The girl is mine (del 55)
Hejhej.... mitt skrivarprogram har varit riktigt elakt, och jag har inte haft skrivarlust...
men här är nästa kapitel. Förlåt för den dåliga uppdateringen.
Hoppas att det ska gå bättre nu.
------------------------------------------------------
Kapitel 55
Vi gick upp mot huset, det hade varit en lång dag. Det regnade ute, och det var iskallt.
-"Bubbles, please get off my back! You're strangeling me!" Klagade Michael och försökte få bort Bubbles grepp från sin hals. Det gick inte så bra, eftersom att han hade händerna fulla med väskor. Jag var ganska sur och jag frös. Jag ville upp till huset så fort som möjligt.
Michael ställde ner väskorna och lossade Bubbles grepp. Han satte ner Bubbles på marken. Bubbles såg ledsamt på honom, Michael visste inte hur han skulle reagera.
-"FINE, you can sit on my shoulders!" Sa han och bar upp Bubbles och satte honom på sina axlar. Bubbles tog tag runt Michaels huvud, så hans små händer täckte för Michaels ögon.
-"Great, Now I can't see!" Sa han. Jag började bli trött på detta, kanske överreagerade jag lite...
-"OH COMON! I'M FREEZING! Let's just GO INSIDE!" Sa jag irriterat och såg hur både Michael och Bubbles såg chockerat på mig.
Bubbles tog istället tag i Michaels hår, Michael fick ont, men sa inget. Vi gick den lilla biten upp till huset och sedan tog Michael upp nyckeln och låste upp.
De enda möblerna som fanns var i princip köksmöbler, toaletterna och vägguttag. Sedan fanns det en obäddad madrass med lakan i vårat sovrum också som vi skulle sova på tills vi skaffat alla möbler, eller åtminstone en säng. Vi kollade igenom alla rummen, och sedan gick jag för att bädda madrassen, och Michael skulle kolla om vi hade någon mat i köket. Jag fixade i ordning madrasserna samtidigt som Bubbles ryckte i mina ben. Michael kom upp, jonglerandes med clementiner.
-"This is all we got" Sa han och kastade en till mig. Jag fångade den. Vi satte oss på madrassen och Michael började skala en åt Bubbles.
Eftersom Bubbles inte visste hur man åt en clementin, så började han suga på den.
Vi alla somnade ungefär en timme efter...
4 veckor senare:
Michael gick nervöst fram och tillbaka på stället, jag själv satt i en fotölj med en bok.
Städerskan gick förbi, Michael greppade tag i hennes axlar så att hon nästan ramlade bakåt.
-"Do you know when they are coming? Is everything ready? Is the playroom cleaned?" Sa han. Hon såg vettskrämt på honom.
Hon var spansk, och kunde inte Engelska. Så hon tog sig bara ur hans grepp och gick vidare med tvätten.
-"Michael, Calm down!" Sa jag och skakade på huvudet. Plötsligt ringde det på porttelefonen och vi fick reda på att barnen var här.
Efter att Neverland öppnat och var klart, så hade Michael öppnat en ny organisation som skulle hjälpa barn som behövde stöd.
En gång i månaden skulle Neverland vara öppet för alla barn som var antingen sjuka, hade det dåligt hemma eller bara behövde kärlek.
Detta var första gången, och anledningen till att Michael var så nervös... var för att han var rädd för att de inte skulle gilla honom.
Han kände sig alltid som en av dem när han umgicks med barn, men enda sedan vi börjat snacka om att skaffa egna barn... så kunde han inte
hjälpa att se allt från en pappas ögon. Jag lyckades hålla mig någorlunda lugn. Men själv var jag också nervös. Michael skulle säkert vara den roliga
och coola personen. Och dessutom var ju alla ett fan av honom. Jag skulle nog få sitta där och... se på. Ja la ifrån mig min bok och reste mig.
Jag visste att Michael ville ha barn så snart som möjligt... det var jag som inte var redo.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 55
Vi gick upp mot huset, det hade varit en lång dag. Det regnade ute, och det var iskallt.
-"Bubbles, please get off my back! You're strangeling me!" Klagade Michael och försökte få bort Bubbles grepp från sin hals. Det gick inte så bra, eftersom att han hade händerna fulla med väskor. Jag var ganska sur och jag frös. Jag ville upp till huset så fort som möjligt.
Michael ställde ner väskorna och lossade Bubbles grepp. Han satte ner Bubbles på marken. Bubbles såg ledsamt på honom, Michael visste inte hur han skulle reagera.
-"FINE, you can sit on my shoulders!" Sa han och bar upp Bubbles och satte honom på sina axlar. Bubbles tog tag runt Michaels huvud, så hans små händer täckte för Michaels ögon.
-"Great, Now I can't see!" Sa han. Jag började bli trött på detta, kanske överreagerade jag lite...
-"OH COMON! I'M FREEZING! Let's just GO INSIDE!" Sa jag irriterat och såg hur både Michael och Bubbles såg chockerat på mig.
Bubbles tog istället tag i Michaels hår, Michael fick ont, men sa inget. Vi gick den lilla biten upp till huset och sedan tog Michael upp nyckeln och låste upp.
