The girl is mine (del 28)
Här är nästa kapitel <3
---------------------------------
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 28
Jag satt helt chockad på Michaels säng och var lycklig att jag inte såg något utom hans chockade ansiktsutryck.
Plötsligt öppnades dörren, och Marlon gick in. Denna gången med kläder.
- sooo... let's not talk about this, with anyone... sa han och stängde dörren.
- talk about what? i've forgot... sa jag och satt som på nålar.
- i just have to ask you... saw something you like? sa han och flinade.
- I didn't see anything, i promise! I just saw your face. sa jag och såg på honom då han också satte sig på Michaels säng.
- i guess that's good. sa Marlon och höll kvar det där leendet.
- Marlon, i just have to ask you... are you attrachted to me? cause i don't know what to take seriously from you.. sa jag.
Marlon satt och tänkte ett tag. Flinet försvann och han vart seriös.
- of course i am, every guy that sees you kind of is, even Joseph! But you're Michaels girlfriend, i don't want any band with you exept friendship, you have to know i'm a joker, i kidd all the time. svarade han, jag sken upp i ett leende. Jag vart lättad av att det inte skulle bli konflikter om detta. Och kramade honom sen.
- thank you, i'm glad... so we are ok? sa jag.
- never been better. sa han och log, sedan gick han ut ur rummet. Jag förstod inte hur jag skulle klara dagen utan, men jag började med att gå och duscha.
Herregud vad jag var beroende av honom.
Janet frågade om jag ville åka med henne och Katherine och handla. Och jag svarade ja, jag hade ändå inget för mig. Så vi åkte upp, vi behövde inte klä ut oss. Janet och Katherine tog solglasögon bara. Vi gick runt på en galleria och kollade bara runt. När vi var och åt så gick Katherine på toa och Janet skulle byta en paj som hon fått fel smak på. Så jag satt själv på stolen och knövlade upp lappen från Michael jag fått imorse. Jag log mot den. Hans handstil var ganska unik.
- Ursäkta... ursäkta... är det inte, Sandra Olofsson? hörde jag en röst, jag kollade upp direkt. Framför mig stod en kille i min ålder, blå skimrande ögon och tunt spretigt hår i brun färg. Jag kände igen honom. Han såg på mitt ansiktsutryck att jag inte kunde placera honom i mitt huvud.
- Kommer du inte ihåg mig? Daniel Gruvdahl? sa han. Han sträckte fram handen. Herregud! Det var ju Dan! Jag kom knappt ihåg honom.
- Herregud, hej! sa jag och log.
- Du har blivit... kvinna. sa han och bet sig i läppen. Jag höjde ett ögonbryn och fortsatte le.
- Och du man... svarade jag. Några bord bredvid kollade på oss, och undrade vad för konstigt språk vi talade.
- Vad gör du här? frågade han, jag log. Men jag visste inte vad jag skulle svara. Jag och Dan var tillsammans när vi var 15 och 16 år, vi gick i samma klass då.
Men sedan hade hans föräldrar beslutat sig för att flytta till USA, för att han pappa hade fått en bättre karriär där. Vi skiljdes åt, vi ringde i några veckor men efter det glömde vi hålla kontakten. Sedan dess hade jag inte sett honom.
- uhm, jag är här på besök, hos en kompis. svarade jag, hade jag sagt att det var en pojkvän kanske han skulle känna sig sårad, att jag aldrig besökt honom när han var min pojkvän. Det skulle bara kännas fel.
- Jaha, men du... jag måste gå... här har du mitt nummer, så får vi hålla kontakt denna gången! Jag kanske kan få ditt också? sa han och tog fram en penna, skrev sitt nummer på en servett och gav mig. Jag såg hur Janet kom mot bordet, och kände mig stressad. Jag kände att jag skulle ge fel signaler om jag gav mitt, men jag ville inte vara otrevlig.
- visst... sa jag och skrev snabbt ner mitt nummer på hans arm med hans penna. Jag la ner servetten i min väska och sa hejdå.
Han log mot mig en sista gång och gick sedan iväg. Janet satte sig på sin plats. Hon frågade inget om killen. Utan vi åt bara klart.
