. Inte så packad och inte efter vad jag gjort. Jag var en idiot. Jag hade varit otrogen. Jag insåg inte riktigt allt det då. Men något i mig sa att jag inte förtjänade att gå upp dit till henne. Jag förtjänade henne inte alls. Jag gick och tog ett glas med Juice och en macka och satte mig sedan i biblioteket med en gammal bok jag aldrig orkat läsa.
Där måste jag sedan ha somnat.
Nästa dag, när jag var nykter, så insåg jag vad som hänt. Jag hatade mig själv och visste inte vad jag skulle göra. Jag insåg sedan att det inte bara var mitt fel precis. Sandra nämnde Rossy, som jag kallat Diana, vilket gjorde mig orolig. Jag måste berätta, men jag kunde bara inte. Det skulle förstöra allt.
Jag försökte att glömma allt, men under dagens gång gick jag hela tiden och sa till mig själv att jag inte förtjänade allt jag fått. Innan vi sedan spelade badminton, ringde jag Diana.
Efter att ha riktigt ilsket försökt förklara vad jag tyckte så insåg jag att jag lagt min tillit i hennes händer. Det enda hon försvarade sig med var ”I couldn’t help it, I’m sorry.” Förbannad, sa jag att hon förstört mitt liv och att jag aldrig skulle tala med henne igen. Efter att ha lagt på i hennes öra, så bröt jag ihop i tårar. Jag kände mig utnyttjad, samtidigt som mitt inre skyllde allt på mig själv.
Jag var trots allt en vuxen människa, som ska ta ansvar för mig själv och vad jag gör.
Men vad skulle hända om Sandra fick reda på allt? Det gick inte att berätta en sån sak.
Hon skulle aldrig förstå.
--------------------------------------------------------------
Nu får ni kommentera extra mycket eftersom jag la ut 2 kapitel :D Kram på er!
Kommentera <3
The girl is mine (del 69)
kapitel 69 kommer nu. :D
-------------------------------------------
Kapitel 69.
Flashback:
Vi var i Sverige, det var innan jag slutat skolan, innan jag lärt känna Michael på riktigt och innan de där regnmolnen kom som gjorde att vi fick springa hem.
Vi låg i gräset, såg upp mot himlen och åt på våra glassar.
-”Hey, goat- girl.” Sa Michael och log.
-”Oh no, don’t start calling me that again!” Sa jag och flinade jag också.
Jag hade fjärilar i min mage, och jag var bara så lycklig.
-”Okay, Sandra. I was thinking… please don’t freak out about this, it’s just a thought. Anyway, I was thinking, what if we’d someday in a couple of years would still be together, what if we actually did get married, and we’d someday be back here with a child in between us.”
Jag log åt tanken. Bara att han kunde se en framtid med mig, efter en sån kort tid.
-”What would that childs name be?” Frågade jag intresserat.
-”Something special, fun and beautiful.” Svarade han och tog min hand. Vi såg på varandra.
-”It would be the most gorgeous child ever.” Sa jag.
-“It would.”
End of flashback.
Jag kollade ner på min mage och la en hand mot den.
Vad som än hände, vad som än skulle hända. Hur mycket Michael än skulle jobba, hur mycket Diana skulle lägga sig i och hur mycket skit vi skulle behöva ta för att kunna ha vårat förhållande, så skulle vi få ett barn. Den största välsignelse man kan få.
Jag var så lyckligt lottad. Jag hade världens bästa man, och vi skulle få ett barn.
Varför var jag så rädd att berätta för honom? Vad skulle han göra?
Om han inte är redo, får han bli redo. Det här är situationen, och den är perfekt som den är.
Jag log för mig själv och blinkade bort några tårar. Plötsligt såg jag hur badrumsdörren öppnades och Michael steg försiktigt in. Han hade satt ett plåster för revan på kinden, eftersom det blödde.
-”Hey, I’m sorry honey. If you want to have crisps you should have crisps.” Sa Michael och satte sig bredvid mig mot väggen. Jag höll fortfarande min hand på min mage.