De enda möblerna som fanns var i princip köksmöbler, toaletterna och vägguttag. Sedan fanns det en obäddad madrass med lakan i vårat sovrum också som vi skulle sova på tills vi skaffat alla möbler, eller åtminstone en säng. Vi kollade igenom alla rummen, och sedan gick jag för att bädda madrassen, och Michael skulle kolla om vi hade någon mat i köket. Jag fixade i ordning madrasserna samtidigt som Bubbles ryckte i mina ben. Michael kom upp, jonglerandes med clementiner.
-"This is all we got" Sa han och kastade en till mig. Jag fångade den. Vi satte oss på madrassen och Michael började skala en åt Bubbles.
Eftersom Bubbles inte visste hur man åt en clementin, så började han suga på den.
Vi alla somnade ungefär en timme efter...
4 veckor senare:
Michael gick nervöst fram och tillbaka på stället, jag själv satt i en fotölj med en bok.
Städerskan gick förbi, Michael greppade tag i hennes axlar så att hon nästan ramlade bakåt.
-"Do you know when they are coming? Is everything ready? Is the playroom cleaned?" Sa han. Hon såg vettskrämt på honom.
Hon var spansk, och kunde inte Engelska. Så hon tog sig bara ur hans grepp och gick vidare med tvätten.
-"Michael, Calm down!" Sa jag och skakade på huvudet. Plötsligt ringde det på porttelefonen och vi fick reda på att barnen var här.
Efter att Neverland öppnat och var klart, så hade Michael öppnat en ny organisation som skulle hjälpa barn som behövde stöd.
En gång i månaden skulle Neverland vara öppet för alla barn som var antingen sjuka, hade det dåligt hemma eller bara behövde kärlek.
Detta var första gången, och anledningen till att Michael var så nervös... var för att han var rädd för att de inte skulle gilla honom.
Han kände sig alltid som en av dem när han umgicks med barn, men enda sedan vi börjat snacka om att skaffa egna barn... så kunde han inte
hjälpa att se allt från en pappas ögon. Jag lyckades hålla mig någorlunda lugn. Men själv var jag också nervös. Michael skulle säkert vara den roliga
och coola personen. Och dessutom var ju alla ett fan av honom. Jag skulle nog få sitta där och... se på. Ja la ifrån mig min bok och reste mig.
Jag visste att Michael ville ha barn så snart som möjligt... det var jag som inte var redo.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Vet att kapitlet var kort, nästa blir nog bättre :D Kommentera <3
The girl is mine (del 54)
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 54
*En vecka senare*
Jag satt och fyllde i papper, Nu hade jag bestämt mig för att söka in till arbetsförmedlingen. Jag satt i Jackson- Huset i arbetsrummet och tänkte.
Michael kom in i dörröppningen. Det fick mig att le.
-"Hello my Fiance" Sa jag och såg hur han också sken upp i ett leende. Han gick fram till mig och tog upp min hand, där satt en speciell ring. En ring jag fick av honom för en vecka sedan. Han kysste min hand och sedan kysste han mig på munnen.
-"I love you. But I came here to tell you that I'm going to that animal orphanage now. And when I'm back, we will have a Baby Rat in our little family."
Michael hade ju berättat för mig om Ben, och att han ville ha en råtta som liknade honom. Som skulle vara döpt efter honom. Och istället för att beställa en råtta som inte var född, skulle han åka iväg och kolla på råttbebisar på något slags hem för övergivna djur som de säljer. Och säljs de inte inom en viss period, så kommer de att bli dödade eller sålda vidare till försöksinstitut. Om vi fick välja hade vi tagit med alla djur som fanns där. Men det skulle bli lite svårt.
-"Do you want me to come with you?" frågade jag honom. Han skakade på huvudet. "It's ok, you need to stay here and fill out these forms" Sa han och pekade på papprerna. Jag nickade åt honom och sa "I guess you're right". Han gav mig en puss på kinden och sa farväl, jag sa hejdå tillbaka. Sedan gick han ut ur rummet.
Okej, tillbaka till papprerna. Min blick fästes på ringen igen, den var så vacker. Jag kommer ihåg mitt tårfyllda "Yes". Jag tänkte på kramen och kyssen efteråt, hur han hade satt på mig ringen, och hur han senare berättat att rummet vi var i var framtida teater. Och stället vi var på då var Neverland. Neverland var inte färdigt, men det var inte långt kvar innan det var det. Tänk... där skulle vi bo. Mr och Mrs. Jackson och så råttan Ben.
Jag återgick till papprerna.
Senare, hos Michael:
-"RATS? hahaha! No, we don't have any RATS! You have to pre-order if you want a rat." Sa en kille där de gick i hallen, fylld med burar av stackars djur.
Michael såg sig smärtsamt omkring, han kunde inte tolerera detta. Det var hemskt att de inte fick vandra fritt.
-"Why do you squeeze them into so small cages?" Sa Michael och fäste blicken på en sköldpadda som inte hade plats att nå sin mat.
-"They're all going to die, so why bother?" Sa gubben och hyschade åt en hund som skällde.
Michael fick panik åt hur allt såg ut, han kunde inte bara strunta i det.
-"You know what? I want to buy them all" Sa han och såg sig omkring. Gubben tappade cigaretten som han haft i munnen.
-"ALL of these animals? Are you sure?" Sa han och kippade efter andan. Michael såg sig omkring igen. Han nickade. "Definitly".
