The Girl is mine

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 38

Michael såg inte på mig, inte på hela vägen mot flygplanet, och inte på flygplatsen.

Jag, Michael, Marlon, Randy, Jackie, Latoya, Janet, Rebbie, Katherine, Joseph, Mira, mamma och pappa hade precis gått på planet. Och såklart, Michael hamnade bredvid min stol. Jag såg på honom, han såg ut igenom fönstret. Vi flög privatflyg, allihop. Jag ville be om förlåtelse, men jag vågade inte. Jag var rädd för att han skulle säga något till mig som skulle såra mina känslor, på samma vis som jag sårat hans. Men jag visste att jag MÅSTE säga det. Vi satt en bit bort ifrån de andra. Jag såg på Michael, hans blick var tom då han stirrade ut igenom fönstret. Han satt och tänkte på en sak som hände för några år sedan.

"- OH LOOK! it's the Jackson 5! LOOK! ropade en dam, hennes väninna gick upp bredvid henne och de båda kollade på Jackson 5 bröderna.

- where's little Michael? ropade damen. - He's right there! sa väninnan och pekade på 17åriga Michael.

- euuuuw! what happend? sa damen äcklat och kollade på Michael."

Jag led av att se honom sådär. Och att det var jag som sårat honom från början gjorde bara ont.

- Michael... i'm sorry, i never meant that... you're gorgeous, just the way you are. sa jag, han vände blicken mot mig och gav mig ett litet leende.

Allt var perfekt, den sista biten hade vi åkt båt. En hel Ö för oss själva! Stranden var perfekt, vattnet lika så och vi hade inte så långt upp till huset.

Det var som en enplansvilla. Ett stort rum med korridor, kök och tvrum. Sedan små sovrum med två sängar i och en garderob. Det fanns ett litet skogsområde lite längre in på ön, och sedan en till strand där. på den stranden låg en fyr. Det första vi gjorde var att berömma stället, och sedan gick vi in i huset och packade upp. Bredvid huset låg ett höloft med en vedstock bredvid, och sedan en bastu. Det var varmare här, än i Encino. pappa drog upp sina fiskarsaker, fiskarmössan och västen. Sedan en låda med agn och sedan två fiskespön såklart.

- Hörru Josef! Do you like åka boåt and fiska?! frågade pappa och räckte över ett fiskespö till Joseph. Joseph såg på pappa.

- Idiot... mumlade han. Joseph gillade egentligen att fiska, men inte med sådana som pappa!

- HAHAHAH, do you vet vad Idiot betyder on swedish? skrattade pappa. Jag såg hur Michael log mot pappa.

- Hey, Rolf, i can join you! sa Michael och gick fram till pappa och la en hand på hans axel. Pappa log gubbleendet mot Michael och gav honom fiskespöet.

- Let's go direkt! sa pappa. Sedan försvann de iväg till båten vi åkt hit med. Mira föreslog att vi skulle bada, och Janet följde med. Så vi tog på oss badkläderna och sprang ut till stranden. Jag gick i med fötterna, det var faktiskt varmt! Vi alla tre rusade i och dök omkring. Janet hämtade en boll, och vi alla tre stod och kastade. Latoya och Rebbie satt och läste i varsin solstol. Sedan kom Marlon, Randy och Jackie i badbyxor och dök i. Joseph klyvade ved, och Katherine och mamma bäddade alla sängar.

- where did Michael go? frågade Randy mig när jag passade honom bollen.

- he and my dad went fishing. sa jag och log. Han passade den till Marlon som passade den till Mira.

- really? did they ask you if you wanted to come along? frågade han.

- nope... sa jag, han kollade förvirrat på mig. "they didn't have to, they knew i would say no" sa jag och log lite. Ha nickade. Jag fick bollen igen, och kasta vidare.

Ett tag senare gick jag till andra stranden och satte mig där på en filt och en bok. Jag tog på mig ett par solglasögon. Sedan satt jag och läste. Det var tyst, det enda som hördes var vågorna och hur det blåste lite lätt. Jag log för mig själv. Jag läste en ganska lång stund, plötsligt hörde jag en motorbåt komma närmare. Michael och pappa var tillbaka. de band båten vid bryggan och pappa sa något till Michael. Sedan så gick han iväg till andra delen för att träffa de andra. Michael kom fram till mig och satte sig på filten. Han såg på mig, jag försökte vara oberörd och försökte läsa i min bok. Men orden vart suddiga.