-”I’ll go out and buy a new bag of crisps if you want to.” Sa han lugnt.
-“Michael, this is my fault. I know you think I’m crazy… but there’s something I need to tell you.”
Sa jag. Nu, nu skulle jag berätta. Inga distraktioner, inget avbrytande. Jag skulle berätta nu!
-”Michael, I’m pregnant.”
Flashback:
-”This is not Michael…. This is, a ghost!” Sa Michael med en mörk röst och höll för mina ögon med sina vantar. Jag snurrade runt mot honom och fnittrade.
-”Hello ghost, I have to admit you’re not as pale as I thought.”
-“Heey, is something wrong with my skin color or what are you saying?” Sa Michael. Han tog upp lite av snön i sina vantar och började forma en boll.
-”Not at all my chocolate man.” Sa jag och täckte för ansiktet innan han försökte trycka upp snöbollen i min panna. Helt oberörd såg jag på honom igen.
-”If we ever get a child, then what color would it be? You’re white and I’m black.” Sa Michael och bet sig i underläppen.
-”Michael, we don’t need to think about kids now. It’s only been a half year since we started dating.”
-“I know, but what if he turns out green or something?” Sa Michael. Jag skrattade.
-“Maybe he’ll turn out as a ghost.” Svarade jag och flinade.
End of flashback:
-“I know.” Var Michaels svar.
Hur? Va? Visste han? Jag såg undrande på honom och väntade på en förklaring.
-”I found the pregnancy test in the garbage can a few nights ago. I’ve waited for you to tell me.”
Jag skämdes. Jag borde ha berättat. Varför höll jag det inne så länge? Han var ändå pappan, och behövde ändå få veta. Det kändes lättande att han visste i alla fall.
-”So, what do you think?” Frågade jag oroligt och la båda händerna på min mage.
-”I’ve been thinking about that question for days now. But my conclusion is that I think it’s great!”
Sa Michael och log stort. Jag kunde inte hjälpa att le jag också. Jag var så lättad.
-”But what about all your work and…”
-“Who cares? I can always MAKE time somehow, we’re having a baby. It’s the greatest blessing anyone can ever receive.”
Jag började gråta igen och kramade om honom. All oro och ångest var bortblåst.
-”I don’t know why I’m crying, I just do.” Pep jag.
-“It’s okay, I’m going to be here the whole time. We’ll get through this. And we will have the most gorgeous child ever.”
-------------------------------------------------------------------------
Kommentera gärna :D
Kapitel 69.
Flashback:
Vi var i Sverige, det var innan jag slutat skolan, innan jag lärt känna Michael på riktigt och innan de där regnmolnen kom som gjorde att vi fick springa hem.
Vi låg i gräset, såg upp mot himlen och åt på våra glassar.
-”Hey, goat- girl.” Sa Michael och log.
-”Oh no, don’t start calling me that again!” Sa jag och flinade jag också.
Jag hade fjärilar i min mage, och jag var bara så lycklig.
-”Okay, Sandra. I was thinking… please don’t freak out about this, it’s just a thought. Anyway, I was thinking, what if we’d someday in a couple of years would still be together, what if we actually did get married, and we’d someday be back here with a child in between us.”
Jag log åt tanken. Bara att han kunde se en framtid med mig, efter en sån kort tid.
-”What would that childs name be?” Frågade jag intresserat.
-”Something special, fun and beautiful.” Svarade han och tog min hand. Vi såg på varandra.
-”It would be the most gorgeous child ever.” Sa jag.
-“It would.”
End of flashback.
Jag kollade ner på min mage och la en hand mot den.
Vad som än hände, vad som än skulle hända. Hur mycket Michael än skulle jobba, hur mycket Diana skulle lägga sig i och hur mycket skit vi skulle behöva ta för att kunna ha vårat förhållande, så skulle vi få ett barn. Den största välsignelse man kan få.