Michaels ögon fastnade på en liten schimpans som satt i en bur och såg tillbaka på Michael. Han var liten, inte alls gammal. Och han satt och sög på sin egen tumme.
Michael klev långsamt fram till buren, hukade sig och såg på schimpansen. Schimpansen sträckte ut sin ena hand mot Michael, igenom buren. Michael tog tag i handen lite lätt och log mot schimpansen.
-"What's his name?" Sa Michael och vände sig mot gubben som hade gett Michael rundturen.
-"I think it's 502-4968. He was at a zoo, which closed down. He lost his family and friends, and got sent here. He has a high intelligence. It's his last day here. If you won't buy him now,... well, I think you can guess what happens" Sa han. Michael såg schimpansen i ögonen.
Senare, tillbaka till Sandra:
Vi satt och åt i köket, alla utom Michael. Eftersom han fortfarande var kvar och kollade på råttor. Men så plötsligt så hörde vi hur det smällde till i ytterdörren.
Han var tillbaka! Jag reste mig upp och gick till hallen. Jag möttes av honom och en liten apa som han hade i famnen. Jag visste inte hur jag skulle reagera.
-"Is that Ben?" Sa jag, och kände mig genast dum i huvudet. Det kunde väl vem som helst se att det inte var "Ben", det var ingen råtta precis.
-"Come with me outside" Viskade Michael och öppnade ytterdörren. Vi gick ut och stängde den bakom oss. Det var iskallt ute.
-"Sandra This is Bubbles." Sa han och kramade om den lille apan. Han berättade för mig vad som hänt på det där hemmet. Att han köpt alla djuren och skulle ge bort dem till där de hörde hemma. Till deras naturliga miljöer. Men att Bubbles inte hade något riktigt ställe att ta vägen. Han var så liten, skulle han komma ensam tillbaka där han hörde hemma så skulle han inte kunna överleva på egen hand. Så han skulle bo med oss. Jag tyckte det var supergulligt det Michael hade gjort, men var väldigt nervös.
Bubbles var ju som en bebis, och vi var ju tvungna att ta väl hand om honom. Hur skulle det gå? Vi gick inomhus efter att jag hälsat väl på Bubbles.
Vi möttes av Jackie i hallen, som precis skulle gå ut och se vart vi tog vägen. Hans ögon spärrades upp mot Bubbles.
-"HEY EVERYBODY, MICHAEL BROUGHT A MONKEY!" ropade han och flämtade till. Jermaine, Tito och Randy gick in i hallen och såg Bubbles. De började skratta.
-"Is this a joke? What's he doin' here Michael?" Sa Jermaine. "Michael did NOT bring a monkey, now stop fooling around" Hörde vi Katherine, sedan klev även hon in i hallen. Och plötsligt stod hela familjen där. Bubbles såg lite skräckslaget på den halv chockade familjen och de fyra bröderna som skrattade.
-"He's our new family member. He's going to live with us" Sa Michael och log mot Bubbles. Bubbles la sin hand på Michaels kind.
-"But Honey, A monkey can't live HERE, It's too small... He needs his own..." Började Katherine. Men Michael avbröt.
-"He's not going to. Cause Sandra and I are moving. Next week."
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 54
*En vecka senare*
Jag satt och fyllde i papper, Nu hade jag bestämt mig för att söka in till arbetsförmedlingen. Jag satt i Jackson- Huset i arbetsrummet och tänkte.
Michael kom in i dörröppningen. Det fick mig att le.
-"Hello my Fiance" Sa jag och såg hur han också sken upp i ett leende. Han gick fram till mig och tog upp min hand, där satt en speciell ring. En ring jag fick av honom för en vecka sedan. Han kysste min hand och sedan kysste han mig på munnen.
-"I love you. But I came here to tell you that I'm going to that animal orphanage now. And when I'm back, we will have a Baby Rat in our little family."
Michael hade ju berättat för mig om Ben, och att han ville ha en råtta som liknade honom. Som skulle vara döpt efter honom. Och istället för att beställa en råtta som inte var född, skulle han åka iväg och kolla på råttbebisar på något slags hem för övergivna djur som de säljer. Och säljs de inte inom en viss period, så kommer de att bli dödade eller sålda vidare till försöksinstitut. Om vi fick välja hade vi tagit med alla djur som fanns där. Men det skulle bli lite svårt.
-"Do you want me to come with you?" frågade jag honom. Han skakade på huvudet. "It's ok, you need to stay here and fill out these forms" Sa han och pekade på papprerna. Jag nickade åt honom och sa "I guess you're right". Han gav mig en puss på kinden och sa farväl, jag sa hejdå tillbaka. Sedan gick han ut ur rummet.
Okej, tillbaka till papprerna. Min blick fästes på ringen igen, den var så vacker. Jag kommer ihåg mitt tårfyllda "Yes". Jag tänkte på kramen och kyssen efteråt, hur han hade satt på mig ringen, och hur han senare berättat att rummet vi var i var framtida teater. Och stället vi var på då var Neverland. Neverland var inte färdigt, men det var inte långt kvar innan det var det. Tänk... där skulle vi bo. Mr och Mrs. Jackson och så råttan Ben.
Jag återgick till papprerna.
Senare, hos Michael:
-"RATS? hahaha! No, we don't have any RATS! You have to pre-order if you want a rat." Sa en kille där de gick i hallen, fylld med burar av stackars djur.