- you're father is so nice... sa Michael och log. Han tog också på sig ett par solglasögon. "mhm" svarade jag och fortsatte försöka läsa. Vi sa inte så mycket mer. Michael såg ut över havet och jag såg ner i min bok. Plötsligt ringde Michaels telefon. Han tog upp den, jag kollade under solglasögonen och såg att det stod "Tatum" över skärmen. Michael svarade.

- hi honey... yeah i'm fine... this place is great... i miss you more! höll han på. Jag kände hur jag blev argare och argare, Tatum... hur kunde han vara med henne? Hon hade ju förstört för oss! Betydde jag INGENTING längre? Vi skulle ju vara vänner.

- i care for you. sa Michael med en mjuk röst. Då smällde jag ihop min bok, tog hans telefon direkt hur händerna på honom och rusade fram till stranden. Och med all min kraft kastade jag ut telefonen ut till havs. Bort med Tatum! Jag stod kvar vid stranden och kollade ur över vattnet. Jag kollade inte efter reaktion på Michaels håll. Jag blinkade bort några tårar under solglasögonen. Michael och jag, det skulle nog aldrig bli vi igen. Det skulle vara såhär för evigt.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 39

Jag blev faktiskt glad när Katherine delat upp rummen: Jag och Mira (inte Michael), Jackie och Marlon, Michael och Randy, Latoya och janet och Rebbie, Joseph och Katherine, Mamma och pappa. Jag och Mira packade upp våra saker. Rummen var små, men söta. Vårat rum hade en våningsäng. Så jag valde underslafen.

I vårat rum fanns ett fönster med gardiner (det var pyttelitet), ett skrivbord med en gammal röd stol, våningsängen och en garderob. Vi bestämde oss för att ha våra saker i väskorna istället för att hänga in dem i garderoben, för det skulle ändå inte få plats där. När alla gjort i ordning i sina rum så var det dags att äta kvällsmat. Vi alla satt runt middagsbordet och åt. Katherine och mamma kom väldigt bra överens. Rebbie och Janet diskuterade deras rum, Randy och Marlon pratade om något. Och Jackie och Mira. Vi andra satt helt tysta. Latoya kollade på mig lite undrande.

- Joseph, i was thinking, maybe we could sit by the fireplace later? can you go get some firewood? sa Katherine. Joseph suckade.

- Mira and i'll do it! sa Latoya plötsligt. Hon som ofta satt tyst. Katherine log tacksamt. Mira gick frågande efter Latoya. När blev dom vänner? Var dom ens vänner?

Hursomhelst så gick de iväg. Jag satt kvar och åt upp maten, sedan lyssnade jag på de andras konversation.

*klockan 3 på natten, alla sover, eller... nästan alla.*

- Sandra... vakna! sa Mira och tog tag i min arm. Jag mumlade något och vägrade öppna ögonen, jag hade ju äntligen somnat.

- Sandra!! Kan vi inte gå till stranden? sa Mira. "Är du dum i huvudet eller?" mumlade jag och vände på mig. Hon satte sig på sängkanten.

- Om du inte kommer så kittlar jag dig! sa hon och flinade. Jag satte mig upp.

- Jag är vaken! Men vad ska vi dit och göra? sa jag och gäspade. Jag var så trött, jag ville sova.

- Jag vill visa en grej! Snälla följ med... bad Mira.

- jaha... ja ja... sa jag. Och vi reste oss upp och jag gick slött ut igenom dörren.

Det var ganska mörkt ute, och tillsammans gick vi till stranden på andra sidan. Jag hade bara pyjamas på mig, men jag märkte att Mira hade minsann kläder. Jag hade uppsatt hår, ett linne och ett par pyjamasbyxor. Jag var barfota.

- Jag glömde en grej, men sätt dig vid strandkanten så länge! sa Mira och rusade iväg. Vad höll hon på med? Vad skulle det här betyda? Skulle hon visa mig soluppgången? Hur som helst satte jag mig ovanför vattnet med benen tryckta mot bröstet. Vågorna nådde nästan mina tår. Det var en magisk natt.

Plötsligt kände jag en hand på min axel. En varm, stor, hand... jag kände direkt att det inte var Mira.