Jag var så lyckligt lottad. Jag hade världens bästa man, och vi skulle få ett barn.
Varför var jag så rädd att berätta för honom? Vad skulle han göra?
Om han inte är redo, får han bli redo. Det här är situationen, och den är perfekt som den är.
Jag log för mig själv och blinkade bort några tårar. Plötsligt såg jag hur badrumsdörren öppnades och Michael steg försiktigt in. Han hade satt ett plåster för revan på kinden, eftersom det blödde.
-”Hey, I’m sorry honey. If you want to have crisps you should have crisps.” Sa Michael och satte sig bredvid mig mot väggen. Jag höll fortfarande min hand på min mage.
-”I’ll go out and buy a new bag of crisps if you want to.” Sa han lugnt.
-“Michael, this is my fault. I know you think I’m crazy… but there’s something I need to tell you.”
Sa jag. Nu, nu skulle jag berätta. Inga distraktioner, inget avbrytande. Jag skulle berätta nu!
-”Michael, I’m pregnant.”
Flashback:
-”This is not Michael…. This is, a ghost!” Sa Michael med en mörk röst och höll för mina ögon med sina vantar. Jag snurrade runt mot honom och fnittrade.
-”Hello ghost, I have to admit you’re not as pale as I thought.”
-“Heey, is something wrong with my skin color or what are you saying?” Sa Michael. Han tog upp lite av snön i sina vantar och började forma en boll.
-”Not at all my chocolate man.” Sa jag och täckte för ansiktet innan han försökte trycka upp snöbollen i min panna. Helt oberörd såg jag på honom igen.
-”If we ever get a child, then what color would it be? You’re white and I’m black.” Sa Michael och bet sig i underläppen.
-”Michael, we don’t need to think about kids now. It’s only been a half year since we started dating.”
-“I know, but what if he turns out green or something?” Sa Michael. Jag skrattade.
-“Maybe he’ll turn out as a ghost.” Svarade jag och flinade.
End of flashback:
-“I know.” Var Michaels svar.
Hur? Va? Visste han? Jag såg undrande på honom och väntade på en förklaring.
-”I found the pregnancy test in the garbage can a few nights ago. I’ve waited for you to tell me.”
Jag skämdes. Jag borde ha berättat. Varför höll jag det inne så länge? Han var ändå pappan, och behövde ändå få veta. Det kändes lättande att han visste i alla fall.
-”So, what do you think?” Frågade jag oroligt och la båda händerna på min mage.
-”I’ve been thinking about that question for days now. But my conclusion is that I think it’s great!”
Sa Michael och log stort. Jag kunde inte hjälpa att le jag också. Jag var så lättad.
-”But what about all your work and…”
-“Who cares? I can always MAKE time somehow, we’re having a baby. It’s the greatest blessing anyone can ever receive.”
Jag började gråta igen och kramade om honom. All oro och ångest var bortblåst.
-”I don’t know why I’m crying, I just do.” Pep jag.
-“It’s okay, I’m going to be here the whole time. We’ll get through this. And we will have the most gorgeous child ever.”
-------------------------------------------------------------------------
Kommentera gärna :D
The girl is mine (del 68)
Kapitel 68
-”How drunk were I?” Frågade Michael.
-”Drunk.”
Han smakade lite på sitt te och kände direkt att det var lite för varmt fortfarande.
-”I’m sorry. I don’t know what happened. You know I’m not like that.”
-“Oh, it’s fine baby.”
Vi satt tyst ett tag. Han var nedbäddad i sängen och skulle ta det lugnt idag, även fast han inte ville och hade massor att göra.
-”Knock, Knock.” Sa jag plötsligt.
-”Who’s there?”
-”Rossy.”
-”Rossy who?”
-”I was going to ask the same question.” Svarade jag. Michael rynkade sina ögonbryn och drack lite på sitt te igen.
-”I don’t know anyone by the name of Rossy. Do you?”
Jag ryckte på axlarna utan att säga något mer. Vem. Var. Rossy?!