Klockan fyra samma dag, så var jag hemma. Jag såg på Michaels tv och väntade på honom. Jag hade tråkigt. Kvart över fyra var han fortfarande inte här. Jag suckade.
Plötsligt ringde min telefon. "Det är Michael som säger att han är hemma snart!" tänkte jag och svarade i telefonen.
- Hey babe, where are you? sa jag, och drog en hand igenom håret.
- ehm... Hej Sandra... jag är hemma... sa en röst. Jag suckade i huvudet. Det var Dan. Jag skämdes över mitt svar.
- heh, oj... hej Dan... vad vill du? sa jag och försökte att inte låta besviken.
- Jo jag tänkte att jag har inte något för mig i morgon, och jag undrar om du skulle vilja komma över så kan vi kanske... komma ikapp med nyheter. sa han. Jag tänkte, vad skulle jag svara? "nej tyvärr, jag ska vara med min pojkvän som jag är här med, honom följde jag med men inte dig för du är värdelös" Nej,nej, nej. "visst! Jag ska bara avboka att vara med min pojkvän". Jag ville vara med Michael!
- Jag vet inte... jag kanske har planer. sa jag.
- åh... okej... sa han och lät ledsen. FÖR ledsen, jag vill inte göra honom ledsen!
- Men jag kan ju alltid kolla! Jag ringer senare! Sa jag och försökte låta glad.
- Okej Sandra, vi hörs då. Sa han lite muntrare. Sedan la vi på. Dörren till sovrummet öppnades, och in kom Michael. Han log ett vitt leende och stängde dörren bakom sig.
Jag log mot honom och la ifrån mig telefonen. Han kramade om mig och kysste mig på kinden. Jag var så glad att se honom. Även fast det bara gått en dag, kändes det som en evighet.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 28
Jag satt helt chockad på Michaels säng och var lycklig att jag inte såg något utom hans chockade ansiktsutryck.
Plötsligt öppnades dörren, och Marlon gick in. Denna gången med kläder.
- sooo... let's not talk about this, with anyone... sa han och stängde dörren.
- talk about what? i've forgot... sa jag och satt som på nålar.
- i just have to ask you... saw something you like? sa han och flinade.
- I didn't see anything, i promise! I just saw your face. sa jag och såg på honom då han också satte sig på Michaels säng.
- i guess that's good. sa Marlon och höll kvar det där leendet.
- Marlon, i just have to ask you... are you attrachted to me? cause i don't know what to take seriously from you.. sa jag.
Marlon satt och tänkte ett tag. Flinet försvann och han vart seriös.
- of course i am, every guy that sees you kind of is, even Joseph! But you're Michaels girlfriend, i don't want any band with you exept friendship, you have to know i'm a joker, i kidd all the time. svarade han, jag sken upp i ett leende. Jag vart lättad av att det inte skulle bli konflikter om detta. Och kramade honom sen.
- thank you, i'm glad... so we are ok? sa jag.
- never been better. sa han och log, sedan gick han ut ur rummet. Jag förstod inte hur jag skulle klara dagen utan Michael, men jag började med att gå och duscha.
Herregud vad jag var beroende av honom.
Janet frågade om jag ville åka med henne och Katherine och handla. Och jag svarade ja, jag hade ändå inget för mig. Så vi åkte upp, vi behövde inte klä ut oss. Janet och Katherine tog solglasögon bara. Vi gick runt på en galleria och kollade bara runt. När vi var och åt så gick Katherine på toa och Janet skulle byta en paj som hon fått fel smak på. Så jag satt själv på stolen och knövlade upp lappen från Michael jag fått imorse. Jag log mot den. Hans handstil var ganska unik.
- Ursäkta... ursäkta... är det inte, Sandra Olofsson? hörde jag en röst, jag kollade upp direkt. Framför mig stod en kille i min ålder, blå skimrande ögon och tunt spretigt hår i brun färg. Jag kände igen honom. Han såg på mitt ansiktsutryck att jag inte kunde placera honom i mitt huvud.
- Kommer du inte ihåg mig? Daniel Gruvdahl? sa han. Han sträckte fram handen. Herregud! Det var ju Dan! Jag kom knappt ihåg honom.
- Herregud, hej! sa jag och log.
- Du har blivit... kvinna. sa han och bet sig i läppen. Jag höjde ett ögonbryn och fortsatte le.