- what are you doing here? hördes en mjuk röst. Jag kollade upp, Michael stod där. Hans lockar stod åt alla håll och han bar sin vanliga pyjamas. Jag reste mig upp framför honom. Jag kände direkt att detta var en trick.

- Mira tricked me here, what are you doing here yourself? frågade jag och kollade upp och ned på honom.

- Latoya said the boat was gone, but obviosly it's not... so i guess, i also got tricked here. sa han lugnt.

Jag nickade mot honom. Mira och Latoya hade lurat oss för något, visste Latoya? Jag såg in i hans ögon, de såg ledsna ut. Och det kändes som om de aldrig tog slut.

- Michael... i don't think i can do this anymore. sa jag och vände bort blicken.

- do what? frågade han. Jag suckade.

- THIS! we can't pretend we're friends when we're not... Maybe we should tell everybody and I would just go back to where I belong... in sweden, studdying. sa jag, jag förstod inte att jag kunde säga det. Men jag kände att jag lika gärna kunde ge upp. Michael tog tag i min arm.

- Tell me you're lying! you can't be serious! sa han och såg mig sådär långt in i ögonen.

- it just hurts to much, seeing you with tatum... having these fights with you, knowing we will never get back togheter again... sa jag och försökte att inte börja gråta.

Michael bet sig nervöst i underläppen. Han visste att vad han skulle säga nu kunde avgöra hela vår framtid.

- and they all need to know the truth... sa jag och syftade på våra familjer. Michael andades djupa andetag.

- Sandra, i need you in my life. I always thought.... things would work out with us. I never liked Tatum, i can't stand the woman. I was just seeing her to make you jealous! I never ment anything i said to her! I went through all those stuff with her beacause of you! She doesn't mean a THING for me. When you broke up with me, my heart fell apart.. but i always had hope, that we could get toghter, that we could forget those crazy stuff behind us. I never wanted to hurt you, i just wanted to make you feel jealous, to make you realize that you still like me. Cause i still like you. And if you'd get out of my life, i would just... die. I wouldn't be able to take it. I can't let that happend. Please, don't let me go... stay with me... i want you to stay with me. I need you by my side... I need you, i love you. Jag såg på honom med tårar i ögonen.

- Sandra Olofsson, tell me... do you still love me? Can you forget those terrible things in the past? Forget Tatum, Forget Dan. Think about us, remember those great times we had... All the fun. I miss that. And i know I want to keep going. The only question is if you want to, do you want to fight for this realationship... for us?

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Michael såg inte på mig, inte på hela vägen mot flygplanet, och inte på flygplatsen.

Jag, Michael, Marlon, Randy, Jackie, Latoya, Janet, Rebbie, Katherine, Joseph, Mira, mamma och pappa hade precis gått på planet. Och såklart, Michael hamnade bredvid min stol. Jag såg på honom, han såg ut igenom fönstret. Vi flög privatflyg, allihop. Jag ville be om förlåtelse, men jag vågade inte. Jag var rädd för att han skulle säga något till mig som skulle såra mina känslor, på samma vis som jag sårat hans. Men jag visste att jag MÅSTE säga det. Vi satt en bit bort ifrån de andra. Jag såg på Michael, hans blick var tom då han stirrade ut igenom fönstret. Han satt och tänkte på en sak som hände för några år sedan.

Jag led av att se honom sådär. Och att det var jag som sårat honom från början gjorde bara ont.

- Michael... I'm sorry, I never meant that... you're gorgeous, just the way you are. sa jag, han vände blicken mot mig. "It's ok" mumlade han.

Allt var perfekt, den sista biten hade vi åkt båt. En hel Ö för oss själva! Stranden var perfekt, vattnet lika så och vi hade inte så långt upp till huset.

Det var som en enplansvilla. Ett stort rum med korridor, kök och tvrum. Sedan små sovrum med två sängar i och en garderob. Det fanns ett litet skogsområde lite längre in på ön, och sedan en till strand där. på den stranden låg en fyr. Det första vi gjorde var att berömma stället, och sedan gick vi in i huset och packade upp. Bredvid huset låg ett höloft med en vedstock bredvid, och sedan en bastu. Det var varmare här, än i Encino. Pappa drog upp sina fiskarsaker, fiskarmössan och västen. Sedan en låda med agn och sedan två fiskespön såklart.

- Hörru Josef! Do you like åka boåt and fiska?! frågade pappa och räckte över ett fiskespö till Joseph. Joseph såg på pappa.