Michael såg sig smärtsamt omkring, han kunde inte tolerera detta. Det var hemskt att de inte fick vandra fritt.
-"Why do you squeeze them into so small cages?" Sa Michael och fäste blicken på en sköldpadda som inte hade plats att nå sin mat.
-"They're all going to die, so why bother?" Sa gubben och hyschade åt en hund som skällde.
Michael fick panik åt hur allt såg ut, han kunde inte bara strunta i det.
-"You know what? I want to buy them all" Sa han och såg sig omkring. Gubben tappade cigaretten som han haft i munnen.
-"ALL of these animals? Are you sure?" Sa han och kippade efter andan. Michael såg sig omkring igen. Han nickade. "Definitly".
Michaels ögon fastnade på en liten schimpans som satt i en bur och såg tillbaka på Michael. Han var liten, inte alls gammal. Och han satt och sög på sin egen tumme.
Michael klev långsamt fram till buren, hukade sig och såg på schimpansen. Schimpansen sträckte ut sin ena hand mot Michael, igenom buren. Michael tog tag i handen lite lätt och log mot schimpansen.
-"What's his name?" Sa Michael och vände sig mot gubben som hade gett Michael rundturen.
-"I think it's 502-4968. He was at a zoo, which closed down. He lost his family and friends, and got sent here. He has a high intelligence. It's his last day here. If you won't buy him now,... well, I think you can guess what happens" Sa han. Michael såg schimpansen i ögonen.
Senare, tillbaka till Sandra:
Vi satt och åt i köket, alla utom Michael. Eftersom han fortfarande var kvar och kollade på råttor. Men så plötsligt så hörde vi hur det smällde till i ytterdörren.
Han var tillbaka! Jag reste mig upp och gick till hallen. Jag möttes av honom och en liten apa som han hade i famnen. Jag visste inte hur jag skulle reagera.
-"Is that Ben?" Sa jag, och kände mig genast dum i huvudet. Det kunde väl vem som helst se att det inte var "Ben", det var ingen råtta precis.
-"Come with me outside" Viskade Michael och öppnade ytterdörren. Vi gick ut och stängde den bakom oss. Det var iskallt ute.
-"Sandra This is Bubbles." Sa han och kramade om den lille apan. Han berättade för mig vad som hänt på det där hemmet. Att han köpt alla djuren och skulle ge bort dem till där de hörde hemma. Till deras naturliga miljöer. Men att Bubbles inte hade något riktigt ställe att ta vägen. Han var så liten, skulle han komma ensam tillbaka där han hörde hemma så skulle han inte kunna överleva på egen hand. Så han skulle bo med oss. Jag tyckte det var supergulligt det Michael hade gjort, men var väldigt nervös.
Bubbles var ju som en bebis, och vi var ju tvungna att ta väl hand om honom. Hur skulle det gå? Vi gick inomhus efter att jag hälsat väl på Bubbles.
Vi möttes av Jackie i hallen, som precis skulle gå ut och se vart vi tog vägen. Hans ögon spärrades upp mot Bubbles.
-"HEY EVERYBODY, MICHAEL BROUGHT A MONKEY!" ropade han och flämtade till. Jermaine, Tito och Randy gick in i hallen och såg Bubbles. De började skratta.
-"Is this a joke? What's he doin' here Michael?" Sa Jermaine. "Michael did NOT bring a monkey, now stop fooling around" Hörde vi Katherine, sedan klev även hon in i hallen. Och plötsligt stod hela familjen där. Bubbles såg lite skräckslaget på den halv chockade familjen och de fyra bröderna som skrattade.
-"He's our new family member. He's going to live with us" Sa Michael och log mot Bubbles. Bubbles la sin hand på Michaels kind.
-"But Honey, A monkey can't live HERE, It's too small... He needs his own..." Började Katherine. Men Michael avbröt.
-"He's not going to. Cause Sandra and I are moving. Next week."
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
För er som inte förstod... hon sa "Ja" när han friade. xD
Kommentera :)
B.t.w Jag vet att Michael inte skaffade Bubbles förräns mycket senare, och han flyttade inte till Neverland förrän runt "Bad" och att han skaffade Bubbles från en cancerklinik. Men detta är en novell, så allt är inte verklighetsbaserat. Här är en bild på Michael och Bubbles:
mwihihihihi :D <3
The girl is mine (del 53)
Okej, känner att jag borde förbättra det här med uppdateringen. Men jag måste skriva, eftersom att jag är på samma kapitel som er nu i skrivningen OCH jag håller på med flera noveller. Så det är svårare än man tror.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 53
Veckan ut så bodde jag och Michael hos Mira, och mamma och pappa tog in på hotell.
Dagen innan julafton (23 December) så stod alla utradade utanför Miras hus... det här funkade inte längre.
Hur kunde vi trott, att efter thriller så skulle vi kunna vara ifred? Dessutom utan livvakter.
-"We have to go home" Förklarade Michael, och jag nickade. Vi ville ju låta Mira vara, och mamma och pappa skulle kunna flytta hem igen.
Detta betydde, att det inte skulle bli någon jul i år. Michael firade den inte, och jag kände ingen i USA. Iallafall ingen som jag var
nära nog att fira jul med. Jag suckade missnöjt. Julen, som var den bästa högtiden på året. Då alla gav presenter och firade
både kärleken och att Jesus fyllde år. Då alla samlades, åt god mat, klädde sig fint och skrattade. Det skulle inte bli något med det.