Michael och jag spelade badminton.
Han sköt en hög boll över ett gammalt volleybollnät som vi satt upp.
Jag sprang efter bollen, sköt iväg den och Michael tog emot och sköt en snabb tillbaka.
Jag sköt tillbaka, han fick backa och sköt ner i marken på min sida.
-”You’re TOO good at this. I don’t have a chance.” Sa jag och flinade.
-“Oh c’mon girl, what happened to your condition?” Sa Michael och hoppade på plats.
Jag ville skrika att jag har en unge som växer i mig, som faktiskt har gjort mig store, även om det kanske inte syns. Jag skrattade lite lätt och satte mig ner. Michael gick över till min sida och satte sig framför mig i gräset.
-”You can’t be tired already. We’ve only played a few times!”
-“I’m sorry. We don’t all work out every day for hours and hours.” Suckade jag irriterat.
-“Sorry babe, it just seems something is up with you. It seems you’re not telling me everything.”
Det var nu eller aldrig. Det var nu jag måste berätta sanningen. Jag behöver bara säga det. Jag har ett barn i min mage och det är ditt, vad ska vi göra åt situationen?
Jag tog till mig modet och blundade i någon sekund. Sedan såg jag honom i ögonen. Nu.
-” Jag är gravid.”
Michael höjde ett ögonbryn. Jag insåg plötsligt att jag sagt det på svenska, och att han därför inte förstod vad jag menade. Jag skakade på huvudet och log för mig själv. Så klumpigt.
-”Sorry, the wrong language. Michael… I’m…”
Riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing
Hans telefon började ringa. Han drog upp den och jag såg hur det var Diana som ringde. Han tryckte avbryt.
-”You were saying?” Sa han och ville att jag skulle fortsätta.
Diana Ross…
Diana Ross var Rossy!
Stort hår, långa ben, och bara namnet… Rossy. Ross- Rossy. Vad hade hon gjort med min man?!
-”Uhm, who was that?” Frågade jag och pekade på fickan han hade telefonen i.
-”Oh, it was just… Quincy.”
Lögnare. Din… lögnare! Varför höll han det inne?
-”Aha. Why didn’t you answer?”
-”Because I’m talking to you, and you were saying something, continue what you were going to say.”
Sa lögnaren.
-“Yeah, sure. I’m gaining weight.” Sa jag. Jag ljög iallafall inte.
-”Oh, okay. That’s okay. Do you want my help to stop, gaining weight?”
-“Uhm, yeah, sure.”
-“Okay babe. I’m doing this out of love, get back on your feet and we’ll play more badminton. Rougher and harder this time.” Sa han och reste sig.
Jag suckade, varför hade jag kommit på världens dåligaste ursäkt?
Jag tog upp mitt racket och ställde mig upp. Jag kunde inte konfrontera honom om Diana än, när jag själv höll en hemlighet så stor som denna. Det fick vänta tills den var avslöjad, och den måste nog avslöjas snart.
Senare:
Jag satt och han höll mig nära. Jag var arg över att han inte sa något om Diana, men försökte att inte låtsas om det. Vi satt i soffan, efter att ha haft en dag utan jobb och kämpande från hans del.
Själv satt man med världens träningsverk efter vad han gjort mot mig.
Varför sa jag inte bara som det var?
Jag reste mig upp och började gå emot köket.
-”Where are you going?” Frågade Michael.
-”I’m just going to get some crisps.” Sa jag och försökte att inte halta. Plötsligt stod han i dörröppningen, han spände ögonen i mig. Vad gör han?
-”Lady, I can’t let you have crisps. If you want to lose weight again, which you don’t need but it’s your decision. You can’t have sweets and other products that will be against your goal.” Sa han.
Jag himlade med ögonen och suckade. Jag har behov!
-”Just let me through, I won’t eat many.” Sa jag och försökte ta mig igenom dörren. Han var stark.
-”No, I won’t let you. This is for your own sake.” Sa Michael lugnt. Jag försökte knuffa undan honom, sedan blev jag riktigt arg.