- Idiot... mumlade han. Joseph gillade egentligen att fiska, men inte med sådana som pappa!

- HAHAHAH, do you vet vad Idiot betyder on swedish? skrattade pappa. Jag såg hur Michael log mot pappa.

- Hey, Rolf, I can join you! sa Michael och gick fram till pappa och la en hand på hans axel. Pappa log gubbleendet mot Michael och gav honom fiskespöet.

- Let's go direkt! sa pappa. Sedan försvann de iväg till båten vi åkt hit med. Mira föreslog att vi skulle bada, och Janet följde med. Så vi tog på oss badkläderna och sprang ut till stranden. Jag gick i med fötterna, det var faktiskt varmt! Vi alla tre rusade i och dök omkring. Janet hämtade en boll, och vi alla tre stod och kastade. Latoya och Rebbie satt och läste i varsin solstol. Sedan kom Marlon, Randy och Jackie i badbyxor och dök i. Joseph klyvade ved, och Katherine och mamma bäddade alla sängar.

- where did Michael go? frågade Randy mig när jag passade honom bollen.

- he and my dad went fishing. sa jag och log. Han passade den till Marlon som passade den till Mira.

- really? did they ask you if you wanted to come along? frågade han.

- nope... sa jag, han kollade förvirrat på mig. "they didn't had to, they knew i would say no" sa jag och log lite. Han nickade. Jag fick bollen igen, och kasta vidare.

Ett tag senare gick jag till andra stranden och satte mig där på en filt och en bok. Jag tog på mig ett par solglasögon. Sedan satt jag och läste. Det var tyst, det enda som hördes var vågorna och hur det blåste lite lätt. Jag log för mig själv. Jag läste en ganska lång stund, plötsligt hörde jag en motorbåt komma närmare. Michael och pappa var tillbaka. de band båten vid bryggan och pappa sa något till Michael. Sedan så gick han iväg till andra delen för att träffa de andra. Michael kom fram till mig och satte sig på filten. Han såg på mig, jag försökte vara oberörd och försökte läsa i min bok. Men orden vart suddiga.

- you're father is so nice... sa Michael och log. Han tog också på sig ett par solglasögon. "mhm" svarade jag och fortsatte försöka läsa. Vi sa inte så mycket mer. Michael såg ut över havet och jag såg ner i min bok. Plötsligt ringde Michaels telefon. Han tog upp den, jag kollade under solglasögonen och såg att det stod "Tatum" över skärmen. Michael svarade.

- hi honey... yeah i'm fine... this place is great... i miss you more! höll han på. Jag kände hur jag blev argare och argare, Tatum... hur kunde han vara med henne? Hon hade ju förstört för oss! Betydde jag INGENTING längre? Vi skulle ju vara vänner.

- i care for you. sa Michael med en mjuk röst. Då smällde jag ihop min bok, tog hans telefon direkt hur händerna på honom och rusade fram till stranden. Och med all min kraft kastade jag ut telefonen ut till havs. Bort med Tatum! Jag stod kvar vid stranden och kollade ur över vattnet. Jag kollade inte efter reaktion på Michaels håll. Jag blinkade bort några tårar under solglasögonen. Michael och jag, det skulle nog aldrig bli vi igen. Det skulle vara såhär för evigt.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag blev faktiskt glad när Katherine delat upp rummen: Jag och Mira (inte Michael), Jackie och Marlon, Michael och Randy, Latoya och janet och Rebbie, Joseph och Katherine, Mamma och pappa. Jag och Mira packade upp våra saker. Rummen var små, men söta. Vårat rum hade en våningsäng. Så jag valde underslafen.

I vårat rum fanns ett fönster med gardiner (det var pyttelitet), ett skrivbord med en gammal röd stol, våningsängen och en garderob. Vi bestämde oss för att ha våra saker i väskorna istället för att hänga in dem i garderoben, för det skulle ändå inte få plats där. När alla gjort i ordning i sina rum så var det dags att äta kvällsmat. Vi alla satt runt middagsbordet och åt. Katherine och mamma kom väldigt bra överens. Rebbie och Janet diskuterade deras rum, Randy och Marlon pratade om något. Och Jackie och Mira. Vi andra satt helt tysta. Latoya kollade på mig lite undrande.

- Joseph, i was thinking, maybe we could sit by the fireplace later? can you go get some firewood? sa Katherine. Joseph suckade.