Men jag hade Michael, och det fick väl vara jul för mig. Att få vara med honom. Det hade jag inget emot, men det var lite synd.
Så natten till julafton, så satt jag och Michael på ett flygplan mot Kalifornien. Jag satt lutad mot hans axel och halvsov.
-"Are you sleeping?" viskade han och strök mig över håret.
-"You have to know, I'm very very sorry it got this way" Sa han och kysste mig på huvudet. Jag vaknade till lite långsamt och såg på honom. Jag mötte hans läppar.
-"No, really... it's ok" Sa jag och log.
-"No it's not! I mean i took CHRISTMAS from you! I've heard about christmas, and it sounds great..." Sa han och såg in i mina ögon.
-"Michael, really! It's not your fault. I'm okay with it"
-"I can tell you're not, but atleast now you know that i'm sorry". Jag kysste honom på kinden och vilade huvudet mot hans axel igen. Denna gången somnade jag helt.
*några timmar senare*
-"Honey, We're here" Hörde jag Michael säga. Jag vaknade upp och sträckte lite på benen.
-"Already?" Jag spände loss mig från sätet och reste mig upp, tog min väska och Michaels hand. Sedan gick vi mot dörren av planet.
-"Don't forget sunglasses" Sa Michael och gav mig ett par. Utan dem, kunde man bli blind från blixtarna på kamerorna. Han tog på sig sina egna, sedan så öppnades dörren och långsamt gick vi ner för en trappa. Vi möttes av tusentals människor. Jag började bli van med dessa folkmassor nu. Vi klev in i bilen.
-"I told you on the phone" Sa Michael lurigt till chaffören. Jag såg på Michael. Vad nu? Han tog upp något ur en väska, en ögonbindel.
-"I have surprise, so put this on" Sa han och gav den till mig. Jag såg förvånat på mig, vad nu? Vad för överaskning? Iallafall så tog jag på mig ögonbindel, jag såg absolut ingenting. Nu kunde jag bara höra bilen åka, Michael höll i min hand för att visa att han var där. Vi skulle inte hem till Jackson- huset... eller hur?
Jag började känna mig yr efter ett tag, jag mådde illa. Är vi inte framme snart? Jag lyckades hålla mig från att spy hela vägen, då jag hörde bilen stanna.
Michael ledde med sin hand ut mig ur bilen. Stängde bildörren och sedan så tog han tag kring mina axlar bakifrån och pushade mig lätt frammåt och styrde mig. Vi gick en bit, och jag kunde inte sluta tänka på alternativa ställen han tog mig till. OM det var en scen, då...
-"Ok, you can take the blindfool off... look" Hörde jag Michaels röst. De orden... äntligen! Jag tog av mig ögonbindeln och såg att jag stod i ett halvmörkt rum, upplyst av tända stearinljus. Jag vände mig runt om och såg mig omkring, och bara sådär... så var Michael borta! Jag vände mig om igen. Och helt plötsligt, så stod han framför mig.
-"How did you..?" Frågade jag, men han avbröt mig.
-"That's not important... Sandra. I need to ask you something". Han tog mina händer, och studerade dem i sina för en stund. Jag såg frågande på honom.
-"wow... I'm really nervous..." Sa han och försökte andas lugnt. Han bet sig i underläppen och stängde ögonen, sedan kollade han upp på mig med ett blygt leende.
-"Sandra... you make me the happiest man on this earth, every secound of the day. Everytime I see you, I just know... you are the love of my life." Sa han och vände bort blicken. När han kollade tillbaka på mig, med tårar i ögonen. I de sekunderna kunde jag inte tänka, jag kände mig helt tom. Allt som hördes var hans röst, och mitt hjärta som slog. Det slog för honom. Men jag kunde inte förstå vad han höll på med.
-"I'm going to make this short... because I'm going to start cry... and..." Sa han. Jag avbröt.
-"Michael... I love you" Jag försökte vara stödjande, jag sökte efter hans ögonkontakt. Och när jag fann den... fick jag också tårar i ögonen. Jag tog min ena hand och försökte få bort dem.
-"I love you the most, And that's why i'm doing this" Sa han. Sedan, samtidigt som han höll tag i mina händer, gick han ner på ett knä.
-"I want to make you as happy as I can. And I don't care what it takes. I'm going to be there. I want to see you walk down the aisle, I want us to have children, grow old togheter and I want you to be mine... forever." Han släppte mina händer, tog något ur sin bakficka. Jag kippade efter andan.
-"Sandra Olofsson, Will you marry me?"
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 53
Veckan ut så bodde jag och Michael hos Mira, och mamma och pappa tog in på hotell.
Dagen innan julafton (23 December) så stod alla utradade utanför Miras hus... det här funkade inte längre.
Hur kunde vi trott, att efter thriller så skulle vi kunna vara ifred? Dessutom utan livvakter.
-"We have to go home" Förklarade Michael, och jag nickade. Vi ville ju låta Mira vara, och mamma och pappa skulle kunna flytta hem igen.
Detta betydde, att det inte skulle bli någon jul i år. Michael firade den inte, och jag kände ingen i USA. Iallafall ingen som jag var
nära nog att fira jul med. Jag suckade missnöjt. Julen, som var den bästa högtiden på året. Då alla gav presenter och firade
både kärleken och att Jesus fyllde år. Då alla samlades, åt god mat, klädde sig fint och skrattade. Det skulle inte bli något med det.