-”LET ME THROUGH!”
-”No!”
-”STOP IT! I NEED CRISPS!!”
-”YOU AIN’T GETTING THEM ANYWAY, GIVE UP!”
-”MOVE IT!”
Bråka ALDRIG med en gravid kvinna….
Känslorna tog över. Jag knuffade ner honom på golvet och drog mig fram till skåpet.
Han tog tag vid mina ben och drog ner mig också. Jag hade fått tag i chipspåsen, och slog den i huvudet på honom så att den rev honom på kinden. Jag reste mig upp och såg på vad jag gjort.
-”Gee, calm down! Just give me the crisps.” Bad Michael.
-“Fine! Have your stupid crisps!” Sa jag och kastade dem hårt mot honom, den exploderade av krashen och jag rusade ut ur köket. Jag ville inte se honom, prata med honom.
Jag ville bara försvinna. Jag satte mig, överdramatisk, i badrummet och lät tårarna komma.
-”I hurt him, I actually HURT him.” Viskade jag till mig själv och tänkte på revan på kinden.
-------------------------------------------------------------------------------------
Glöm inte kommentera <3 Kram!
-”How drunk were I?” Frågade Michael.
-”Drunk.”
Han smakade lite på sitt te och kände direkt att det var lite för varmt fortfarande.
-”I’m sorry. I don’t know what happened. You know I’m not like that.”
-“Oh, it’s fine baby.”
Vi satt tyst ett tag. Han var nedbäddad i sängen och skulle ta det lugnt idag, även fast han inte ville och hade massor att göra.
-”Knock, Knock.” Sa jag plötsligt.
-”Who’s there?”
-”Rossy.”
-”Rossy who?”
-”I was going to ask the same question.” Svarade jag. Michael rynkade sina ögonbryn och drack lite på sitt te igen.
-”I don’t know anyone by the name of Rossy. Do you?”
Jag ryckte på axlarna utan att säga något mer. Vem. Var. Rossy?!
Michael och jag spelade badminton.
Han sköt en hög boll över ett gammalt volleybollnät som vi satt upp.
Jag sprang efter bollen, sköt iväg den och Michael tog emot och sköt en snabb tillbaka.
Jag sköt tillbaka, han fick backa och sköt ner i marken på min sida.
-”You’re TOO good at this. I don’t have a chance.” Sa jag och flinade.
-“Oh c’mon girl, what happened to your condition?” Sa Michael och hoppade på plats.
Jag ville skrika att jag har en unge som växer i mig, som faktiskt har gjort mig store, även om det kanske inte syns. Jag skrattade lite lätt och satte mig ner. Michael gick över till min sida och satte sig framför mig i gräset.
-”You can’t be tired already. We’ve only played a few times!”
-“I’m sorry. We don’t all work out every day for hours and hours.” Suckade jag irriterat.
-“Sorry babe, it just seems something is up with you. It seems you’re not telling me everything.”
Det var nu eller aldrig. Det var nu jag måste berätta sanningen. Jag behöver bara säga det. Jag har ett barn i min mage och det är ditt, vad ska vi göra åt situationen?
Jag tog till mig modet och blundade i någon sekund. Sedan såg jag honom i ögonen. Nu.
-” Jag är gravid.”
Michael höjde ett ögonbryn. Jag insåg plötsligt att jag sagt det på svenska, och att han därför inte förstod vad jag menade. Jag skakade på huvudet och log för mig själv. Så klumpigt.
-”Sorry, the wrong language. Michael… I’m…”
Riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing
Hans telefon började ringa. Han drog upp den och jag såg hur det var Diana som ringde. Han tryckte avbryt.
-”You were saying?” Sa han och ville att jag skulle fortsätta.
Diana Ross…
Diana Ross var Rossy!
Stort hår, långa ben, och bara namnet… Rossy. Ross- Rossy. Vad hade hon gjort med min man?!