- Mira and i'll do it! sa Latoya plötsligt. Hon som ofta satt tyst. Katherine log tacksamt. Mira gick frågande efter Latoya. När blev dom vänner? Var dom ens vänner?

Hursomhelst så gick de iväg. Jag satt kvar och åt upp maten, sedan lyssnade jag på de andras konversation.

- Sandra... vakna! sa Mira och tog tag i min arm. Jag mumlade något och vägrade öppna ögonen, jag hade ju äntligen somnat.

- Sandra!! Kan vi inte gå till stranden? sa Mira. "Är du dum i huvudet eller?" mumlade jag och vände på mig. Hon satte sig på sängkanten.

- Om du inte kommer så kittlar jag dig! sa hon och flinade. Jag satte mig upp.

- Jag är vaken! Men vad ska vi dit och göra? sa jag och gäspade. Jag var så trött, jag ville sova.

- Jag vill visa en grej! Snälla följ med... bad Mira.

- jaha... ja ja... sa jag. Och vi reste oss upp och jag gick slött ut igenom dörren.

Det var ganska mörkt ute, och tillsammans gick vi till stranden på andra sidan. Jag hade bara pyjamas på mig, men jag märkte att Mira hade minsann kläder. Jag hade uppsatt hår, ett linne och ett par pyjamasbyxor. Jag var barfota.

- Jag glömde en grej, men sätt dig vid strandkanten så länge! sa Mira och rusade iväg. Vad höll hon på med? Vad skulle det här betyda? Skulle hon visa mig soluppgången? Hur som helst satte jag mig ovanför vattnet med benen tryckta mot bröstet. Vågorna nådde nästan mina tår. Det var en magisk natt.

Plötsligt kände jag en hand på min axel. En varm, stor, hand... jag kände direkt att det inte var Mira.

- what are you doing here? hördes en mjuk röst. Jag kollade upp, Michael stod där. Hans lockar stod åt alla håll och han bar sin vanliga pyjamas. Jag reste mig upp framför honom. Jag kände direkt att detta var en trick.

- Mira tricked me here, what are you doing here yourself? frågade jag och kollade upp och ned på honom.

- Latoya said the boat was gone, but obviosly it's not... so i guess, i also got tricked here. sa han lugnt.

Jag nickade mot honom. Mira och Latoya hade lurat oss för något, visste Latoya? Jag såg in i hans ögon, de såg ledsna ut. Och det kändes som om de aldrig tog slut. Vad höll vi på med egentligen?

- Michael... i don't think i can do this anymore. sa jag och vände bort blicken.

- do what? frågade han. Jag suckade.

- THIS! we can't pretend we're friends when we're not... Maybe we should tell everybody and I would just go back to where I belong... in sweden, studdying. sa jag, jag förstod inte att jag kunde säga det. Men jag kände att jag lika gärna kunde ge upp. Michael tog tag i min arm.

- Tell me you're lying! you can't be serious! sa han och såg mig sådär långt in i ögonen.

- it just hurts to much, seeing you with tatum... having these fights with you, knowing we will never get back togheter again... sa jag och försökte att inte börja gråta.

Michael bet sig nervöst i underläppen. Han visste att vad han skulle säga nu kunde avgöra hela vår framtid.

- and they all need to know the truth... sa jag och syftade på våra familjer. Michael andades djupa andetag.

- Sandra, i need you in my life. I always thought.... things would work out with us. I never liked Tatum, i can't stand the woman. I was just seeing her to make you jealous! I never ment anything i said to her! I went through all those stuff with her beacause of you! She doesn't mean a THING for me. When you broke up with me, my heart fell apart.. but i always had hope, that we could get toghter, that we could forget those crazy stuff behind us. I never wanted to hurt you, i just wanted to make you feel jealous, to make you realize that you still like me. Cause i still like you. And if you'd get out of my life, i would just... die. I wouldn't be able to take it. I can't let that happend. Please, don't let me go... stay with me... i want you to stay with me. I need you by my side... I need you, i love you. Jag såg på honom med tårar i ögonen.

- Sandra Olofsson, tell me... do you still love me? Can you forget those terrible things in the past? Forget Tatum, Forget Dan. Think about us, remember those great times we had... All the fun. I miss that. And i know I want to keep going. The only question is if you want to, do you want to fight for this realationship... for us?

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------