Men jag hade Michael, och det fick väl vara jul för mig. Att få vara med honom. Det hade jag inget emot, men det var lite synd.
Så natten till julafton, så satt jag och Michael på ett flygplan mot Kalifornien. Jag satt lutad mot hans axel och halvsov.
-"Are you sleeping?" viskade han och strök mig över håret.
-"You have to know, I'm very very sorry it got this way" Sa han och kysste mig på huvudet. Jag vaknade till lite långsamt och såg på honom. Jag mötte hans läppar.
-"No, really... it's ok" Sa jag och log.
-"No it's not! I mean i took CHRISTMAS from you! I've heard about christmas, and it sounds great..." Sa han och såg in i mina ögon.
-"Michael, really! It's not your fault. I'm okay with it"
-"I can tell you're not, but atleast now you know that i'm sorry". Jag kysste honom på kinden och vilade huvudet mot hans axel igen. Denna gången somnade jag helt.
*några timmar senare*
-"Honey, We're here" Hörde jag Michael säga. Jag vaknade upp och sträckte lite på benen.
-"Already?" Jag spände loss mig från sätet och reste mig upp, tog min väska och Michaels hand. Sedan gick vi mot dörren av planet.
-"Don't forget sunglasses" Sa Michael och gav mig ett par. Utan dem, kunde man bli blind från blixtarna på kamerorna. Han tog på sig sina egna, sedan så öppnades dörren och långsamt gick vi ner för en trappa. Vi möttes av tusentals människor. Jag började bli van med dessa folkmassor nu. Vi klev in i bilen.
-"I told you on the phone" Sa Michael lurigt till chaffören. Jag såg på Michael. Vad nu? Han tog upp något ur en väska, en ögonbindel.
-"I have surprise, so put this on" Sa han och gav den till mig. Jag såg förvånat på mig, vad nu? Vad för överaskning? Iallafall så tog jag på mig ögonbindel, jag såg absolut ingenting. Nu kunde jag bara höra bilen åka, Michael höll i min hand för att visa att han var där. Vi skulle inte hem till Jackson- huset... eller hur?
Jag började känna mig yr efter ett tag, jag mådde illa. Är vi inte framme snart? Jag lyckades hålla mig från att spy hela vägen, då jag hörde bilen stanna.
Michael ledde med sin hand ut mig ur bilen. Stängde bildörren och sedan så tog han tag kring mina axlar bakifrån och pushade mig lätt frammåt och styrde mig. Vi gick en bit, och jag kunde inte sluta tänka på alternativa ställen han tog mig till. OM det var en scen, då...
-"Ok, you can take the blindfool off... look" Hörde jag Michaels röst. De orden... äntligen! Jag tog av mig ögonbindeln och såg att jag stod i ett halvmörkt rum, upplyst av tända stearinljus. Jag vände mig runt om och såg mig omkring, och bara sådär... så var Michael borta! Jag vände mig om igen. Och helt plötsligt, så stod han framför mig.
-"How did you..?" Frågade jag, men han avbröt mig.
-"That's not important... Sandra. I need to ask you something". Han tog mina händer, och studerade dem i sina för en stund. Jag såg frågande på honom.
-"wow... I'm really nervous..." Sa han och försökte andas lugnt. Han bet sig i underläppen och stängde ögonen, sedan kollade han upp på mig med ett blygt leende.
-"Sandra... you make me the happiest man on this earth, every secound of the day. Everytime I see you, I just know... you are the love of my life." Sa han och vände bort blicken. När han kollade tillbaka på mig, med tårar i ögonen. I de sekunderna kunde jag inte tänka, jag kände mig helt tom. Allt som hördes var hans röst, och mitt hjärta som slog. Det slog för honom. Men jag kunde inte förstå vad han höll på med.
-"I'm going to make this short... because I'm going to start cry... and..." Sa han. Jag avbröt.
-"Michael... I love you" Jag försökte vara stödjande, jag sökte efter hans ögonkontakt. Och när jag fann den... fick jag också tårar i ögonen. Jag tog min ena hand och försökte få bort dem.
-"I love you the most, And that's why i'm doing this" Sa han. Sedan, samtidigt som han höll tag i mina händer, gick han ner på ett knä.
-"I want to make you as happy as I can. And I don't care what it takes. I'm going to be there. I want to see you walk down the aisle, I want us to have children, grow old togheter and I want you to be mine... forever." Han släppte mina händer, tog något ur sin bakficka. Jag kippade efter andan.
-"Sandra Olofsson, Will you marry me?"
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
DADADAAAAAAAAAA! Vad tror ni hon svarar? Kommentera vad ni vill att hon ska svara xD
The girl is mine (del 52)
Soooorry för dålig uppdatering, men här är kapitel 52! :)
-------------------------------------------------------------------------
Kapitel 52
*Sandras perspektiv:*
Miras pojkvän var blond och hade klarblåa ögon. Han hette Markus och hade nyss flyttat hit.
Han blev ganska chockad att han fick träffa Michael Jackson, men han var ganska cool med det iallafall.