-”Uhm, who was that?” Frågade jag och pekade på fickan han hade telefonen i.
-”Oh, it was just… Quincy.”
Lögnare. Din… lögnare! Varför höll han det inne?
-”Aha. Why didn’t you answer?”
-”Because I’m talking to you, and you were saying something, continue what you were going to say.”
Sa lögnaren.
-“Yeah, sure. I’m gaining weight.” Sa jag. Jag ljög iallafall inte.
-”Oh, okay. That’s okay. Do you want my help to stop, gaining weight?”
-“Uhm, yeah, sure.”
-“Okay babe. I’m doing this out of love, get back on your feet and we’ll play more badminton. Rougher and harder this time.” Sa han och reste sig.
Jag suckade, varför hade jag kommit på världens dåligaste ursäkt?
Jag tog upp mitt racket och ställde mig upp. Jag kunde inte konfrontera honom om Diana än, när jag själv höll en hemlighet så stor som denna. Det fick vänta tills den var avslöjad, och den måste nog avslöjas snart.
Senare:
Jag satt och han höll mig nära. Jag var arg över att han inte sa något om Diana, men försökte att inte låtsas om det. Vi satt i soffan, efter att ha haft en dag utan jobb och kämpande från hans del.
Själv satt man med världens träningsverk efter vad han gjort mot mig.
Varför sa jag inte bara som det var?
Jag reste mig upp och började gå emot köket.
-”Where are you going?” Frågade Michael.
-”I’m just going to get some crisps.” Sa jag och försökte att inte halta. Plötsligt stod han i dörröppningen, han spände ögonen i mig. Vad gör han?
-”Lady, I can’t let you have crisps. If you want to lose weight again, which you don’t need but it’s your decision. You can’t have sweets and other products that will be against your goal.” Sa han.
Jag himlade med ögonen och suckade. Jag har behov!
-”Just let me through, I won’t eat many.” Sa jag och försökte ta mig igenom dörren. Han var stark.
-”No, I won’t let you. This is for your own sake.” Sa Michael lugnt. Jag försökte knuffa undan honom, sedan blev jag riktigt arg.
-”LET ME THROUGH!”
-”No!”
-”STOP IT! I NEED CRISPS!!”
-”YOU AIN’T GETTING THEM ANYWAY, GIVE UP!”
-”MOVE IT!”
Bråka ALDRIG med en gravid kvinna….
Känslorna tog över. Jag knuffade ner honom på golvet och drog mig fram till skåpet.
Han tog tag vid mina ben och drog ner mig också. Jag hade fått tag i chipspåsen, och slog den i huvudet på honom så att den rev honom på kinden. Jag reste mig upp och såg på vad jag gjort.
-”Gee, calm down! Just give me the crisps.” Bad Michael.
-“Fine! Have your stupid crisps!” Sa jag och kastade dem hårt mot honom, den exploderade av krashen och jag rusade ut ur köket. Jag ville inte se honom, prata med honom.
Jag ville bara försvinna. Jag satte mig, överdramatisk, i badrummet och lät tårarna komma.
-”I hurt him, I actually HURT him.” Viskade jag till mig själv och tänkte på revan på kinden.
-------------------------------------------------------------------------------------
Glöm inte kommentera <3 Kram!
The girl is mine (del 67)
Kapitel 67
Det hade gått två veckor, och Michael var borta en hel del.
När han var hemma, så var han mest på Neverland’s teater eller i danssalongen där han tränade att dansa. Han kom hem sent på kvällarna och jag brukade finna honom vid 3 tiden i köket där han gjort ett försök att göra någon snabb mat men bara somnat vid bordet.
Hans schema var tight.
Han gick upp tidigt och gjorde kaffe och gjorde sig klar med att duscha och så.