- Och du man... svarade jag. Några bord bredvid kollade på oss, och undrade vad för konstigt språk vi talade.
- Vad gör du här? frågade han, jag log. Men jag visste inte vad jag skulle svara. Jag och Dan var tillsammans när vi var 15 och 16 år, vi gick i samma klass då.
Men sedan hade hans föräldrar beslutat sig för att flytta till USA, för att han pappa hade fått en bättre karriär där. Vi skiljdes åt, vi ringde i några veckor men efter det glömde vi hålla kontakten. Sedan dess hade jag inte sett honom.
- uhm, jag är här på besök, hos en kompis. svarade jag, hade jag sagt att det var en pojkvän kanske han skulle känna sig sårad, att jag aldrig besökt honom när han var min pojkvän. Det skulle bara kännas fel.
- Jaha, men du... jag måste gå... här har du mitt nummer, så får vi hålla kontakt denna gången! Jag kanske kan få ditt också? sa han och tog fram en penna, skrev sitt nummer på en servett och gav mig. Jag såg hur Janet kom mot bordet, och kände mig stressad. Jag kände att jag skulle ge fel signaler om jag gav mitt, men jag ville inte vara otrevlig.
- visst... sa jag och skrev snabbt ner mitt nummer på hans arm med hans penna. Jag la ner servetten i min väska och sa hejdå.
Han log mot mig en sista gång och gick sedan iväg. Janet satte sig på sin plats. Hon frågade inget om killen. Utan vi åt bara klart.
Klockan fyra samma dag, så var jag hemma. Jag såg på Michaels tv och väntade på honom. Jag hade tråkigt. Kvart över fyra var han fortfarande inte här. Jag suckade.
Plötsligt ringde min telefon. "Det är Michael som säger att han är hemma snart!" tänkte jag och svarade i telefonen.
- Hey babe, where are you? sa jag, och drog en hand igenom håret.
- ehm... Hej Sandra... jag är hemma... sa en röst. Jag suckade i huvudet. Det var Dan. Jag skämdes över mitt svar.
- heh, oj... hej Dan... vad vill du? sa jag och försökte att inte låta besviken.
- Jo jag tänkte att jag har inte något för mig i morgon, och jag undrar om du skulle vilja komma över så kan vi kanske... komma ikapp med nyheter. sa han. Jag tänkte, vad skulle jag svara? "nej tyvärr, jag ska vara med min pojkvän som jag är här med, honom följde jag med men inte dig för du är värdelös" Nej,nej, nej. "visst! Jag ska bara avboka att vara med min pojkvän". Jag ville vara med Michael!
- Jag vet inte... jag kanske har planer. sa jag.
- åh... okej... sa han och lät ledsen. FÖR ledsen, jag vill inte göra honom ledsen!
- Men jag kan ju alltid kolla! Jag ringer senare! Sa jag och försökte låta glad.
- Okej Sandra, vi hörs då. Sa han lite muntrare. Sedan la vi på. Dörren till sovrummet öppnades, och in kom Michael. Han log ett vitt leende och stängde dörren bakom sig.
Jag log mot honom och la ifrån mig telefonen. Han kramade om mig och kysste mig på kinden. Jag var så glad att se honom. Även fast det bara gått en dag, kändes det som en evighet.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kan säga att nästa kapitel är ganska gulligt, men på slutet kommer dramaaaaa<3
Kommentera :D
Kommentarer
Postat av: Mikegasm
Awwwwhhhh My god mer !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!<3333333333
Postat av: Mrs.JacksonFreak
Waaaaahhhhhh!!!!! Joseph eller michael kommer få reda på....och killen kommer tro att...O.o .....och då kommer sandra......och då har jag redan för lääääänge san dött sju gånger om!! Jg vill läsa meeeeeerrr!!!!! :D <3 du skrier jättebra !! Dett har blivit som en drog för mej!!!! (förutom mchael lyssnand och tittande) ;) <3 fett bra!! XD
Postat av: Emelie
BRA! MEEER!!!!!!!! =)
Postat av: Saraa.
DRAMA FOR THE HELL ! <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Vill läsa nästa kapitel om draman i slutet, kärlek till drama ! :**
Bäst du är på att skriva Elvira. :3
Trackback