Hela sjön var tom, det var bara vi där. Och det var väldigt tur. Annars hade Michael fått klätt ut sig. Och de ända utklädningskläderna vi hade hemma var en rosa kanindräkt som pappa haft på Halloween för 2 år sedan. Den dagen hade han gått ut och sagt bus eller godis, när han kom hem igen hade en livrädd tant sparkat honom i skrevet.
Michael knöt på sig pappas skridskor och ställde sig sedan vinglit upp.
- I've never went skating before... sa han oroligt.
- That's ok! I'll teach you! Sa jag och log mot honom. Han började le han med. Jag tog hans händer och tillsammas tog vi oss ut på isen. Jag ställde mig baklänges och förde honom lite längre ut på isen. Det var länge sedan jag gjorde detta, men jag kom ihåg ganska mycket.
- You're doin' fine! Sa jag. Han höjde ett ögonbryn.
- So how do move my feet to move forward? frågade han. Jag släppte hans händer och visade honom lite långsamt. Han provade själv, och faktiskt så gick det bra!
Jag visade honom hur man stannade och svängde, och han ramlade inte! Och till slut så rörde han sig framåt ganska snabbt. Vi åkte runt sjön, hand i hand och det gick bra! Markus och Mira ropade på oss att komma och dricka varm choklad. Vi åkte dit och satte oss bredvid dem. Men idag hade Michael inte tänkt bränna sig. Så vi väntade noga tills den svalnat ordentligt. Markus drack upp fort så han gick upp på isen igen. Han åkte ultra-mega- super fort och gjorde tricks på isen.
- He's a hockey pro... sa Mira stolt och drack upp sin choklad. Sedan gick hon också upp på isen. Michael och jag hade inte släppt varandras händer än, och tillsammans såg vi de andra åkte runt på isen och skratta. Plötsligt hörde vi steg bakom oss.
- Men herregud! Det är ju Sandra och Michael! hördes en välkänd röst. Vi båda kollade bakom oss. Där stod 3 tjejer som gått i min klass. 3 av de tjejerna som flörtat med Michael när han var på min skola över en dag.
- Michael, you never said goodbye! Sa en av de. Han kollade på dem med en blick som sa "do i know you?".
- Sandra vi har hört mycket om dig i tidningen."Svenska Sandra olofsson, gravid med Michael Jacksons barn. Svenska Sandra olofsson, gått in i ett träd. Svenska Sandra olofsson, gjort slut med Michael Jackson. Svenska Sandra olofsson, tillsammans med Michael Jackson". Sa Jessika. Michael förstod inte det dom sa, allt han förstod var våra namn.
- Nåväl, vi ska inte störa kärleksparet! Michael, i love your new album! Sa Jessika igen.
- Thank you... sa han lite tveksamt. Tjejerna gick iväg, men jag visste att de hade något på gång. Vi stannade i ungefär en och en halv timme till, sedan började det bli mörkt och det var bäst om vi gick hem. Mira och Markus följde oss en bit, sedan svängde de av mot Mira's hus. Vi sa hejdå och bestämde att vi kunde mötas imorgon. Michael och jag hade fortfarande inte släppt varandras händer mer än 10 sekunder, vi hade skridskorna slängde över våra axlar och vi gick tillsammans mot huset. En bit ifrån, så började vi höra röster, skrik och klickande.
- What's that noise? frågade Michael och stannade upp.
- I don't know... svarade jag. Vi gick närmare. Och plötsligt såg vi det. En ENORM folkmassa hade samlats utanför mitt hus. De stod över hela trädgården och utanför grinden och knäppte bilder. De bultade på dörren. Jag visste direkt vem som gjort detta. eftersom personerna stod och blev intervjuade.
- Michael var på våran skola en gång, tja och då kan jag avslöja att jag och han hade en liten affär ihop... mer säger jag inte om den gången! Sa Jessika och log in i kameran. Det här kunde jag bara inte gå med på. Jag ville gå dit och bara slå henne... men jag visste att det inte skulle gå.
- DÄR ÄR DOM JU! skrek någon, och plötsligt var alla blickar på oss.
- Run... flämtade Michael. Jag höll hårt i hans hand. Vi backade när de kom närmare, och när vi försvunnit runt ett hörn började vi springa så fort vi kunde.
- Where are we going? sa Michael.
- Mira! Svarade jag och vi kände hur paparazzis kom närmare och närmare.
- This is crazy! sa jag. Vi nådde Miras hus, och bultade så hårt vi kunde på dörren. Miras mamma öppnade. Utan att hälsa drog jag med mig Michael in.
- Hej Sandra! Och hej... MICHAEL JACKSON! sa hon och blev helt förstenad.
- Förlåt att vi bara kommer inspringande Mrs. Olsson, men vi är jagade... sa jag.
- Jaa-haa.... men... welcome.... Mira is at her room.... Sa hon, helt i chock.
- Tack så mycket Mrs. Olsson. Sa jag och vi tog av oss ytterkläderna och gick upp till Miras rum på övervåningen. Vi knackade på.
- VAD ÄR DET MAMMA? hörde vi henne ropa. Jag öppnade dörren till hennes rum. Markus hade tydligen gått hem, Mira satt vi datorn.
- Mira, we got a problem.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 52
*Sandras perspektiv:*
Miras pojkvän var blond och hade klarblåa ögon. Han hette Markus och hade nyss flyttat hit.