Sedan åkte han iväg för att gå på något möte om någon framtidsplan, eller för att träffa Quincy Jones och diskutera nya låtar till ett kommande album. Sedan var han tvungen att köpa mat någonstans i förklädnad och äta i sin bil på väg till ett gym där han tränade i 2-3 timmar för att komma i så bra form som möjligt innan turnén. Sedan åkte han tillbaka hem och åt, gick till danssalongen/teatern och övade in koreografi med sig själv i några timmar (för att allt skulle sitta). Tog sig sedan iväg till scenen på kvällen, träffade sina bröder och började repetera med dem. Duschade och bytte om efteråt där. Blev dragen till någon tråkig fest för att han var tvungen att träffa vissa ”viktiga” personer. Åkte hem, halvt sovande och som sagt somnade vid köksbordet.
Själv gick jag runt och oroade mig för honom och för hur jag skulle förmedla att jag var gravid.
Jag försökte dölja det ,eftersom att om jag skulle säga det nu skulle han förmodligen inte klara det.
Det skulle bli för mycket för stackaren.
Och hela tiden ringde Diana och frågade efter Michael. Hon sa aldrig vad hon ville, hon frågade bara om hon kunde prata med honom. När jag sa att han inte var där la hon bara på.
De hade tänkt att ha turnén om bara några månader.
*Krash, bom*
-”Schhh”
Jag vaknade och suckade. Michael hade ramlat över något i mörkret.
Jag hörde ifrån nedervåningen hur han gick in i köket. Jag la mig ner till rätta och försökte att somna om. Efter cirka 10 minuter så vaknade jag igen, och då var det helt tyst.
Hade han somnat i köket igen? Jag gick upp ur sängen med en suck, tog mig ner för trappan och in i matsalen. Ingen Michael där. Jag gick vidare och kollade runt på undervåningen, och fann honom den här gången i biblioteket. Han satt i en av fåtöljerna med en macka i knäet och en utspilld juice på golvet och en bok i ena handen. Jag log för mig själv över hur söt han var, men gick sedan fram till honom och satte mig på huk. Jag knackade lite lätt på hans hand.
-”Michael”
-”Hm?” Han hoppade till och kollade på mig med glansiga ögon. Han hade ringar under ögonen.
-”Michael, are you drunk? Sa jag och kände hur hans blick inte bara viskade att han var trött. Han kollade ner i marken.
-”Nahhhh” Sa han och fnittrade.
-”What the…”
-”You can’t decide over me. Nobody can! Just because you’re my mother doesn’t mean I uhhhhh.”
Sa Michael och stängde ögonen igen. Jag suckade och försökte hålla honom vaken.
-“Michael, I’m not your mother. I’m your wife. Now you need to go to bed and sleep. You don’t even drink! How could this have happened anyway?” Sa jag och reste på mig och gick för att hämta en golvmopp och sopa upp juicen. Michael började plötsligt gråta.
-”I’m so sorry! I had no idea!” Sa han.
-”Michael, we’ll talk tomorrow somehow. You need to stop with this schedule. Just, go to bed, if you can walk.” Suckade jag.
-“I didn’t know she was going to do that. We’re just friend you know. I mean… oh” Suckade han olyckligt. Vad talade han ens om?
-”Last time when she kissed me, Oh I just thought that was going to be it!”
Han reste sig upp och började gå.
-”Who are you talking about?” Frågade jag och började plötsligt tänka på vad han faktiskt sagt.
-”Rossy!”
Vem var Rossy? Var det här bara något han sa eller var han ärlig? Han var full, man kunde inte lita på det då. Men aldrig att Michael dricker sig full själv, det måste varit någon som övertalat honom.
-”Who’s Rossy?”
-”You know, with the big hair and the long legs.”
-“Just go to bed Michael. I’ll cancel everything on your schedule for tomorrow, because you will probably have a headache.”
-------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera <3
Det hade gått två veckor, och Michael var borta en hel del.
När han var hemma, så var han mest på Neverland’s teater eller i danssalongen där han tränade att dansa. Han kom hem sent på kvällarna och jag brukade finna honom vid 3 tiden i köket där han gjort ett försök att göra någon snabb mat men bara somnat vid bordet.
Hans schema var tight.