Han blev ganska chockad att han fick träffa Michael Jackson, men han var ganska cool med det iallafall.
Hela sjön var tom, det var bara vi där. Och det var väldigt tur. Annars hade Michael fått klätt ut sig. Och de ända utklädningskläderna vi hade hemma var en rosa kanindräkt som pappa haft på Halloween för 2 år sedan. Den dagen hade han gått ut och sagt bus eller godis, när han kom hem igen hade en livrädd tant sparkat honom i skrevet.
Michael knöt på sig pappas skridskor och ställde sig sedan vinglit upp.
- I've never went skating before... sa han oroligt.
- That's ok! I'll teach you! Sa jag och log mot honom. Han började le han med. Jag tog hans händer och tillsammas tog vi oss ut på isen. Jag ställde mig baklänges och förde honom lite längre ut på isen. Det var länge sedan jag gjorde detta, men jag kom ihåg ganska mycket.
- You're doin' fine! Sa jag. Han höjde ett ögonbryn.
- So how do move my feet to move forward? frågade han. Jag släppte hans händer och visade honom lite långsamt. Han provade själv, och faktiskt så gick det bra!
Jag visade honom hur man stannade och svängde, och han ramlade inte! Och till slut så rörde han sig framåt ganska snabbt. Vi åkte runt sjön, hand i hand och det gick bra! Markus och Mira ropade på oss att komma och dricka varm choklad. Vi åkte dit och satte oss bredvid dem. Men idag hade Michael inte tänkt bränna sig. Så vi väntade noga tills den svalnat ordentligt. Markus drack upp fort så han gick upp på isen igen. Han åkte ultra-mega- super fort och gjorde tricks på isen.
- He's a hockey pro... sa Mira stolt och drack upp sin choklad. Sedan gick hon också upp på isen. Michael och jag hade inte släppt varandras händer än, och tillsammans såg vi de andra åkte runt på isen och skratta. Plötsligt hörde vi steg bakom oss.
- Men herregud! Det är ju Sandra och Michael! hördes en välkänd röst. Vi båda kollade bakom oss. Där stod 3 tjejer som gått i min klass. 3 av de tjejerna som flörtat med Michael när han var på min skola över en dag.
- Michael, you never said goodbye! Sa en av de. Han kollade på dem med en blick som sa "do i know you?".
- Sandra vi har hört mycket om dig i tidningen."Svenska Sandra olofsson, gravid med Michael Jacksons barn. Svenska Sandra olofsson, gått in i ett träd. Svenska Sandra olofsson, gjort slut med Michael Jackson. Svenska Sandra olofsson, tillsammans med Michael Jackson". Sa Jessika. Michael förstod inte det dom sa, allt han förstod var våra namn.
- Nåväl, vi ska inte störa kärleksparet! Michael, i love your new album! Sa Jessika igen.
- Thank you... sa han lite tveksamt. Tjejerna gick iväg, men jag visste att de hade något på gång. Vi stannade i ungefär en och en halv timme till, sedan började det bli mörkt och det var bäst om vi gick hem. Mira och Markus följde oss en bit, sedan svängde de av mot Mira's hus. Vi sa hejdå och bestämde att vi kunde mötas imorgon. Michael och jag hade fortfarande inte släppt varandras händer mer än 10 sekunder, vi hade skridskorna slängde över våra axlar och vi gick tillsammans mot huset. En bit ifrån, så började vi höra röster, skrik och klickande.
- What's that noise? frågade Michael och stannade upp.
- I don't know... svarade jag. Vi gick närmare. Och plötsligt såg vi det. En ENORM folkmassa hade samlats utanför mitt hus. De stod över hela trädgården och utanför grinden och knäppte bilder. De bultade på dörren. Jag visste direkt vem som gjort detta. eftersom personerna stod och blev intervjuade.
- Michael var på våran skola en gång, tja och då kan jag avslöja att jag och han hade en liten affär ihop... mer säger jag inte om den gången! Sa Jessika och log in i kameran. Det här kunde jag bara inte gå med på. Jag ville gå dit och bara slå henne... men jag visste att det inte skulle gå.
- DÄR ÄR DOM JU! skrek någon, och plötsligt var alla blickar på oss.
- Run... flämtade Michael. Jag höll hårt i hans hand. Vi backade när de kom närmare, och när vi försvunnit runt ett hörn började vi springa så fort vi kunde.
- Where are we going? sa Michael.
- Mira! Svarade jag och vi kände hur paparazzis kom närmare och närmare.
- This is crazy! sa jag. Vi nådde Miras hus, och bultade så hårt vi kunde på dörren. Miras mamma öppnade. Utan att hälsa drog jag med mig Michael in.
- Hej Sandra! Och hej... MICHAEL JACKSON! sa hon och blev helt förstenad.
- Förlåt att vi bara kommer inspringande Mrs. Olsson, men vi är jagade... sa jag.
- Jaa-haa.... men... welcome.... Mira is at her room.... Sa hon, helt i chock.
- Tack så mycket Mrs. Olsson. Sa jag och vi tog av oss ytterkläderna och gick upp till Miras rum på övervåningen. Vi knackade på.
- VAD ÄR DET MAMMA? hörde vi henne ropa. Jag öppnade dörren till hennes rum. Markus hade tydligen gått hem, Mira satt vi datorn.
- Mira, we've got a problem.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera :D <3