Han gick upp tidigt och gjorde kaffe och gjorde sig klar med att duscha och så.
Sedan åkte han iväg för att gå på något möte om någon framtidsplan, eller för att träffa Quincy Jones och diskutera nya låtar till ett kommande album. Sedan var han tvungen att köpa mat någonstans i förklädnad och äta i sin bil på väg till ett gym där han tränade i 2-3 timmar för att komma i så bra form som möjligt innan turnén. Sedan åkte han tillbaka hem och åt, gick till danssalongen/teatern och övade in koreografi med sig själv i några timmar (för att allt skulle sitta). Tog sig sedan iväg till scenen på kvällen, träffade sina bröder och började repetera med dem. Duschade och bytte om efteråt där. Blev dragen till någon tråkig fest för att han var tvungen att träffa vissa ”viktiga” personer. Åkte hem, halvt sovande och som sagt somnade vid köksbordet.
Själv gick jag runt och oroade mig för honom och för hur jag skulle förmedla att jag var gravid.
Jag försökte dölja det ,eftersom att om jag skulle säga det nu skulle han förmodligen inte klara det.
Det skulle bli för mycket för stackaren.
Och hela tiden ringde Diana och frågade efter Michael. Hon sa aldrig vad hon ville, hon frågade bara om hon kunde prata med honom. När jag sa att han inte var där la hon bara på.
De hade tänkt att ha turnén om bara några månader.
*Krash, bom*
-”Schhh”
Jag vaknade och suckade. Michael hade ramlat över något i mörkret.
Jag hörde ifrån nedervåningen hur han gick in i köket. Jag la mig ner till rätta och försökte att somna om. Efter cirka 10 minuter så vaknade jag igen, och då var det helt tyst.
Hade han somnat i köket igen? Jag gick upp ur sängen med en suck, tog mig ner för trappan och in i matsalen. Ingen Michael där. Jag gick vidare och kollade runt på undervåningen, och fann honom den här gången i biblioteket. Han satt i en av fåtöljerna med en macka i knäet och en utspilld juice på golvet och en bok i ena handen. Jag log för mig själv över hur söt han var, men gick sedan fram till honom och satte mig på huk. Jag knackade lite lätt på hans hand.
-”Michael”
-”Hm?” Han hoppade till och kollade på mig med glansiga ögon. Han hade ringar under ögonen.
-”Michael, are you drunk? Sa jag och kände hur hans blick inte bara viskade att han var trött. Han kollade ner i marken.
-”Nahhhh” Sa han och fnittrade.
-”What the…”
-”You can’t decide over me. Nobody can! Just because you’re my mother doesn’t mean I uhhhhh.”
Sa Michael och stängde ögonen igen. Jag suckade och försökte hålla honom vaken.
-“Michael, I’m not your mother. I’m your wife. Now you need to go to bed and sleep. You don’t even drink! How could this have happened anyway?” Sa jag och reste på mig och gick för att hämta en golvmopp och sopa upp juicen. Michael började plötsligt gråta.
-”I’m so sorry! I had no idea!” Sa han.
-”Michael, we’ll talk tomorrow somehow. You need to stop with this schedule. Just, go to bed, if you can walk.” Suckade jag.
-“I didn’t know she was going to do that. We’re just friend you know. I mean… oh” Suckade han olyckligt. Vad talade han ens om?
-”Last time when she kissed me, Oh I just thought that was going to be it!”
Han reste sig upp och började gå.
-”Who are you talking about?” Frågade jag och började plötsligt tänka på vad han faktiskt sagt.
-”Rossy!”
Vem var Rossy? Var det här bara något han sa eller var han ärlig? Han var full, man kunde inte lita på det då. Men aldrig att Michael dricker sig full själv, det måste varit någon som övertalat honom.
-”Who’s Rossy?”
-”You know, with the big hair and the long legs.”
-“Just go to bed Michael. I’ll cancel everything on your schedule for tomorrow, because you will probably have a headache.”
-------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera <3
